Kapitel ur boken Frihet - samtalen fortsetter (Civita, Oslo 2004)
av Dick Erixon
Är vi rädda för frihet?
Medborgarna i våra skandinaviska välfärdsstater möter i dag två påtagliga strömningar som paradoxalt nog går i helt olika riktningar. I kulturellt hänseende har friheten ökat snabbt, medan individers och företags ekonomiska frihet krymper i takt med högre skatter och fler regleringar.Frihetens förkämpar i Norden har begått ett misstag när man i så hög grad har fokuserat sig enbart på ekonomisk frihet. Andra viktiga samhällsförändringar som påverkat medborgarna i mer frihetlig inriktning har kommit i skuggan.
Men det är ofrånkomligen så att ökad ekonomisk ofrihet i stor utsträckning har vägts upp av den kulturella frigörelsen. Vi är friare än någon tidigare generation att välja vår egen religion, filosofi och moral; välja vår egen livsstil och vanor; välja vad som för just oss själva konstituerar ett gott liv. Vi behöver inte följa traditioner som förut begränsade livets möjligheter. De gamla auktoriteterna - kyrkans präster, brukspatroner och direktörer, politiska ledare och fackföreningspampar - har ett allt mindre inflytande över hur vi medborgare lever i vår vardag.
Vi har fler val och möjligheter än någonsin, på snart sagt alla områden - ekonomin undantagen. Vi behöver inte lyssna på någon. Denna kulturella gränslöshet är, för de flesta, mer påtaglig i vardagslivet än de ekonomiska begränsningar som välfärdsstaten infört. Därför känner människor inte igen sig i argument om att skatter och regler hotar friheten. Det är därför kritiken mot höga skatter har så svårt att få fäste i folkopinionen.
Många människor känner sig dessutom mer osäkra och otrygga när friheten har blivit allt större. I avsaknaden av de gamla traditionerna och auktoriteterna är många villrådiga. Man tycker det är jobbigt att behöva göra så många val, fatta så många egna beslut. I Sverige framställs det som ett elände att behöva välja telefonbolag, elleverantör, läkare och skola åt sina barn. Inte sällan hörs en trött småbarnsmamma säga: "Det var så mycket enklare förr. Då 'tillhörde' vi en skola och en läkarmottagning. Vi slapp fundera över vart vi skulle gå."
Eftersom välfärdsstaten ordnade alla de där trista och vardagliga nödvändigheterna - med läkare och tandläkare, med pensionsförsäkring, med daghem, skolor och äldreomsorg - kunde medborgarna börja göra kul saker med den lön man fick ut efter skatt. Jag vill påstå att många nordbor betraktar sin lön på samma sätt som barn ser på sin veckopeng - det är pengar att ha roligt för. Vi vill inte använda den lilla lön vi trots allt får i handen till något så trist som att betala räkningar från tandläkaren.
Välfärdsstatens arv
Klagovisan om hur jobbigt det är att välja, illustrerar väl det mentala arvet som de skandinaviska välfärdsstaterna lämnat efter sig från 1900-talet. Vi nordbor har med glatt hjärta lämnat över ansvar för viktiga välfärdsfrågor till staten. Varför? Vi förknippar statlig service med högsta tänkbara kvalitet. Här skiljer vi oss från hela övriga världen, där statliga tjänster är detsamma som undermålig service och korruption.
I detta samtidshistoriska perspektiv är det fullt logiskt om norrmän och svenskar tycker det är jobbigt med valfrihet. Man är van att få de bästa tänkbara lösningarna - utan att behöva tänka eller anstränga sig. Välfärdsstaten fixade faktiskt, under några årtionden, sakernas tillstånd till det bästa som fanns, eller i alla fall bättre än vad medborgarna ansåg sig ha råd med på egen hand.
Betyder det att skandinaver inte vill ha ekonomisk frihet och är nöjda med socialistisk kollektivism? Inte alls.
