Dick Erixon:

En väg ut



© Författaren och Timbro AB 1997
Omslag: Franz Carlqvist
Tryckt upplaga: Norstedts tryckeri, Stockholm 1997
ISBN: 91-7566-353-8




INNEHÅLL:


OMSLAGSTEXT:
Vi behöver ett friskt nytänkande om välfärdspolitiken. Och om vad verklig välfärd är. Att klamra sig fast vid det invanda håller inte. EN VÄG UT visar hur gamla svenska värderingar om frihet, gemenskap och trygghet kan ta gestalt i en ny tid.

Sjuka har inte råd att gå till doktorn. Pensionärer måste gå till socialen. Gamla blir liggande i sina sängar hela dagen. Samtidigt är skatterna högra än någonsin. Välfärdsstaten slukar pengar som aldrig förr men klarar inte av att leverera. Den gamla modellen vacklar och nu gäller det att komma ut innan den brakar samman.





Åter till rötterna

Måndagmorgonen den tionde mars i år [1997] var en sådan där dag då morgonekots larmrapporter fortsatte att ringa i mina öron på väg till jobbet. Sjuka har inte råd att gå till doktorn. Allt fler avbokar läkarbesök med hänvisning till dålig ekonomi. Tätt å denna förstanyhet kom nästa larm:

- Allt fler gamla söker nu socialbidrag för att få hjälp med pengar till mat.

- Ja, jag drar mig för att träffa väninnorna eftersom jag inte har råd att bjuda på kaffebröd, säger 77-åriga Sofia.

Kvällen före meddelade nyhetsprogrammet Rapport att den kommunala äldreomsorgen inte längre hinner hjälpa de gamla upp ur sängarna. De blir liggande hela dagarna.

På väg till jobbet den morgonen blir jag också mer direkt påmind om att allt nog inte riktigt är som det ska i det svenska folkhemmet. Vid en av trapporna upp från Hötorgets tunnelbanestation är det inte första gången jag och många andra får kliva över en svart kvinna med stor lumpsamling. Hon är en av allt fler uteliggare i Stockholm. När jag per telefon försöker få klart för mig varför hon inte erbjuds omsorg, vård eller behandling smiter de offentliga tjänstemännen undan och skyller på varandra.

En fråga mal envist i mitt huvud. Var det inte just dessa förnedrande situationer som välfärdsstaten skulle utrota? Skulle inte folkhemmet skapa ett solidariskt och tryggt samhälle? Det är ju för denna vision, för detta goda, som vi svenskar finner oss i att inte få behålla så mycket av vår egen lön. Det är ju därför att folkhemmet lovat att lösa de sociala problemen, som vi snällt låtit allt mer av våra liv styras av det offentliga, av de politiska besluten. Därför att vi inte vill ha orättvisor. Därför att vi inte vill att folk ska bli uteliggare. Därför att vi inte vill att gamla ska behandlas respektlöst. Villkoret för vår vilja att betala skatt har varit att staten ska fixa det goda samhället åt oss. Så har det mycket tydliga samhällskontraktet mellan medborgare och välfärdsstat varit formulerat.

Nu bryter staten detta kontrakt på ett allt mer flagrant sätt. Torts de höga socialpolitiska ambitionerna har vi ändå utfattiga pensionärer och utblottade sjuka som behandlas ovärdigt.

Välfärdsstaten slukar pengar som aldrig förr. Men den klarar inte av att leverera. Vi betalar dyrt, vi betalar mest i världen, för vår välfärd. Men ändå tillgodoser den i allt mindre utsträckning de mest grundläggande anständighetskraven för ett civiliserat samhälle. Vi har uteliggare precis som USA. Folkhemmet har helt enkelt misslyckats. Folkhemmet finns inte mer.

Så enkelt är det. Och så svårt. För samtidigt som folkhemmet i allt mindre utsträckning lever upp till det som utlovats, har, paradoxalt nog, den folkhemska mentaliteten ett fastare grepp om vårt folk än någonsin tidigare.

Min egen reaktion på den uteliggande kvinnan var att ringa socialen, det offentliga. Som om hon enbart vore deras ansvar. Som om hon inte var en människa jag själv faktiskt skulle kunna försöka tala med. Nej, det är inte så jag tänker eftersom jag vuxit upp i ett samhälle där vi alla fått lära oss leva i föreställningen att vi själva, som medborgare, inte kan göra så mycket åt vår egen eller vår omgivnings situation. Det är alltid det offentligas uppgift att rycka ut och lösa problemen - inte vår egen.

I detta perspektiv är det inte så konstigt att människor är oroliga. Och att tonläget i massmedia är högt. Folkets förväntningar på vad politiken ska ordna är enorma. Samtidigt som det naturliga alternativet - att medborgarna löser uppgifterna själva - över huvud taget inte existerar. Det är klart att man då känner sig utlämnad, rädd och orolig när verkligheten visar att det offentliga inte längre fungerar.

Den här mentala hållningen - att se sig själv som passiv mottagare och staten som den aktör som kan lösa alla slags problem - är det utan jämförelse största problemet i Sverige i dag. Det är i grunden inget ekonomiskt problem, utan ett socialt och ideologiskt.

Också inom politiken står de flesta handfallna inför den nya bistra verkligheten. Många förtränger de grundläggande problemen och tror att små justeringar hit eller dit ska rädd upp situationen. Andra tror att om det offentliga får ta ännu mer resurser i anspråk så ska åtminstone de nya pengarna användas effektivt, även om de gamla inte används så.

Felet med dessa vänsterståndpunkter är detsamma som med högerståndpunkten att endast tala om skattesänkningar, alltså den hårda fixeringen vid ekonomiska villkor. Man träter om höjda eller sänkta bidrag, om sänkta eller höjda skatter. Sedan sägs inte så mycket mer. Som om pengar vore lösningen på allt.

I så väl industrisamhället som i den välfärdsstat som växte fram ur industrisamhället, har ekonomin på ett olyckligt sätt frikopplats från urgamla svenska värderingar. Pengar har blivit en rättighet i stället för något man arbetar sig till. Pengar är måttstocken inte bara på framgång utan också för att visa god vilja och solidaritet. Ja, det mesta anses i dag kunna uttryckas i pengar. Det är som om pengar har förväxlats med lycka i svensk politik - pengar är lika med lycka.

Inget kan vara mer fel.

Ingen kan köpa värdighet eller självrespekt. Att vara solidarisk är inte alls detsamma som att betala skatt. Det som gör att vi människor känner tillfredsställelse med livet rör andra värden än de materiella. Det är i dessa andra värden vi kan finna en väg ut ur det materiellt fixerade och allt mer förfallna folkhemmet.

I stället för att utmåla all förändring och all förnyelse som hemsk nyliberalism borde vi erkänna att problemen i dagens svenska verklighet är en utmaning i att söka nya vägar, nya öppningar och nya tolkningar om hur vi ska förverkliga våra grundläggande visioner om ett solidariskt, tryggt och välmående samhälle. Behålla målen men söka nya medel att nå dem. Det är en tragedi för svensk politik att mål och medel har blivit samma sak, att medlen i sig tolkas som mål.

Jag kan inte låta bli att illustrera detta med ett litet men skrattretande exempel. När jag som landstingsrådssekreterare upptäckte att en smärre schemaändring inom landstingets färdtjänst skulle kunna spara någon miljon kronor, utan att på något sätt försämra servicen, tog mitt parti vara på denna effektivistering i sitt budgetförslag. Eftersom vår budgetomslutning därmed blev lägre än andra partiers, anklagades vi för att skära ner servicen för de handikappade och för att vara osolidariska. Lägre budget är inom politiken alltid lika med lägre ambition. Så torftig är politiken, så full av vansinniga skygglappar.

* * *

Men för den som tar av sig skygglapparna finns spännande möjligheter. Vi behöver inte söka oss bort till filosofins teoretiska rum eller resa till andra delar av världen för att finna inspiration, vidga vyerna, i vår diskussion om vilka värderingar framtiden bör byggas på. Det räcker gott att gräva där vi står. Gräva bland de svenska politiska rötterna.

Där kan vi exempelvis finna agitation för egenmakt av det blivande statsrådet Axel Gjöres (s) på 1930-talet:
I tider av trångmål och bekymmer får den enskilde stundom den känslan, att han är helt vanmäktig inför de ekonomiska väldigheter, varav hans välfärd eller ofärd beror, och han förledes lätt nog till att tro, att han själv ingenting kan göra för att förbättra sitt läge eller för att på ett förnuftigt sätt påverka de ekonomiska förhållandenas gestaltning. Mot denna dådlöshet och klentro sätter kooperationen sin gamla maning, den ständigt lika meningsfulla uppmaningen till hushållen: tag edra ekonomiska angelägenheter i egna händer och behåll dem där!
Och lika starka argument mot att göra medborgarna till statsmaktens klienter finner vi hos ett annat socialdemokratiskt statsråd, Anders Örne:
Det finns utan tvivel vissa riskabla tendenser i samtidens Sverige liksom i andra länder. En av de allra riskablaste är strävandet att göra majoriteten av folket för sin utkomst beroende av statsmakten och förvandla demokratien till ett röstande om enskilda fördelar på gemenskapens bekostnad. Den offentliga socialvården har fortfarande i teorien till uppgift att göra sig själv överflödig genom att stärka medborgarnas förmåga att själva med eget arbete skaffa sig sin utkomst. En del åtgärder, som på sista tiden i olika länder ha omgivits med socialvårdens vackra sken, kunna knappast påstås utgöra en rätlinjig utveckling av denna uppgift. Snarare ser det ut som om i en del fall hjälpen gives utan tillräcklig prövning av behovet, alltså närmast för at genom frikostiga subventioner öka antalet av dem, som icke försörja sig med egna krafter utan förvandlas till statsmaktens klienter.
Lägg märke till att de här gubbarna inte argumenterar för en viss hållning av praktiska eller statsfinansiella skäl. Tyngden i argumenten kommer sig av de tydliga och tidlösa moraliska värderingarna. De talar om vad som är rätt och riktigt. Det är inga beräknande och flytande formuleringar vars främsta syfte är att hamna rätt i det politiska spelet i riksdagskorridorerna. Också ekonomi är en fråga om moral. Tidskriften Tidens redaktör på 1920-talet, Nils Karleby, poängterade inte bara vikten av personligt ansvar och oberoende utan argumenterade också för en fri ekonomi:
Är staten icke i stånd att i fri tävlan konkurrera med privatdrift, saknas varje anledning att låta den syssla med ekonomisk verksamhet. I sista hand blir det folket som får betala, om en underlägsen ekonomisk organisation med tvångsmedel hålles uppe i stället för den, som fungerar billigast och effektivast.