Men det betyder att vi, när vi analyserar hur ett frihetsbudskap ska kunna vinna gehör, måste utforma en frihetlig agenda som respekterar detta faktum. I Norden har man kunnat lita på staten. Välfärdsstaten har varit ett instrument för att förbättra villkoren för breda folklager. Det är inte för inte som "välfärdsstat" varit synonymt med "trygghet".
Frihetliga argument har i Skandinavien inte, som i andra länder, kunnat ta sin utgångspunkt i klassisk liberal samhällskritik mot staten, skatter och kollektivism. Kritik mot statlig ineffektivitet, orättvisa och korruption har inte fått frihetens argument att lyfta. Tvärtom. Kritiken har upplevts som ett hot mot god service och trygghet.
Men nu, i det nya årtusendet, börjar de liberala teorierna stämma bättre överens också med den nordiska verkligheten.
Brutet samhällskontrakt
Man kan på goda grunder hävda att vi i Norden under 1900-talet skapade ett synnerligen omfattande samhällskontrakt mellan medborgarna och staten. Välfärdsstaten tog på sig ett mycket stort socialt ansvar för att ordna det mesta och bästa som medborgarna kunde önska sig - utan att medborgarna behövde bekymra sig det minsta, vare sig om att organisera daglig service eller om långsiktigt sparande inför pensionering. I gengäld fick staten ta ut historiskt höga skatter på medborgarnas inkomster.
Men nu har det hänt något revolutionerande: välfärdsstaten har slutat leverera. Staten fullföljer inte sitt ansvar. Kontraktet är brutet.
Trots höga skatter har allt fler verksamheter råkat i kris. Det är inte längre självklart att sjukvården behandlar sjuka. I Sverige har det börjat införas prioriteringslistor som innebär att offentliga sjukhus vägrar utföra vissa medicinska ingrepp. Rapporterna om att äldre blir illa behandlade i kommunala äldreboenden har ökat dramatiskt. Pensionssystemet har lagts om så att den garanterade statliga pensionen blir lägre - ett klart löftesbrott. Inom alla områden väcks besparingskrav. Meddelanden om nedskärningar och indragningar inom offentlig sektor duggar tätt.
Även om välfärdsstaten inte uppfyller sin del av samhällskontraktet fortsätter staten kräva höga skatter, ja, det finns till och med en förvånansvärt stark opinion för att höja skatterna ännu mer.
När vårdbiträden och andra lågavlönade grupper inom offentliga sektorn strejkade i Sverige under våren 2003 genomfördes en opinionsundersökning. Frågan löd: Skulle du personligen vara beredd att betala mer skatt för att [lågavlönade inom sjukvården] skall få högre löner eller är du inte det?
Hela 53 procent var beredda att personligen betala mer skatt, bara 38 procent var emot höjd skatt. Av kvinnorna var 59 procent för höjd skatt, 32 emot. Bland borgerliga väljare fanns en knapp majoritet mot höjda skatter, 51 procent, men nästan lika många, 43 procent, ville ha höjd skatt. (källa: Sifo april 2003)
För mig är detta ett tydligt bevis på hur djupt välfärdsstatens arv sitter i de skandinaviska folkens medvetande. Man är beredd att avstå ännu mer av sin ekonomiska frihet i förhoppningen att välfärdsstaten åter ska fungera som förut och erbjuda all den trygghet som en gång utlovades.
Dessa opinionsyttringar kan för frihetens förespråkare framstå som dyster läsning. Men den som tror att opinionen i våra länder är emot frihet, drar en förhastad slutsats. Dessa siffror säger inte att människor föredrar kollektivism, men de visar hur starkt människor värdesätter trygghet.
Människor vill inte tro att samhällskontraktet är brutet. Därför utgår många från att ännu högre skatt ska ge mer trygghet. Man hoppas att det ska kunna återupprättas eftersom man inte känner till något annat. Alternativet till välfärdsstaten uppfattas vara kaos och anarki - inte mer välstånd efter egna önskemål.