Den fria företagsamheten är ett av en socialist icke särdeles älskat ord, beroende därpå, att borgarklassen alltid strävat att med det ordet beslöja sina klassintressen. Men det är icke desto mindre visst, att det fria initiativet är en ekonomisk värdefull faktor, som socialismen givetvis aldrig kan tänka på att utrota. Ett samhälle, i vilket individernas strävan att skapa det bästa möjliga ersattes av pappa statens patent, skulle snart bli ett fattigt parasitsamhälle.
Med den definition Karleby här ger av parasitsamhälle är väl frågan om vi inte gör rätt i att beskriva dagens svenska samhälle som just ett sådant.

Observera att Nils Karleby hittills aldrig blivit anklagad för att vara nyliberal, utan på goda grunder betraktas som en av den unga svenska socialdemokratins ledande ideologer.

De främsta uttolkarna av det svenska folkets frihetslängtan fanns naturligtvis inte i politiken utan inom kulturlivet, exempelvis hos författare som Vilhelm Moberg. I sitt författarskap berättade han bättre än de flesta om det frihetsideal som finns djupt i den svenska folksjälen. Vi svenskar har en materiell fattig, men stolt historia. Vi har varit friare än andra europeiska folk. Vi har inte tillåtit förtryck från en aristokrati och vi har aldrig accepterat livegenskap. Moberg såg hur denna frihetstradition misshandlades efter andra världskriget och tog i samhällsdebatten strid för vanligt folks frihet, mot en allt mer dominant statsapparat.

* * *

När jag läser budskap som dessa uppfylls jag av en stark optimism och inte så lite stolthet över att vara svensk. Vi har gemensamma traditioner från höger till vänster som, även om de nu varit bortglömda i några årtionden, hör framtiden till. Det finns rötter att knyta an till, värden som kan ge oss vår identitet och trygghet tillbaka mitt i den snabbt föränderliga värld vi nu lever i.

Vi är ett folk som arbetat hårt. Och lyckats. Men ingen kan leva på gamla segrar. Efter 1968 har det gått utför. De värden som gett oss framgång har fallit i glömska.

I jakten på en väg ut ur den återvändsgränd där dagens välfärdsstat befinner sig, spelar frihet en central roll. Inte friheten isolerad som en rättighet. Utan den mänskliga krafter som ökad frihet skulle sätta i rullning. Krafter som finns hos oss alla men som inte har någonstans att ta vägen, ingenstans att frigöra sin energi, inom det förstelnade och genomreglerade samhälle där vi nu lever.

På de följande sidorna ska jag försöka skissa en väg ut. Det är en väg som bryter med dagens syn på välfärd, men som har rötter i vår svenska historia. Det är en väg som sätter friheten främst, men gr så just därför att frihet är en väg för at bättre än nu uppnå målen om rättvisa, solidaritet, gemenskap och trygghet.

För den som är öppen att pröva nya vägar för att uppnå gamla mål, hoppas jag kunna spränga de rådande gränserna för vad vi "får" debattera om välfärdens utformning. För den som är lite mer försiktig kanske här ändå finns några tankeställare. För dem som tycker att allt är bra som det är blir det nog något att spy galla över. Hur som helst, förhoppningen är att sätta ny fart på den rätt tröga svenska välfärdsdebatten.



Strävan efter lycka

Vi tar svaret för givet, men det finns ändå fog för att i dag ställa frågan: till vad syftar det starka samhällsengagemang som har sitt utlopp på den politiska arenan? Förmodligen är vårt mål att människor ska kunna bli lyckligare och mer tillfreds med sina liv. Med denna ambition för ögonen har politiken format en rad system vars bärande tanke är att de ska fungera som skyddsnät om något oväntat inträffar.

När vi går på livets lina och tappar balansen ska vi inte slå ihjäl oss mot den hårda marken där långt under, utan mjukt fångas upp för att åter kunna klättra upp på linan. Problemet är bara att statens skyddsnät hela tiden har höjts närmare linan. I dag finns inget avstånd alls mellan linan och skyddsnätet.

Är inte det att hårddra lite väl mycket? Svaret på den frågan kan illustreras med ett av många exempel ur dagens verklighet. Familjeekonomen Catharina Andréen presenterade i sommar (DN 2/7 1997) en kalkyl över barnfamiljernas ekonomiska situation. Familjer med två arbetande föräldrar har i dag bara marginellt mer pengar att röra sig med än familjer som lever på socialbidrag. Och bidragsfamiljen kan få extra tilldelning för merkostnader, medan den arbetande familjen vid sjukdom drabbas av karensdagar som snabbt tar ut hela skillnaden mellan den arbetande och den bidragstagande familjen.

Andréens kalkyl har fått kritik av etablissemanget på vissa punkter ("det är inte så lätt att få extra bidrag som hon försöker påskina"), men det väsentliga med hennes inlägg är inte detaljerna i beräkningarna utan att vi i Sverige över huvud taget behöver diskutera om det är lönsamt att arbeta eller om det är lönsammare att leva på bidrag.

Barnfamiljernas situation visar på en ödesdiger konsekvens som finns inbyggd i välfärdsstatens ambition att skapa trygghet. Om statens ansvar blir totalt och den egna insatsen inte längre spelar någon roll för utfallet, då försvinner motivet till att sträva framåt. När jag som individ ser att min egen insats inte längre betyder något vare sig för mitt liv eller någon annans, då har jag inte uppnått en lycklig och bekymmerslös situation, utan fått ett liv utan mening. Varför försöka prestera något om det i slutändan ändå inte påverkar situationen? Om saker och ting ordnas ändå?

Här finns roten till den frustration och förtvivlan som många människor känner i dag. De kan inte påverka sin egen situation. När man försöker gå ut på linan och prestera något, testa sin förmåga, då trasslar man in sig i skyddsnätet och faller. Det är lika bra att kasta sig i skyddsnätet direkt. Men hur kul är det att ligga där hela dagarna?

Den innersta kärnan i mitt resonemang är att människor inte kan nå ett tillfredsställande liv utan att leva i frihet - och därmed ha stort personligt ansvar. Vi är inte fria om vi inte får ta ansvar för våra handlingar. Och vi kan inte ta ansvar om vi inte är fria.

För att kunna nå livskvalitet måste vi helt enkelt, var och en, ha makt över oss själva. Och den makten har vi bara om vi är fria. Våra idéer, våra lösningar, våra val , har vi rätt at sträva efter och skyldigheten att ta konsekvenserna av. Vi ska inte vara intrasslade i ett statligt skyddsnät, som därtill nu har så stora hål och revor att människor ändå faller ur det och ner på betongen.

Bakom de många kraven som riktas mot politiker i dag finns egentligen en längtan efter frihet. Det är inte mer kontroll ovanifrån vi önskar, det är större egen kontroll. Vi vill bort från det godtycke som nuvarande skyddsnät innebär, ett skyddsnät som mer hindrar vår utveckling än skyddar oss.

I dagens retorik står frihet mot trygghet och solidaritet. Här vill jag alltså hävda motsatsen. Frihet är en förutsättning för ett gott liv för alla. Hur hänger det ihop?

Vi är myndiga människor

Först måste vi fundera över vad vi som enskilda människor egentligen strävar efter. Är det inte så att vi vill försöka leva ett liv där vi tar ansvar, där vi strävar efter att försörja oss själva och visa vad vi förmår? Detta oavsett våra utgångsmöjligheter, oavsett om vi på något sätt är handikappade, fysiskt eller socialt? Jag är övertygad om att det är så. Vi vill ha ansvar därför att det är en del av att vara en myndig människa.

Att vara myndig är att ha förmågan att resonera och att fundera på konsekvenserna i förväg. För det är detta självmedvetande som skiljer oss människor från alla andra levande varelser.

Varje människas medvetande står under hennes egen kontroll. Det kan låta självklart, men är det sannerligen inte i Sverige av i dag. Mycket av socialpolitiken under andra halvan av 1900-talet har baserats på den motsatta ståndpunkten - att människor sällan är herrar över sina egna beslut. Det är ju ett dominerande tema i välfärdsdebatten: människor uppträder som de gör av skäl bortom deras medvetna kontroll.

De statliga ingripanden som görs motiveras därför med att de har till avsikt att skydda människor från att utsättas för alla de frestelser som finns där ute i samhället. Det gäller allt från dörrförsäljare till censur av filmer. Vi människor ska inte utsättas för faran med "dåligt inflytande" och den skada detta kan orsaka oss om vi får bestämma själva. Staten skyddar oss helt enkelt från oss själva. Även om det här statliga överbeskyddandet i grunden har en god avsikt så avslöjar det en allvarlig misstro mot medborgarnas förmåga att självständigt fatta sina egna beslut.

Den som framhärdar i kraven på statlig kontroll avslöjar samtidigt sin bristande tilltro till människors egen förmåga. Inte bara missbrukares eller andra utsattas, utan alla människors oförmåga att bestämma själva. Alla människors dumhet. En dumhet som är så stor att människornas enda räddning är att bli omhändertagna av staten.

Misstorn mot människors förmåga legitimerar statliga ingripanden som därmed också tar makt och ansvar från människorna. Men synsättet missar något väsentligt. Att komma i kontakt med olika former av påverkan - våld och bedrägeri naturligtvis undantagna - är en del av livet. Att fatta egna beslut om hur man ställer sig till alla frestelser och möjligheter, och hur man prioriterar mellan dem, är att ha kontroll över sig själv. Detta faktum tar inte välfärdspolitiken hänsyn till.

Den beskyddande attityden hindrar människor från att utvecklas. Så kan vi inte fortsätta att ha det. Tiden är inne att kompetensförklara vanligt folk. I ett fritt samhälle finns det inget som heter intellektuellt, emotionellt eller ekonomiskt tvång.

Myndiga människor lär sig hantera alla erbjudanden och lockelser, hur närgångna de än försöker vara. Vi har inga förpliktelser mot alla dem som vill sälja oss något. Vi gör våra egna val. En förutsättning är att det handlar om affärer byggda på korrekta fakta. Att förvanska och lura är inget annat än bedrägeri och det är brottsligt. Att försöka tvinga fram en affär genom att hota med våld anses sedan gammalt som kriminellt. Men en påstridig försäljare som talar sanning (en viktig förutsättning) kan inte likställas med tvång. Så länge jag är fri att handla som jag vill är valen jag gör mina egna.

Om jag faller för det jag frestas av i postorderkatalogen, hos bilförsäljaren eller hos mäklaren är det mitt eget fel. Om jag köper en, för min ekonomi, för stor lägenhet och drar på mig räntekostnader som gör att jag får svårt att få pengarna att räcka till mat, vem annan finns där att skylla på än mig själv?

Visst kan det vara en kick att köpa en stor bostad, ha två bilar i familjen och varför inte en båt? Men när denna familj sitter i sin miljonvilla och snyftar i TV-reportage över att bostadsbidraget sänkts och at man inte har pengar till mat, är det då verkligen synd om den? Nej, den familjen har gjort en felkalkyl av sin ekonomi. Den har tagit sig vatten över huvudet. Felet är ingen annan än familjens eget. Et är bara att bita i det sura äpplet och sälja det hus man från början inte skulle ha skaffat sig.

När folk säger att de inte kan hållas ansvariga för vad de tänker eller vilka val de gör, är de inte längre myndiga människor. När vi säger "de rår inte för det" om människor, då har vi slutat se dem som myndiga.

Men kan alla hävda sig och sin integritet? Har alla tillräckligt stark vilja och självbevarelsedrift för att inte falla i händerna på påstridiga försäljare av alla sorter som är ute efter snabba pengar? Ja, för det är inte så tufft som det kan låta. Ett fritt samhälle bygger på den ovillkorliga förutsättningen att bedrägeri och våld straffas effektivt. Dessa former av olaglig påverkan ska ingen utsättas för. Frihet betyder inte anarki.

Det är lite olustigt att i vår svenska debatt iaktta hur ofta de kriminella försöken att påverka (falskspel och våld) blandas ihop med eller likställs med mental och intellektuell påverkan (övertalning och marknadsföring).

Det är som om avsikten med försöket att påverka är viktigare än hur man försöker påverka. Bara "goda" avsikter ska vara tillåtna, tycks vara det korrekta politiska budskapet i tiden. Men om vi tänker efter lite inser vi snart hur fullständigt orimligt detta resonemang är. Vem bestämmer i förväg vad en "god" avsikt är? Staten? Det skulle leda till ett åsiktsförtryck som inte skulle stå det gamla sovjetimperiet långt efter: var och en måste först fråga staten om det budskap man vill framföra är tillräckligt "gott" för att få framföras innan man går ut till allmänheten med det.

Men mottagaren då, kan inte han i förväg avgöra vad som är en "god" avsikt? Oreflekterat låter det kanske inte så dumt, eller hur? Det är så jämställdhetsombudsmannen argumenterar i sin kampanj mot det hon kallar sexuella trakasserier. Kvinnor, och förmodligen män, ska inte behöva utsättas för en flirt vid kopieringsmaskinen på universitetet eller jobbet. Vill kvinnan inte råka ut för en sådan incident är den, om den inträffar, att likställa med första steget i en "sextrakasseritrappa", enligt Jämo.

Vart leder det här resonemanget om att mottagaren har rätt att slippa bli utsatt för någon som helst påverkan från omgivningen? Konsekvensen blir att vi alla får leva som guldfiskar i varsin vattenskål helt separerade från varandra. Ingen kan ta något som helst initiativ eftersom det omedelbart kan stämplas som trakasseri.

Det finns ju inget sätt att i förväg försäkra sig om att mottagaren vill bli utsatt för den påverkan jag vill åstadkomma. Annat än att fråga - och då uppstår genast risk för trakasserianklagelse.

Det går inte att veta i förväg vad mottagaren önskar. Jag måste fråga. Rätten och möjligheten att försöka påverka och argumentera måste finnas i ett fritt samhälle. Däremot har mottagaren all rätt i världen att avvisa alla framstötar, alla erbjudanden. Och blir respekterad för sitt val.

Egentligen är det absurt att behöva påpeka det. Men hur ska jag som mottagare veta vad jag önskar, om ingen får argumentera, erbjuda och sprida reklam för sin sak? Det är ju först när jag ställs inför en möjlighet, en lockelse, ett rabatterbjudande som jag själv - och ingen annan åt mig - har möjlighet att bestämma vad jag tycker är gott eller bra för mig respektive vad som är dåligt och onyttigt. Den friheten ska vi som medborgare slå vakt om, inte överlåta till någon överhet.

Det vi bör fokusera på är att den påverkan människor utsätts för sker så att man alltid har valmöjlighet, att alla beslut sker frivilligt och på sanningsenliga förutsättningar. Den som vill tjäna lätta pengar måste försöka göra sin skada genom övertalning, därtill på övertalning som bygger på korrekta uppgifter. Annars träder rättssamhället in med hårda straff. I en värld där det alltid kommer att finnas rötägg är det här ändå den bästa avvägningen mellan nödvändigt skydd och eget ansvar.

Så länge påverkan sker med ord och inte med järnrör har vi alltid möjlighet att säga nej. Och det är ett svar som ska respekteras fullt ut. Ord uttrycker saker som påverkar oss intellektuellt och emotionellt, och är därmed, oavsett om avsikterna är goda eller onda, en viktig komponent i vår sociala samvaro. Att lära sig hantera mindre goda avsikter är en del av att växa som människa.

Att vara myndig är inte svårt, det är rent av svårare att inte vara det. Men frågan återstår: vad händer med människor som inte vill vara myndiga? Hur blir det med dem som säger att de inte är ansvariga för sina val i livet? Som förnekar att det finns något eftersträvansvärt i att leva ett gott liv eller till och med förnekar allt eget ansvar att ens försöka?

Den här boken är inget för dem. De behöver varken frihet eller personligt ansvar för at leva ett tillfredsställande liv - ja, det är svårt att föreställa sig vad ett tillfredsställande liv skulle vara för dessa människor. Ett liv i sele som barn hade förr i världen, eller rent av försöka krypa ner i barnvagnen igen? Och i så fall omhändertagen av vem?

De är naturligtvis välkomna att leva sina liv som de önskar, men de kan under inga omständigheter kräva att resten av oss ska inrätta våra liv efter deras önskemål. Detta eftersom demokratin bygger på att medborgarna är myndiga och har förmåga att delta i, påverka och ta ansvar för den demokratiska processen. Det handlar inte enbart om att välja ut dem bland oss medborgare som får förtroendet att representera folket i den offentliga makten, utan också om att framföra sina åsikter. Demokrati är dialog medborgare emellan. Demokrati är ansvarstagande. Demokrati kräver myndiga människor. Bara i en diktatur kan man (eller rättare sagt: tvingas man) avstå från att tänka, bestämma och ta ansvar, för att i stället med huvudet under armen bara lyda överheten.

Myndiga människor kräver frihet

Vi som är uppvuxna efter 1968 har fått lära oss att individuell frihet är något fult. Frihet är bara ett alibi för den som skiter i andra, hette det. Krav på frihet var inget annat än en önskan om att få slippa vara solidarisk. Och solidarisk kunde man bara vara genom kollektivt, demokratiskt beslutsfattande som verkställs via den offentliga sektorn.

Ibland har jag undrat hur jag kunde vara så naiv att jag på fullt allvar trodde att politiska beslut inte bara per definition var goda, utan att de också alltid gjorde gott. Att beslut byggda på goda avsikter alltid nådde avsedd effekt.

Underförstått delade jag därmed också uppfattningen att människor själva aldrig kunde fatt goda beslut på egen hand: människan är som individ alltid ond och egoistisk, hon blir bara god när hon fattar beslut som en del i ett kollektiv. Det här är ju rent nonsens. Varför skulle människor vara onda i sig, men "bli" goda på stormöten eller vid valurnorna?

Nog är det så att vi människor alltid har både en god och en ond sida. Livet handlar om att vi var och en strävar efter att utveckla den goda och hålla den onda i schack. Bästa sättet att stimulera det goda är givetvis att goda handlingar lönar sig och att onda handlingar straffar sig. Men en förutsättning för att kunna välja det goda före det onda är att var och en har möjlighet, frihet, att välja.