Men förväntningarna på vad välfärdsstaten kan åstadkomma stämmer allt sämre med verkligheten. Det skandinaviska samhällskontraktet fungerande under en kort historisk period, under vissa unikt gynnsamma omständigheter som inte längre gäller.
Skattehöjningar ger inga nya pengar
För det första kunde man under hela 1900-talet successivt höja skatterna för att tillgodose nya sociala behov. Men erfarenheterna visar nu att skatterna inte går att höja mer. I OECD-länderna slår man i taket vid en skattetryck på 40 procent av bruttonationalprodukten och i de nordiska länderna vid 50 procent. Om skatter höjs över detta tak blir resultatet inte högre intäkter till staten, utan lägre.
För att ta ett exempel: när Sverige 1997 höjde cigarettskatten med över 50 procent resulterade det i lägre skatteintäkt till staten än före höjningen. Smugglingen hade snabbt blivit så omfattande att man året därpå sänkte skatten. Även om skattehöjningar på exempelvis arbete inte får lika snabb och dramatisk effekt, är den underliggande dynamiken densamma: höjningar ger allt mindre till staten i kronor räknat.
Även om det finns en opinion som på ett politiskt plan accepterar mer skatter är det omöjligt att höja dem av ekonomiska skäl. Höjningar ger inga nya pengar till staten. Höjningar blir kontraproduktiva.
Vi kan alltså - äntligen - se slutet för skattehöjningar som lösningen på alla samhällsproblem.
Arbetsmoralen som försvann
För det andra minskar statens möjligheter att samla in resurser också av andra anledningar. Högskattestater är bara möjliga om människor, trots skatterna, fortsätter att arbeta och vara produktiva. Välfärdsstaten förutsätter således en hög arbetsmoral.
I Norden fanns en sådan i det förindustriella samhället av den enkla anledningen att våra folk inte, som på kontinenten, har en historia av livegenskap. Vi härstammar ur generationer av fattiga, men fria bönder. Lönen för mödan av allt slit har varit påtaglig för var och en. Det har varit meningsfullt att arbeta.
När välfärdsstaterna började expandera fanns denna arbetsmoral kvar. Det tar tid att förändra kulturella mönster som sitter djupt. Därför fortsatte människor att arbeta, även om bidragssystem successivt gjorde det möjligt att med bibehållen standard slippa arbeta. Politikerna kunde göra systemen mycket generösa eftersom få medborgare tog vara på möjligheten att utnyttja dem.
Men med tiden och för varje ny generation har arbetsmoralen tunnats ut. Välfärdsstatens bidragssystem har urgröpt rationaliteten som arbetsmoralen bygger på. Insikten om att arbete inte längre är lönsamt har börjat sjunka in. Allt fler utnyttjar de bidragssystem som finns. Och varför skulle de inte göra det? Varför arbeta om man kan nå samma levnadsnivå utan att göra ett handtag? Medborgare som lever på bidrag handlar ytterst rationellt. Den kulturella frigörelsen har alltså påverkat också välfärdsstatens auktoritet.
Felet ligger hos de politiker som gjort denna "livsstil" möjlig. Generösa villkor för arbetsfria inkomster leder ofrånkomligen till att fler lever på bidrag och färre är i arbete. Statens kostnader stiger och intäkterna sjunker.
De skandinaviska välfärdsstaterna, som ett tag framstod som internationella föredömen som en "tredje väg" mellan kommunism och kapitalism, är nu i kris. Inte på grund av några yttre faktorer, utan därför att välfärdsstaterna har skapat handlingsmönster som innebär att man underminerar den moral som välfärdsstaten bygger på. Välfärdsstaterna har med andra ord grävt sin egen grav.