Frihet är ingenting annat än alla de val, små och stora, vi som personer gör varje dag. Det är val vi gör i vår vardag utan en tanke på staten eller politiken och som gäller familj och vänner, karriär och engagemang i föreningsliv och andra gemenskaper. Ja, frihet är de val vi gör som skapar vår egen identitet. Frihet är i grund och botten ett enkelt koncept. Ändå finns det några sidor av frihet som det kan vara intressant att bena ut för att förstå hela vidden av och djupet i begreppet frihet. Inte minst mot bakgrund av hur misshandlat frihetsbegreppet blivit under många år.

* * *

Det är märkligt hur frihet kunnat bli något fult i ett land där så mycket har åstadkommits genom frivillig samverkan. Hela vår folkrörelsetradition bygger på frihet att samverka. När medborgare i frivillig samverkan ordnar gemensamma angelägenheter sker något helt annat än när ordnandet av angelägenheterna ses som en "rättighet" som någon annan ska utföra.

I första fallet är aktören medborgaren som i frihet, på eget initiativ och tillsammans med andra ställer saker och ting till rätta. I det andra fallet har medborgaren reducerats till en konsument av "rättigheter" som någon annan aktör, staten, har makten över. I det första fallet råder friheten att agera, i andra fallet friheten från att agera. I det första fallet ligger kontrollen och makten i medborgarens händer, i det andra i statens. Det första fallet är ett levande och aktivt samhälle, det andra ett sjukt och döende samhälle.

Men kan människor klara av att lösa olika angelägenheter i frivillig samverkan?

Ja, det är bara att titta i den moderna svenska historien för att överhopas med bevis för att så är fallet. Folkrörelserna är goda exempel på hur människor i frihet kan organisera sig för att samverka om gemensamma angelägenheter, för att nå vissa mål eller tillfredsställa vissa behov.

Var och en av dessa rörelser har sina mål och sin verksamhet. Och i ett rikt föreningsliv med stor mångfald finns plats för alla som vill vara med. Genom at arbeta tillsammans åstadkommer vi människor mötesplatser, sociala nätverk och allmänna nyttigheter för samhället.

Den svenska ambulansverksamheten startades av Röda Korset. Landsbygdens mötesplatser, bygdegårdarna, byggdes av bonderörelsen. Ofta låg nykterhetsrörelsen bakom bildandet av lokala sjukkassor. Arbetarrörelsen startade en omfattande bildningsverksamhet i folkhögskolor och studiecirklar. Ja, det mesta av social utveckling i Sverige har startats av folkrörelser.

Också i modern tid gäller detta fenomen - det civila samhället är socialt progressivt medan staten passivt tar över redan existerande verksamheter.

Under några år hade jag förmånen att som ekonom på nära håll följa stödinsatser för aidssjuka i Röda Kors-stiftelsen Noaks Ark. När virussjukdomen upptäcktes stod den offentliga vården handlingsförlamad. Unga människor dog utan att den moderna medicinska vetenskapen kunde göra något. Smärtsam död kombinerad med tabun om homosexualitet skapade först panik och sedan förvirring och villrådighet i de stela offentliga beslutshierarkierna.

Enskilda läkare, sjuksköterskor och andra som arbetade inom vården såg patienternas behov men möttes bara av det offentligas oförmåga att hantera en ny problematik. De gick därför samman och startade på eget initiativ en förening som blev en stiftelse som engagerade flera hundra volontärer som frivilligt lade ner tusentals timmar av sin fritid på att stödja dödligt sjuka medmänniskor.

Detta frivilliga engagemang täckte inte bara största tänkbara sociala behov utan gjorde det också snabbare, humanare och bättre än vad statligt styrd verksamhet någonsin kunnat göra.

Är det någonstans där en stat borde ha kunnat ingripa är det väl i Sverige med sin rekordstora offentliga apparat. Men då det handlade om så, för var och en av oss, närgångna frågor som död, sexualitet och oro för smittspridning var det enskilda medborgares frivilliga engagemang som fungerade.

Det här är inget konstigt. Byråkratier bygger på skriftliga regler och ser folk mer som personnummer än som unika individer. Till skillnad från byråkratin har vi människor känslor och relationer till andra och vi agerar spontant på de behov som uppstår i vår omgivning. Ingen av oss kan lösa alla uppgifter, ingen av oss kan ens orka bry sig om alla problem som finns ute i samhället. Men de angelägenheter som finns i vår närhet, de behov som tar sig uttryck genom en person vi känner till eller som vi kan identifiera oss med eller har någon annan känslomässig relation till, de angelägenheterna är vi beredda att göra en insats för.

I exemplet stiftelsen Noaks Ark-Röda Korset, som nu verkat i mer än tio år, är de frivilliga volontärerna oftast mammor, syskon och vänner till någon som är hiv-positiv eller som dött i aids. Då spelar det ingen roll att man bor i en storstad och har hur många roligare saker som helst att sysselsätta sig med på sin fritid. Då spelar det ingen roll hur stressad miljö man lever i. Då har man tid för det som är viktigt, även om det är svårt, tufft och krävande. Förutsättningen är att den egna insatsen behövs, att den spelar roll, att risken finns att ingen annan skulle göra den om jag lät bli.

Det är när staten har gått in och tagit över samhällets sociala verksamheter som den så karaktäristiska svenska folkrörelsetraditionen tynat bort. Det som var frivilligt engagemang blev statligt obligatorium. Medmänsklig samverkan i frihet blev myndighetsutövning, tvång och paragrafrytteri.

I och med att friheten att i egna händer driva betydelsefull verksamhet enligt den egna övertygelsen försvann, förlorade också folkrörelserna sitt existensberättigande. Om staten slutar bedriva verksamheten kommer skälen att samverka att återuppstå. Folkrörelsetraditionen skulle kunna leva upp som aldrig förr.

För knappast någon människa vill leva ensam på en bergstopp - med personlig frihet men utan någon att dela sitt liv med. Vårt djupt mänskliga behov av närhet, av kamratskap och kärlek, ligger inte långt efter våra primära behov av mat och tak över huvudet.

Det är inte bara det att vi människor är sociala varelser. Våra liv formas till stora delar i nätverk av medmänniskor som vi känner samhörighet med. Och det är via denna frihet att knyta gemenskapsband vi bygger de "små plutoner" som vi lever ut våra liv i.

Begreppet "små plutoner" är Edmund Burkes. Han gjorde en analogi med det militära: soldater dör inte för kung och fosterland, utan för kamraterna i sin pluton. Samma sak är sann för våra egna liv, om vi tänker efter. Det spelar ingen roll hur mycket pengar du tjänar eller hur känd du blir, din verkliga källa till lycka finns nära hemmet, i form av familj och goda vänner. Det här låter banalt, men visst är det sant.

Vi måste förmå oss själva att skapa dessa band, utveckla små plutoner som stämmer med vår övertygelse och vårt sätt att se på livet. En del av att vara en myndig människa är att ha en övertygelse om hur världen borde fungera och hur människor borde uppträda. Det finns inget alternativ, det är mycket svårt - omöjligt? - att leva ett tillfredsställande liv utan att kunna leva i enlighet med sin övertygelse och se dessa övertygelser bekräftas av oss själva och våra nära. Vi uppnår tillfredsställelse genom banden till andra människor och miljöer. Vi söker livskamrat och vänner som delar vår övertygelse. Vi vill ingå i en social gemenskap i föreningsliv, grannskap och arbete där man delar vår syn på hur vi ska leva.

Detta innebär inte att en kristen, en motorcykelfantast, en homosexuell eller en musiker nödvändigtvis vill leva enbart med andra som delar samma livsstil, tro eller intresse. Människor har olika behov av att leva bland andra med liknande syn på livet. Vissa av oss föredrar homogena gemenskaper med en enhetlig livsstil. Andra söker mer heterogena miljöer där olika sorters människor och synsätt möts. Det viktiga är att vi var och en har frihet att samverka och att vi respekteras för de val vi gör. Och att vi respekterar andras.

Vi lever knappast i små plutoner som fungerar helt som vi önskar. Vi måste alltid göra kompromisser. Under livets gång kan vi också ändra våra önskemål flera gånger. Men vid varje givet ögonblick strävar vi efter en situation som vi önskar - inom ramen för det friheten tillåter.

Vi uppnår mycket få av de här banden till andra genom sigill och skrivna dokument. Processen att bygga våra små plutoner är slumpartad, informell och kontinuerligt pågående. Den är delvis rationell, delvis instinktiv och känslostyrd. Den sker ibland språngvis, men ofta utvecklas processen genom små steg. Frihet att samverka är central för att processen ska fungera och livskvaliteten för oss som individer bibehållas och öka.

* * *

Hur ofta ställer du dig frågan "vad kostar det" eller "har jag råd med det"? Förmodligen flera gånger om dagen, eller hur? När du gör det utövar du en funktion som bygger på en annan sida av frihetsbegreppet: ekonomisk frihet. Den förutsätter att vi var och en genom att ställa och svara på frågor av det här slaget kan avgöra om en vara eller tjänst är värd sitt pris för oss - och att vi kan dra slutsatsen att just den här varan/tjänsten är något att prioritera framför annat vi kan få för samma slant.

Ekonomisk frihet handlar om vår rätt att engagera oss frivilligt, utan godkännande eller begränsningar, i handel med varor och tjänster. Ekonomisk frihet handlar om att fatta egna beslut om hur jag använder min tid, min arbetskraft, min förmåga. Hur jag försörjer mig. Utan ekonomisk frihet är jag inte fri. Utan ekonomisk frihet kan ingen annan frihet existera utan att var kringskuren och därmed utan liv.

Så fort ekonomisk frihet begränsas så begränsas också andra uttryck för frihet. Det kan inte vara på annat sätt eftersom många av de val vi gör varje dag och uppfattar som icke-ekonomiska ändå ytterst är underbyggda av ekonomiska transaktioner. Ju mer ekonomisk frihet saknas, desto djupare påverkas alla andra friheter. Ta yttrandefriheten som exempel. Vad är den värd om du i och för sig kan ställa dig i ett gathörn och ropa ut din mening, men om alla tidningar kontrolleras av staten eftersom den ekonomiska friheten att äga och driva tidningar inskränkts?

Det här insåg den tidiga arbetarrörelsen som skickligt använde den ekonomiska friheten för att stärka arbetarnas ställning via konsumentkooperationen. Genom att skapa konkurrens sänktes konsumentpriserna. Också den tidiga bonderörelsen stärkte de fattiga böndernas ställning genom att via den ekonomiska friheten ta upp konkurrensen med exempelvis de kapitalstarka skogsbolagen. Att kooperationerna senare inte alltid varit förespråkare för ekonomisk frihetär en annan fråga.

Kooperationerna bildades för att människor som i övrigt hade små möjligheter att göra sina röster hörda, skulle kunna hävda sig på marknaden tack vare att där rådde ekonomisk frihet.

Där frihet råder spelar varken börd eller status någon roll. Ekonomisk frihet kan bli till en hävstång för att utmana besuttna makthavare. Det förstod man då. Det bör vi inse i dag.

Ekonomisk frihet är nödvändig för att fria samhällen ska fungera väl. Ordet samhälle antyder någon form av ordning. Ekonomisk frihet skapar denna ordning. Adam Smith beskrev processen som kom att kallas "den osynliga handen". Ekonomisk frihet ger utrymme för den mekanism som är en av vår civilisations största uppfinningar: priser bestämda av utbud och efterfrågan. Denna fria och spontana ordning för prismekanismen skapar tre fundamentala sociala nyttigheter: kunskap, självdisciplin och jämlikhet under lagen.

Fri prissättning garanterar att frivilliga byten också är informerade sådana. På en fri marknad har en Volvo och en Fiat olika prislappar och skillnaden säger dig en hel del om deras relativa kvalitet även om du är okunnig om bilar. Ju mer staten lägger sig i prissättningen desto mindre vet du om olika varors och tjänsters verkliga värde. Och desto svårare blir det att nå kunskap om de val som står till buds.

Det handlar inte i första hand om att siffrorna är annorlunda, utan att vi förlorar förmågan att värdesätta produkter och tjänster. Vi tappar verklighetskontakt och kan med statliga subventioner hävda att vi har behov av produkter som vi vid en fri prissättning snabbt skulle förstå är helt orimliga.

Lägenhetsspekulanters uppträdande i en stad med regleringar på bostadsmarknaden är exempel på en annan skada som ingrepp i den ekonomiska friheten orsakar. Var helst på jorden dessa regleringar införs uppstår alltid fenomenet att annars hederliga hyresgäster betalar mutor och svarta pengar för att få tag på en hyreslägenhet som annars skulle förmedlas via staten. Regleringar har en tendens att göra folk till brottslingar.

Men kan inte ekonomisk frihet leda till maktkoncentration? Det är väl inte enbart ett fenomen förknippat med staten? Inte minst i Sverige har kapital varit koncentrerat på få händer. Monopolsituationer har uppstått. Är inte marknadens maktkoncentration lika farlig som när staten har monopol?

Eftersom statens monopol upprätthålls genom tvång, via lagstiftning, medan storföretagens monopol uppnåtts genom överlägsenhet i konkurrens om pris och kvalitet är villkoren inte jämförbara.

Att det är så blir allt mer tydligt i den internationella värd vi trätt in i. Där det förr saknades konkurrens på den svenska hemmamarknaden finns nu utländska alternativ att tillgå. Konkurrensen hårdnar och monopolsituationer blir allt svårare att uppnå. Dessutom gör den snabba tekniska utvecklingen att monopolliknande situationer inte kan behållas även om sådana en kort tid kan uppstå.

Bill Gates och datormarknaden är ett aktuellt exempel. Trots att jätten Microsoft dominerar mjukvarumarknaden hindrade detta faktum inte det lilla Internetbaserade företaget Netscape att utveckla ett helt nytt koncept som dramatiskt ändrat villkoren för datormarknaden. Bara genom att erbjuda kunderna ännu bättre lösningar har Microsoft möjlighet att behålla sin tätposition. Sedan är det upp till oss som kunder att bestämma vems programvaror vi väljer.

Det är den stora skillnaden mellan ett företags dominans och den dominans som en statsmakt kan utöva. Företag kan alltid utmanas och nya marknader kan uppstå som kullkastar gamla maktkoncentrationer i företag. Maktkoncentration i statens händer kan inte utmanas på samma sätt eftersom staten upprätthåller sin ställning med tvångsmakt och kan spärra in de som försöker utmana den.

Just utvecklingen inom informationsteknologin gör att maktkoncentrationen inom mediabranschen snart kommer i gungning, till glädje för demokratin och yttrandefriheten. Teknikutvecklingen och den kontinuerliga konkurrensen genom fri prissättning skyddar oss från kapitalistiska monopol.

Fri prissättning gynnar jämlik behandling av människor oberoende av ras, kön, religion och social status. Fri prissättning är ett ärligare och justare system än något annat. Alla och ingen styr.

Så fort ekonomin inte är fri uppstår privilegier, gynnade grupper och nya aristokratier. Regleringar innebär i sig maktkoncentration. De förutsätter att någon makthavare, någon myndighet, har makt att bestämma hur priser ska sättas. Denne makthavare kan alltid påverkas, genom lobbying, opinionsstormar, mutor eller vänskapskorruption.

Fri prissättning är därmed bästa garantin mot missbruk av makt.

* * *

Jag kan inte låta bli att peka på att vi nu kort har berört de sociala och mänskliga fördelarna med ekonomisk frihet, utan att över huvud taget komma in på det som politisk debatt om ekonomi oftast syftar till: hur skapas största möjliga materiella välstånd? Under några årtionden har marknadsekonomin ifrågasatts. Sovjetunionens sammanbrott blev ett sista bevis på att de som ifrågasatt marknadsekonomin som överlägsen välståndsskapare hade grundligt fel.


Jag har inte behandlat den här aspekten, för den är sekundär. Den fria marknadens effektivitet är en trevlig bonus. Ekonomisk frihet skulle vara moraliskt överlägsen socialism och planekonomi även om den inte var så effektiv och inte bar på en sådan kraft i förmågan att skapa välstånd. Frihet är först som sist en moraliskt fråga.

* * *


En ytterligare aspekt på frihet som vi håller på att tappa bort i vår svenska debatt är äganderätten. Ingen frihet kan existera utan att äganderätten respekteras. Det är obegripligt att äganderätten ofta viftas bort som ett intresse bara för rika. Som om vi andra inte skulle äga några förmågor värda att skydda.

Äganderätten omfattar mycket mer än bara pengar och prylar. Tekniska uppfinningar och idéer är, på samma sätt som musik, litteratur, konst och annat kreativt skapande, beroende av intellektuell äganderätt i form av patent och copyright.

Men även när det gäller det materiella bygger vi alla, också den mest inbitne kommunist, vårt vardagsliv på äganderätten. Det är omöjligt att tänka sig ett liv utan äganderätt, där ingen kan säga sig äga någonting. Det skulle snabbt leda till djungelns lag.

Det skulle innebära att du inte har någon laglig rätt att protestera när någon mitt framför dina ögon tar din cykel på gatan eller dina ytterkläder på restaurangen. Du skulle inte ha rätt att klaga hos polisen om någon okänd kom in i köket och tog den precis färdiglagade middagen.

Den juridiska rätten att avvisa folk från sin bostad vilar på principen om äganderätten. Det gör ingen skillnad för den som hyr sin lägenhet eftersom ett hyreskontrakt har just den betydelsen att det överlåter äganderättens principiella skydd från ägaren till hyresgästen under den tid som kontraktet omfattar (s k besittningsrätt).

Äganderätten är ett sätt att skilja på ditt och mitt. Den ger även den ödmjukaste person möjlighet att markera den sfär inom vilken hon fattar beslut. Utan äganderätten skulle allting annat falla samman och kaos uppstå.

Men är inte allt detta självklart? Jo, när vi diskuterar i termer av värderingar och principer framstår allt detta som den naturligaste sak i världen. Men ändå lever vi i ett samhälle där trenden sedan flera årtionden är att i allt större grad åsidosätta äganderätten.

I välfärdssamhällets namn inskränks äganderätten allt mer. Den yttersta formen av äganderätt är att jag äger min egen arbetskraft och den förtjänst jag kan göra genom mitt arbete. Ändå är det denna förtjänst som är hårdast beskattad i vårt land. För att kunna avlöna en barnvakt eller fönsterputsare med netto 60 kronor för en timme, måste föräldrarna eller lägenhetsinnehavaren själv arbeta ihop 516 kronor. Mellanskillnaden på 456 kronor (88 procent) är skatt på arbete. Kan vi under sådana förhållanden ärligen påstå att vi har äganderätt till förtjänsten av mödan av vårt eget arbete?

Jag tvivlar inte på att ambitionerna som ligger bakom de politiska besluten som gjort att välfärdsstaten lägger beslag på dessa 456 kronor har varit de allra godaste och ädlaste. Men rättfärdigar goda avsikter att vi kränker medborgarnas äganderätt till sitt eget arbete på det här flagranta sättet? Har goda politiska ambitioner, hur demokratiskt förankrade de än är, högre moralisk dignitet än individens äganderätt till förtjänsten av sina egna arbetsinsats?

De svenska partierna svarar reflexmässigt och utan att tänka ja på den frågan i dag.