Krav på välfärdstjänster ökar
En tredje förklaring till att det skandinaviska samhällskontraktet inte längre håller är att människors krav blir allt större. Förr var människor tacksamma för att alls få träffa doktorn och för att man vid arbetsskada och sjukdom fick viss ersättning för förlorad arbetsinkomst.
Inte så längre. Nu är kraven på välfärdsservice enorma.
Drivkraften bakom de allt högre förväntningarna kan delas upp i två delar: högre ekonomiskt välstånd och rättighetstänkandet.
Etablerad ekonomisk teori slår fast att när människors allmänna levnadsstandard förbättras, stiger kraven på välfärdsservice mer än på materiella ting. Den svenska regeringens långtidsutredning pekar på att amerikanerna satsar dubbelt så mycket av sin konsumtion (exklusive fritid) på välfärdstjänster än vad svenskarna gör:
”I USA väger välfärdstjänsterna t o m tyngre i den totala konsumtionen än i Sverige. Det framgår av tabell 4.3, där hälso- och sjukvård, utbildning och övriga offentliga tjänster tillsammans svarar för 64 procent av all konsumtion exklusive fritid, samt av tabell 1.1 som visar 36 procent offentliga tjänster av den totala konsumtionen i Sverige. På de inkomstnivåer som man har i USA och som ligger en bra bit över inkomsten per capita i Sverige efterfrågas således mer av det som i Sverige produceras i den offentliga sektorn.” (Bilaga 7, Långtidsutredningen 2003/04, Finansdepartementet)Detta visar att människors strävan efter trygghet är stark - också i ett land med stor frihet och liten stat. När levnadsstandarden stiger ökar efterfrågan på trygghet mer än på lyxigare mat, boende och kläder. I USA kan medborgarna frivilligt lägga sina resurser på den trygghet man själv finner mest angelägen. Paradoxalt nog är medborgarna i USA mer fria att lägga mer av sin konsumtion på välfärd och trygghet än vad vi är i Norden.
Långtidsutredningen skriver torrt att konsumtionen av välfärdstjänster i USA ger ”ett sannare uttryck för efterfrågan än den till nästan helt och hållet politikerstyrda konsumtionen i de europeiska välfärdsstaterna”. Hur tar sig denna efterfrågan på mer välfärdsservice uttryck i våra länder? Jo, det är den som vi ser i opinionsmätningarna om viljan att betala mer i skatt.
Människor utgår ifrån att deras krav bara kan förverkligas genom högre skatt. Till skillnad från amerikanerna har vi som medborgare och familjer avhänt oss makten att själva bestämma över vår konsumtion.
En annan faktor bakom de högre kraven på välfärdsservice är framdriven av välfärdsstaten själv: politiker har i årtionden talat om sociala förmåner som rättigheter. Koppling till den egna prestationen har upphört. Hur lite du än arbetar har du samma rättigheter som alla andra.
Rättighetstänkandet har undergrävt insikten om att det finns individuella skyldigheter. När medborgare inte längre behöver ta ansvar och leva upp till vissa skyldigheter, har medborgaren reducerats till en klient. Genom klientifieringen av medborgarskapet har allt ansvar flyttats från individen till staten.
Kravställandet blir extra påstridigt därför att den som anser sig ha rätt till något inte behöver vara tacksam. Man behöver inte bry sig om vilka kostnader som är förknippade med rättigheten. Man behöver inte heller kompromissa eller fundera på om andra människor har större behov än mig. Har man rättigheter, har man rätt.
Detta tänkande har gjort oss medborgare okunniga om vilka de faktiska kostnaderna är för de sociala förmåner vi tar för givna. Det naturliga resultatet blir att man inte värdesätter sjukvård och andra tjänster. De är ju gratis! När sociala förmåner anses vara kostnadsfria och obegränsade nyttigheter blir självfallet trycket på dem extremt stort.
Vid vägs ände: kaos eller normalisering?