Före 1968 hade frågeställningen medfört en intressant diskussion om hur två viktiga moraliska principer som uppenbarligen står i strid med varandra ska avvägas. Är det inte dags att ta upp den principdiskussionen igen?

I ett senare kapitel kommer jag att föreslå en avvägning där förutsättningen för att sätta sig över den renodlade äganderätten till lönen för det egna arbetet, alltså ta ut skatt på arbete, är att det sker genom beslut i en närdemokrati där varje medborgare har en reell möjlighet att påverka beslutsfattandet och där det är lätt att rösta med fötterna, det vill säga flytta till en annan demokratisk gemenskap.

Jag var tidigare hård mot den familj som tagit sig vatten över huvudet genom att köpa en för dyr villa. Det är inte synd om dem, menade jag. De får byta ned sig till något de klarar av. Här, när vi talar om äganderätt, är det på sin plats att göra en viktig reservation. En förutsättning för att familjen ska kunna ta ansvar för sina handlingar är att de någorlunda har möjlighet att själva kalkylera och bedöma sina kommande inkomster och utgifter.

I ett samhälle där vi äger lönen för mödan av vårt arbete kan vi beräkna vad vårt arbete kan vara värt eftersom vi vet vår egen kapacitet. Då kan vi också bedöma risken för exempelvis arbetslöshet genom att relatera vårt yrkeskunnande till utvecklingen i samhället. Vi kan lära av vad som hände i mitt företag, hos min arbetsgivare, i min bransch. När vi äger våra egna inkomster kan vi också parera oförutsedda händelser genom att spara och lägga undan reserver.

När staten styr en så stor del av ekonomin som den gör i vårt land är familjens beroende av statens göranden och låtanden stort. När staten inte längre håller de löften som den givit - om barnbidrag, bostadsbidrag, a-kassa och så vidare - utan hela tiden ändrar spelreglerna blir det mycket svårt för familjen att ta eget ansvar. Eftersom större delen av inkomsterna för mödan av arbete går till staten har familjen heller inga, eller små, möjligheter att spara pengar så att de har en buffert för oförutsedda händelser. I denna situation är familjen utlämnad till statens godtycke. Det är statens ändringar i bidragsreglerna, statens löftesbrott (som familjen inte kan rå för), som gör att de sätts på pottan. Familjen äger inte makten över sin egen hushållsbudget!

I den situationen kan det vara synd om familjen. Problemet är inte att staten drar in på bidragen, utan att bidragen utgör en för stor del av de svenska hushållens ekonomi. Bidragen gör familjen till slav under statens villkor. Minsta förändring i bidragen, som familjen själva inte har någon möjlighet att påverka, leder till katastrof. Det ärsvårt att tänka sig något mer nedbrytande för den egna självkänslan än detta ensidiga beroende av staten. För att människor ska kunna vara myndiga krävs att de äger sin egen inkomst och inte är beroende av bidrag.

Till detta kommer de mera traditionella argumenten för äganderätten: den stimulerar helt spontant till ordning och trygghet. Det är bland det mest elementära i vårt sätt att vara: vi tar hand om saker vi äger. Varför är annars skadegörelsen så stor på offentliga bussar medan bilar inte utsätts för sådan? Varför är företag mer produktiva än offentlig verksamhet? Egenintresset är förklaringen.

Den som äger ett fordon eller ett företag får ut mer om det sköts väl. Men det handlar också om något annat. Något de flesta känner igen i sitt eget beteende. Vetskapen om att någonting är mitt gör det också till mitt ansvar. Ägande är ett sätt at locka fram det bästa hos oss människor. Äganderätten är basen inte bara för mänsklig frihet utan också för omtänksamt förvaltarskap.

* * *

Den personliga friheten är central för att vi ska kunna vara myndiga människor. Frihet är inget som kan portioneras ut av någon annan, läs politiken. Friheten utgår ifrån varje människa. Människan kommer först. Det är på fria människor ett civiliserat samhälle kan byggas. Ett civiliserat samhälle är inte till för sin egen skull, det är till för människorna i det. Det är människorna som tänker, känner, bryr sig om. Det är vi som människor, varje enskild och unik människa, som är huvudaktörerna i samhället.

De politiska målen, visionerna och utopierna kan vara hur högtflygande, ambitiösa och goda som helst, men om de inte förmår att börja och sluta i vardagslivets små beslut som varje enskild medborgare har att fatta, då förtjänar de inte att tas på allvar.

Det innebär inte att staten inte har en viktig roll. Vad kan vara viktigare än att vara garanten för frihet att samverka, ekonomisk frihet och äganderätt? Dessa, som det heter, negativa rättigheter, måste skyddas från övergrepp i form av våld, tvång och bedrägeri.

Det är också viktigt at understryka att frihet inte är en rättighet att göra vad som helst. Har folk rätt att urinera i portar, bada nakna eller leva fan i bussen? De kan göra det med tillstånd från ägaren av fastigheten, stranden eller bussen, men inget säger att ägaren i frihetens namn måste ge ett sådant tillstånd.

Frihet till samverkan innebär inte att du måste vara med. Det finns ingen skyldighet för någon att handla och göra affärer med dig i namn av den ekonomiska friheten. Frihet ger dig inte heller valfrihet bland obegränsade möjligheter. Alla verksamheter har en kostnad. Att vara fri att köpa en sommarstuga är inte detsamma som att ha möjlighet att köpa en. Att vara fri att se solnedgången över havet är inte detsamma som att vara vid kusten en klar dag med god sikt. Att vara fri att dricka kaffe efter maten innebär inte nödvändigtvis att ha ett nervsystem som låter dig somna därefter. Livet begränsar möjligheterna. Staten begränsar friheten.

Myndiga människor kräver personligt ansvar

Från vänsterhåll hävdas att frihet är att slipp tänka på allt det där med hur jag ska försörja mig på ålderdomen, hur jag tryggar uppehället vid arbetslöshet eller andra oförutsedda olyckor. Kanske ska frihet till och med definieras som att jag över huvud taget inte ska behöva bekymra mig om hur jag blir försörjd.

Ja, ibland får jag intrycket att frihet tolkas som en rättighet till furstligt leverne oavsett om jag gör någonting alls för att förtjäna det. Frihet är, enligt den här logiken, att lägga ansvaret för sitt liv i statens händer.

Alltså: först när jag slipper tänka på alla bekymmer som livet består av, då är jag fri. Fri från alla bekymmer, fri att göra vad som faller mig in. Försörjningen ordnar någon annan.

Visst är det lockande? Men tänker vi efter bara några sekunder inser vi snabbt vilket simpelt bondfångeri det här är. Först har vi att svara på vem denne "någon annan" är, som ska fixa vår försörjning. Någon sådan "någon annan" finns inte. Det är märkligt att vi låter så mycket av dagens politiska debatt bygga på en falsk illusion om att det finns "någon annan" som ska arbeta, slita och dra in pengar som alla andra sedan kan sätta sprätt på. Vilka är dessa idioter som snällt tänker försörja alla som vill befrias från bördan att försörja sig själva?

Sedan, och det är viktigare, måste vi vara och en fråga oss vd innebörden blir av att jag lämnar ifrån mig ansvaret för mig själv. Är det inte så att ansvar är starkt förknippat med makt? Den som har ansvar har också makt att bestämma hur uppgifter ska lösas. Om jag har ansvar för min egen försörjning har jag också makt att handla och sträva efter den form av försörjning som stämmer med min förmåga, mina kunskaper och mitt intresse.

Jag kan sträva efter att arbeta så lite som möjligt för at få så mycket fritid som möjligt, men i gengäld ha små materiella anspråk. Jag kan slita hårt för att tjäna mer och på det sättet kunna uppnå andra mål. Om ansvaret för hur jag gör är mitt, då har jag också makten att sträva i den riktning jag önskar.

Om ansvaret däremot ligger i staten händer - för att jag ska slippa bekymra mig om hur försörjningen ordnas - vad har jag då för makt att påverka min situation? Ingen. Jag får vackert finna mig i de villkor och den nivå som staten bestämmer att jag ska ha. Varken mer eller mindre. För det är staten som bestämmer storleken på bidrag, subventioner och ersättningar. När jag har överlämnat ansvaret till staten, för att bli bekymmersfri, då får jag också finna mig i att inte kunna påverka under vilka förhållanden jag lever.

Bestämmer staten plötsligt, mot alla givna löften, att sänka a-kassan från 80 till 75 procent har jag inte mycket att sätta emot. Jag har ju avstått ansvaret och har då inte den makt jag skulle haft om jag själv tecknat en försäkring med ett försäkringsbolag där vi kommit överens om villkoren. Om försäkringsbolaget skulle bryta mot det vi kommit överens om kan jag i en rättsstat via en tredje part, domstolen, få rätt. Därefter kan jag byta försäkringsbolag. Det är svårare att ställa staten till svars för brutna politiska löften och det är något svårare att byta stat än att byta försäkringsbolag.

Här jag ansvaret har jag också kontrollen över vilka prioriteringar jag gör. Om jag själv har ansvaret har jag makten över mitt liv. Lämnar jag ifrån mig ansvaret, då lämnar jag också ifrån mig makten över mitt liv. Är det så förnuftigt?

Nu är det så finurligt ordnat att frihet och ansvar passar utmärkt ihop. Frihet innebär att jag kan forma mitt eget liv. Men också att jag måste ta konsekvenserna av mina beslut. Jag är visserligen fri att leva bortom mina ekonomiska resurser, men i det fallet får jag vara beredd på att göra bankrutt och personlig konkurs. Jag är fri att sätta höga priser på billiga produkter, men måste då vara beredd på att se mina kunder gå någon annanstans. Jag är fri att hyra en stor vacker lägenhet, men jag bör noga fundera över den svinhöga hyran och vad den innebär av försakelser av annat. Inget säger att jag måste bära hjälm när jag cyklar eller använda bälte i bilen, men ingen har heller skyldighet att kompensera mig om jag blir rullstolsbunden efter en olycka.