Samtidigt som inkomsterna till välfärdsstaten sinar, är förväntningarna på utgiftskrävande trygghetsservice större än någonsin förr. Samtidigt som vägen mot fortsatta skattehöjningar är stängd ställer människor allt högre krav på välfärden. Detta blir en omöjlig ekvation för de skandinaviska länderna där all välfärd förväntas utföras inom offentlig sektor.
Vi som vill frihet skulle kunna jubla. Den liberala kritiken mot kollektivism och en stor stat har, till sist, fått rätt - också i Skandinavien.
Men jag tror det är farligt att ta ut en seger i förskott. Många på vänsterkanten i politiken kommer inte att acceptera dessa oavvisliga fakta. Man kommer att förneka verkligheten. Och motsättningarna kan faktiskt hårdna i takt med att vänstern förlorar greppet. De som vägrar acceptera verkligheten kan bli desperata och rent av våldsamma.
Och även om försvararna av de gamla välfärdsstaterna skulle acceptera att deras idé visat sig överspelad, kommer det att bli ett tufft arbete att vända människors förväntningar på staten och skapa insikt om att man själv, som individ, måste ta ansvar.
Det är därför extremt viktigt hur övergången från en monopoliserad välfärdsstat till valfrihet genomförs.
Ta itu med klientifieringen
Argumenten för marknadsekonomi, frihet och lägre skatter är lika provocerande nu som förut, trots att verkligheten i Skandinavien nu talar starkt för dessa argument. Om medborgarnas mentalitet ska förändras bör övergången från det gamla till det nya ske med fokus på mikro- snarare än makroperspektiv. Förändringarna bör fokusera på medborgarnas vardag snarare än till samhällssystemen uppifrån, på moraliska argument snarare än ekonomiska.
Vilken är det största och allvarligaste hindret mot övergången till ett friare samhälle? Mitt svar är utan tvekan: medborgarnas självbild som klienter. Många människor ser sig mer som klienter i välfärdsstaten än som fullvärdiga medborgare som kan ta hand om sig själva och sina nära.
Och det är ingenting man skäms för eller har något emot. När man är klient ligger ansvaret hos staten, inte hos mig själv. Går något snett skyller man på politikerna, för det är aldrig mitt eget fel.
Den här självreduktionen är skadlig av flera skäl. Människor som inte kontrollerar sina egna liv mår i längden inte bra. Människor är skapta för att ta ansvar, det är bara genom att ta tag i besvärliga frågor och lyckas klara ut dem som vi kan känna egen tillfredsställelse. När detta ansvar tas ifrån människor, även när det sker av fri vilja, uppstår ett inre tomrum. Ett liv i ansvarslöst tomrum kan för en tid fyllas med ytlig underhållning, men i längden leder situationen till vanmakt och stress.
Ett andra skäl för att inte låta människor vara välfärdsstatens klienter är att en demokrati kräver fullvärdiga medborgare som aktivt deltar i beslutsprocessen och i diskussionen om hur olika ambitioner och krav skall vägas mot varandra i samhället. Utan detta medborgerliga ansvarstagande saknar demokratin legitimitet. Då kan folket lika gärna styras av en upplyst despot.
Ett tredje skäl är att också marknadsekonomi kräver ansvarsfulla individer som själva kan bestämma vad man efterfrågar och bedöma hur man bäst uppfyller sina preferenser. En marknadsekonomi kräver att kunden vet vad hon vill och kan jämföra priser och avgöra vilken kvalitet som duger.
Flytta makt från politiker till konsumenter
Övergången från en människosyn som ser medborgare som klienter till en politik byggd på värderingen att medborgarna är ansvarskännande och kapabla att göra sina egna val, måste ske successivt och med bibehållen ambition om att skapa stor trygghet.