Ansvaret som följer med livet självt i ett fritt samhälle ses ofta som en stor börda. Ansvaret kan vara tufft, darwinistiskt och hänsynslöst mot mänsklig skörhet. Om någon har missat att gå med i en arbetslöshetskassa, ska samhället då låta honom svälta? Om föräldrar är oförmögna att ta hand om sina barn, ska vi stå bredvid och se hur barnen lider?

Detta är seriösa invändningar och de förtjänar att övervägas så som vi kommer att göra längre fram. Men dessa invändningar missar huvudpoängen: ansvar är inte "priset" för frihet utan dess belöning. Ansvar är det som hindrar våra liv från att bli triviala.

Tänk på ditt eget liv och vilka dina största inre tillfredsställelser varit - inte det som varit roligt och underhållande för stunden - utan det som väcker varma känslor inombords när du tänker på det. Det är förmodligen något mer än att kunna köpa det du länge längtat efter, något djupare än att ha många bekanta i de "rätta" kretsarna. Det är troligen något som du känner stolthet över, som gör att du tycker att du inte är så dum trots allt, något som definierar vad som är det bästa hos dig. Oddsen talar för att du tänker på en tillfredsställelse som handlar om något du uppnått och som du burit ansvar för.

Det som fyller en händelse med inre tillfredsställelse är att du gjort det, inte nödvändigtvis ensam, men med ett avsevärt ansvarstagande vilade på just dina axlar. Där ditt bidrag varit väsentligt för att nå det goda resultatet, oavsett om det handlade om ett ögonblick (att göra det avgörande målet i en fotbollsmatch) eller över många år (uppfostra dina barn).

Du kan i och för sig även från åskådarbänken vara glad över att ditt lag vann matchen och du kan leva gott på en lottovinst, men innebörden i ordet tillfredsställelse infinner sig inte. För detta krävs eget ansvarstagande.

Denna insikt har avgörande betydelse för hur vi bör betrakta staten. Det finns en stor skillnad mellan teoretiskt och personligt ansvarstagande som vi som är politiskt aktiva ofta missar. Teoretiskt ansvarstagande ger teoretisk tillfredsställelse. Teoretiskt ansvarstagande är att betala skatt för ett ändamål som gör gott för människor som är anonyma för mig. Teoretiskt ansvarstagande är det vi politiskt aktiva talar om när vi ser landet som ett folkhem, som en familj. Problemet är att teoretiskt ansvarstagande inte stämmer med det sätt som vi människor fungerar och känner.

Det hjälper inte att säga att jag "borde" vara lika känslomässigt berörd vid dödsfall efter en jordbävning i Kalifornien som om en vän till mig dog. Det är jag inte. "Bör" jag tänka på nationen som en familj? Tanken är helt utan kontakt med verkligheten och strider mot vår inre övertygelse om vad som menas med familj och vänner. Om du skulle betrakta dina vänner på samma sätt som du betraktar alla andra i landet vore du inget annat än inhuman och en usel vän.

Till skillnad från teoretiskt ansvarstagande innebär personligt ansvarstagande att jag själv som medmänniska agerar för att direkt underlätta och stödja människor jag känner eller finns i min omgivning. Medan teoretiskt ansvarstagande är något vi kan hävda i våra tankar, i det politiska tjattret, i de högstämda talen, så är personligt ansvarstagande något vi gör i handling, som kräver engagemang och tid.

Ett samhälle där människor tar det som naturligt att ta personligt ansvar är per definition ett humanistiskt samhälle. Motsatsen kan formuleras så här: ju mer ett samhälle domineras av teoretiskt ansvarstagande desto kallare blir det. De upplösta kommuniststaterna är historiska monument till stöd för en sådan slutsats.

En förklaring till att vi känner inre tillfredsställelse när vi tagit personligt ansvar är att vi frivilligt gjort uppoffringar för andra och att vi kan se resultatet av vår ansträngning, se vilken betydelse vi kan ha som personer. Det är viktigt att understryka frivilligheten i sammanhanget. Sker det under tvång är det inte fråga om uppoffring utan konfiskation. Frivilligheten är ett absolut krav för att uppnå tillfredsställelse, eftersom det är när jag vet att jag kunnat låta bli men ändå tagit ansvar som tillfredsställelsen kan komma in i bilden. Ju större uppoffringen är desto större kan tillfredsställelsen bli.

Men resultatet, nyttan, av uppoffringen har naturligtvis också stort värde. Om jag tränar orientering intensivt under skoltiden och vinner en del priser i skolmästerskap och andra tävlingar, blir min prestation senare i livet ett glädjande minne. Om jag som vuxen arbetar hårt, blir bra på det jag kan, tar ansvar och försörjer mig själv, uppnår jag en prestation som är en betydelsefull del av vem jag är och hur jag uppfattar mig själv. Och då inte i termer av status, karriär eller andra yttre aspekter och inte heller i hög lön och andra materiella hänseenden, utan huruvida jag är en person som gör rätt för mig, en person att lita på, en person som är värd att respektera.

En vaktmästare som inte tvekar att hugga i och fixa sina arbetsuppgifter och ett sjukvårdsbiträde med öga för patienternas behov kan uppnå en högre grad av tillfredställelse än en medelmåttig men välavlönad direktör.

Det är den här förmågan att se tillfredsställelse i det man gör, inte minst i uppoffringarna, som är förklaringen till att människor som, med våra moderna mått mätt, lever i fattigdom och under förödmjukande omständigheter ändå kan vara lyckligare än oss som lever i materiellt överflöd.

Jag tänker ofta på mina morföräldrar som slet hårt vid järnvägen, han som banarbetare och hon som stationsvakt, uppe i Norrbotten. Trots hårt fysiskt arbete, långa arbetsveckor, korta semestrar, låga löner och en behandling från överordnade som ingen skulle acceptera i dag, såg de tillbaka på sina liv med stolthet. Hur kan människor som levt under knappa omständigheter, lydigt under auktoritära, rent svinaktiga chefer och aldrig gjort karriär ändå känna tillfredsställelse med sina liv?

Och varför springer dagens snorungar - som inte gjort ett vettigt handtag - runt och slår ner folk med motivet att de kräver respekt?
Skillnaden är att mina morföräldrar från unga år visste att de hade yttersta ansvaret för sina egna liv. De visste att man inte kunde vänta sig att "någon annan" skulle lyfta av dom alla bekymmer så att man skulle kunna leva ett liv i sus och dus. De tog inget för givet. Förväntade sig inte att pengar skulle ramla ner från himlen. De visste att deras eget värde i grund och botten låg i att klara sig själva, uppfostra sina barn och ställa upp för vänner och grannar även om det innebar att göra uppoffringar.

De klagade inte över att livet varit hårt. De fick sällan något beröm för sitt slit. De behövde inget beröm, för de visste själva att de gjort så gott de kunnat. De hade gjort sin plikt. De var personer som med hårt arbete och stora uppoffringar format sin karaktär. Det kunde ingen ta ifrån dem. Och de respekterades för de personer de var av vänner och folket de kände i samhällena runt omkring. De var något, i sina egna ögon och andras. Och de såg barnen och barnbarnen som bevis på att de varit framgångsrika. De har satt sitt märke i historien. Ändå var de som alla andra, vanligt folk, fast med rötterna i en tid då personligt ansvar också var något levande i varje människas sinne.

I dag verkar många ha tappat insikten om hur man gör för att kunna värdesätta sig själv. Allt fler tycks tolka sig själv genom att försöka tyda vad andra tycker om dem. Och detta ytliga tyckande grundar sig på yttre faktorer, som klädstil, frisyr och attityd. Det verkar som om det är naturligare at söka bekräftelse bland innefolket ute på stan på fredag- och lördagnätterna än at söka den i sitt sätt att leva och vara i vardagen.

Någon har sagt, det var nog Knut Carlqvist, att orsaken till att allt fler allt intensivare vårdar sitt yttre är att människor inte längre har makt över något annat än sitt utseende och sin kropp. Allt det viktiga i livet - försörjningen, ansvarstagandet, planerandet och beslutsfattandet - har övertagits av staten. När vi inte kan påverka innehållet i våra liv, då återstår bara jakten på det glamorösa. Eller att ställa krav på att mötas med respekt av dörrvakterna i krogkön och annat strunt.

I en tid som vår, nu när flexibilitet, differentiering, småskalighet och snabbhet kännetecknar produktion och utveckling, har vi som enskilda människor större möjlighet än någonsin tidigare att skapa de liv vi önskar. Det krävs bara en sak. Att vi tar tillbaka makten över våra egna liv från staten. Att vi erkänner oss som vuxna människor med stort personligt ansvar. Och att vi blir fria att utöva detta ansvar.

Om människor i seklets början kunde ta ansvar för att i frivillighetens namn bygga folkrörelser och lägga grunden för våra sociala institutioner, varför skulle vi inte kunna återta det ansvaret? Personligt ansvarstagande är ett svenskt karaktärsdrag. Det sitter djupt i vår folksjäl. Beredskapen att i frihet, under ansvar, göra uppoffringar har spelat en stor roll i byggandet av vårt civiliserade samhälle och framgår av flera ordstäv, som "Varen flitig - ty flit är framgånens moder" (Esaias Tegnér) eller "Av all möda kommer någon vinning".

Missförstå mig rätt: lyx är kul och jag skulle inte tacka nej till en arbetsfri inkomst på några miljoner kronor. Men det innebär inte att jag tror att materiell rikedom skulle göra mig lyckligare i det långa loppet.

När dessa pusselbitar faller på plats finner vi att vi talar om principer som formulerades redan av Aristoteles. Den inre tillfredsställelsen i vårt mänskliga liv uppkommer när vi realiserar vår potentiella handlingskraft. Ju mer komplicerade och krävande de uppgifter vi tar på oss är och ju större betydelse dessa uppgifter har för oss själva och andra, desto större blir vår tillfredsställelse när vi lyckas. Allt annat är lättflyktig underhållning.

Stor konst, litteratur, vetenskap, statsmannakonst och framgångsrikt entreprenörskap är produkter av individer som tagit sin yttersta förmåga i anspråk. Men det är ett misstag att tro att det bara är några få begåvningar eller genier som kan nå inre tillfredsställelse. Alla som gör sitt bästa efter sina förutsättningar kan uppnå tillfredsställelsen. Miljoner människor finner varje dag tillfredsställelse i att göra det som är en bra insats utifrån just deras förmåga.

Vi har alla en inre måttstock för hur väl vi presterar i förhållande till vad vi anser oss kapabla att göra. Att närma sig sin egen högsta potential är tillfredsställande - inte för att vi räknar med att någon annan ska understödja vår självkänsla med beröm, utan därför att domaren inom oss vet vad vi har presterat.

Möjligheterna att pröva och utveckla vår potentiella kapacitet är beroende av frihet. Ja, att över huvud taget kunna testa den egna förmågan kräver personligt ansvar för konsekvenserna av vårt handlande.

Att ta personligt ansvar är att ladda frihet med liv.

* * *

Vi har nu talat om inre tillfredsställelse byggd på personliga prestationer. En annan viktig källa till tillfredsställelse av et här slaget är våra sociala relationer. Familjen och nära vänner är grunden för social gemenskap. För många är dessa relationer också den enda källan för inre tillfredsställelse. När staten tagit av familjen och de sociala gemenskaperna sina grundläggande sociala uppgifter och inbördes beroenden, då har den också slagit undan benen för de människor som inte har möjlighet att i arbete eller föreningsliv söka tillfredsställelse.

Staten slår mot de mest utsatta och gör dem mer ensamma, sårbara och beroende av den offentliga socialsvängen på ett sätt som de aldrig blivit om de sociala nätverken inte slagits sönder.

Av någon obegriplig anledning finns en tendens att försöka mäta granden av solidaritet och omtanke i ett samhälle genom att studera hur stor andel av samhällets ekonomiska resurser som går till den offentliga sektorn. Inte minst på socialhögskolan vid Stockholms universitet används maximen: ju högre offentliga utgifter och skattetryck desto större grad av solidaritet.

Det är ett befängt sätt att se på livet och på mänsklig omtanke. Det är inget annat än att sätta pris på människovärdet och människors känslor och människors engagemang för sin nästa. Hur mycket är en människa värd? Hur mycket är din solidaritet värd? Humanistiska värden går över huvud taget inte att mäta i pengar. De som försöker göra det trivialiserar humanismen på ett så flagrant sätt att man kan undra om de alls förstått vad humanism är.

Det är tragikomiskt att se hur de som vill mäta solidaritet i skattekronor samtidigt avskyr välgörenhet. Välgörenhet, alltså insatser från privatpersoner, föreningar och företag, beskrivs som förnedrande och skapande av osunda beroendeförhållanden. Men vad är socialbidrag annat än välgörenhet? Att slanten som utbetalas kommer från socialkontoret förändrar på inget sätt relationen mellan utbetalare och mottagare.

Ur den hjälpsökandes perspektiv har det däremot stor betydelse vilken mångfald av olika solidariska aktörer det finns i samhället som kan hjälpa till på olika sätt. Ju fler aktörer desto mindre behöver beroendet bli av en av dem. Det är något annat än om det bara finns en (läs det offentliga) i vilkens händer man tvingas lägga hela sitt liv.

Civilisationens grundläggande samhällsväv är summan av de många olika, var och en för sig små och föra dramatiska händelserna där medborgare ställer upp för varandra. När några förvirrade ungdomar som kallar sig skinnhuvuden ger sig på en svarthårig medpassagerare på bussen testas graden av solidaritet i vårt samhälle: griper vi andra passagerare in till försvar för den attackerade eller sitter vi tysta och tittar ut genom fönstret och undrar varför "samhället" inte tar sitt ansvar och kastar av våldsverkarna?

Civilisationens solidariska väv kan inte upprätthållas av det offentliga genom lagar. Väven blir stark bara när vi alla som medborgaren känner vårt ansvar att i vardagliga situationer gripa in och ställa upp för dem som visar sig behöva stöd eller kräver en tillrättavisning. Även om det sällan är särkskilt roligt så är detta agerande, denna syn på oss själva och vår roll, källor till vår inre tillfredsställelse. Med en sådan självsyn blir vi personer med en identitet för fler människor i samhället än dem vi valt att umgås med. Anonymiteten minskar.

* * *

Vad är utbytet av frihet? Det är inbäddat i själva meningen med att vara människa. Att vara människa är att vara myndig, att vara mån om att sträva efter att leva ett så gott liv som möjligt. Frihet är råmaterialet av vilket du bygger ditt liv - de miljoner val som skapar de små plutonerna, som tar din frigjorda kapacitet i anspråk, som avgränsar en plats för dig och dina kära. Ansvarstagande, andra sidan av frihetens mynt, är den omistliga kvalitet som gör det möjligt för oss att bära våra val och känna tillfredsställelse med det vi uppnått, oavsett om det är att göra en god arbetsinsats, ta hand om familjen, vara en nära vän eller en god medborgare.


En stat stor som på 50-talet



(TEXT UNDER BEARBETNING)




Till sist

När jag blev politiskt aktiv i slutet av 1970-talet präglades min verklighetsbild av en enorm tilltro till politikens - det vill säga riksdagens och kommunfullmäktiges - förmåga att skapa det goda samhället. Politiken kunde, genom kloka beslut och lagar, lägga livet till rätta för människorna.

Jag känner samma starka samhällsengagemang för solidaritet och trygghet i dag, men min verklighetsbild är en annan. Visst har politiska beslut betydelse, men de kan aldrig någonsin skapa lycka. Skälet är så elementärt att min tidigare uppfattning blir generande: lycka kan inte beslutas fram, köpas eller levereras. Livets med- och motgångar är något vi upplever som de enskilda personer vi är. Och det är genom att i frihet sträva efter att göra det bästa möjliga av våra liv, utifrån våra egna förutsättningar, som vi ger livet mening.

Denna individualism är fundamental. Men den är inte ensidig. Så fort vi som individer börjar agera för att nå vårt goda liv inser vi att människorna runt oss har avgörande betydelse för att vi ska kunna sträva efter våra mål. Vi är individer, men låter oss också frivilligt bli en del av större gemenskaper som kan bygga på gemensamt intresse, kultur, identitet eller tradition. Gemenskaperna är till för individerna - inte tvärt om.

Med den här utgångspunkten anser jag att vårt samhällsengagemang bör förändras från att kräva nya politiska beslut som ska verkställas genom tvång till att vi som medborgare spottar i nävarna och engagerar oss frivilligt för att - själva eller tillsammans med andra i föreningar och folkrörelser - lösa de uppgifter som behöver lösas i vårt samhälle.

Den främsta inspirationskällan till den här boken är socialforskaren Charles Murray, medarbetare i American Enterprise Institute i Washington DC, som i början av 1997 utkom med What it means to be a libertarian (Broadway, 1997). Han argumenterar för frihet utan att hemfalla åt kall, rationell ekonomism. Han kallar sitt perspektiv libertarianskt. Själv vill jag kalla det kommunitärt eftersom det frihetliga budskapet har en moralisk underton. Men sådana etikettsfrågor är av underordnad betydelse.

När PJ Anders Linder föreslog att jag skulle skriva en egen bok fritt efter Murrays framställning kunde jag inte tacka nej.

Intressanta uppgifter och principiella resonemang som gett mig bränsle i kapitlet om lokalsamhället kommer från Jan Wallenberg i skriften Den instabila demokratin - en strategi för den kommunala självstyrelsens framtid (kommentus, 1996).

Råg i ryggen, för att våga ta ut svängarna ordentligt, har jag fått från Arv i vanhävd och Motståndsmannen Vilhelm Moberg (båda Timbro, 1997). I en första guidar Fredrik Erixon läsaren genom en mängd citat ur den tidiga arbetarrörelsens idédebatt. Den tilltro till fattiga och dåligt utbildade arbetares förmåga att i frihet ta ansvar som fanns i förkrigstidens arbetarrörelse är just den sorts människosyn som behöver föras in i dagens trångsynta politiska debatt. I den senare gör Johan Norberg en biografi över en av de främsta uttolkarna av det svenska folkets frihetslängtan, både som romanförfattare och som samhällskritiker.

Kunde socialdemokrater och Vilhelm Moberg tycka så då, kan det väl inte vara så farligt att tycka så nu?

I övrigt har jag hämtat inspiration i den filosofiska litteraturen av främst kommunitärt snitt. Aristoteles klassiska verk Politiken (Paul Åströms förlag, 1993) och Nikomachiska etiken (Daidalos, 1988) liksom After virtue (Duckworth, 1981) av Alisdair MacIntyre, Liberalism and the limits of justice (Cambridge univ press, 1982) av Michael Sandel, Identitet, frihet och gemenskap (Daidalos, 1995) av Charles Taylor och givetvis den första svenskspråkiga antologin på det kommunitära temat Gemenskaparna (Timbro, 1993) har betydelse för mitt sätt att resonera.

Stockholm i september 1997
Dick Erixon