Flera försök har gjort i både Norge och Sverige att genom marknadsekonomiska inslag försöka öka produktiviteten inom sjukvården. Genom prestationsersättning, då sjukhus och vårdenheter fått betalt av staten per läkarbesök och per operation, har verksamheten ökat men utan att några skattepengar har sparats. Förklaringen är att efterfrågan på vård har ökat i samma takt som effektiviseringarna, vilket inneburit att verksamheten totalt har kostat lika mycket, eller mer. Därför har man även med dessa marknadsinslag i sjukvården funnit skäl att införa begränsningar av olika slag för att minska tillgängligheten.
Man har kört fast i förnyelsen därför att man är så hemmablind, så låst till de system som i dag gäller. Därför finns en allmänt utbredd uppfattning, bland både marknadsliberaler och monopolets försvarare, att människornas efterfrågan på vård är oändlig och omättlig. Politiker av alla färger ser ingen annan lösning än att ransonera sjukvården.
Men detta är en grov feltolkning av marknadsekonomi, utbud och efterfrågan. Det gäller att analysera sjukvården ur den enskilde konsumentens perspektiv, inte utifrån nuvarande uppifrånperspektiv. Då blir marknadsmekanismerna tydliga och helt andra än de vi först tror.
Människor efterfrågar inte ett visst antal läkarbesök eller så många behandlingar som möjligt - människor vill ha svar på den oro man känner över en krämpa i kroppen. Man vill bli botad eller så frisk som möjligt. I dessa sammanhang är antalet besök eller behandlingar ovidkommande.
Efterfrågan på vårdmarknaden har en helt annan inneboende logik än inom andra tjänstesektorer. När vårdproducenterna försöker begränsa tillgängligheten ökar man efterfrågan, i stället för att minska den. Människor blir än mer oroliga för sin hälsa och söker andra vägar in i vården. Trycket på sjukvården ökar. En ond spiral har startat.
När utbudet av medicinsk service på detta sätt begränsas, försöker medborgare tillgodose sin efterfrågan genom att acceptera ett högre skatteuttag. Detta som en direkt parallell till ett högre pris, som annars är den normala ekonomiska effekten när utbudet är begränsat på en marknad. En annan effekt som understryker medborgarnas efterfrågan är att man febrilt letar efter andra dörrar in i sjukvården. Priset kan räknas i tid, tålamod och envishet. Om inget hjälper accepterar man att stå i kö, vilket är ett extremt högt pris att betala för sin efterfrågan.
Allt fler tecknar privata sjukvårdsförsäkringar och betalar därmed för sjukvård två gånger: dels via skatten, dels försäkringspremien. Dessa försäkringar visar att efterfrågan, så som patienterna definierar den, inte tillgodoses.
Den starkt ökade efterfrågan på sjukvård beror på att rätt utbud inte står till förfogande inom sjukvården. Sjukvården är helt enkelt inte organiserad för att i första hand hjälpa patienterna till svar på deras frågor. Sjukvården är inriktad på produktion, på att genomföra allt mer specialiserade undersökningar och behandlingar. Eftersom organisationen är planekonomisk och hierarkisk har patienternas intresse ingen tyngd. Genom att strypa tillgängligheten och göra det svårt att få svar på sin oro driver vårdorganisationen fram en skenande efterfrågan, i stället för att tillgodose den.
Det rätta marknadsekonomiska angreppssättet, som också leder till största möjliga frihet för medborgarna och dessutom kan bli vägen att öka tryggheten, är att skattemedlen som avsätts för sjukvård inte tilldelas vårdorganisationen direkt. Istället bör skattemedlen tilldelas medborgarna i en kundvalsmodell, så att deras ställning som konsumenter av vård stärks.
Varje medborgare får med denna skatteresurs makten att avgöra vilket vårdföretag som man litar på och som blir ansvarig för all medicinsk service det kommande året. Det ska inte handla om ersättning per besök, utan en årlig helförsäkringspremie, så att det mottagande vårdföretaget får helhetsansvar. En sådan konstruktion gör det lönsamt att snabbt tillgodose konsumenternas efterfrågan så att de inte behöver uppsöka vården fler gånger för det aktuella besväret. Det blir helt enkelt lönsamt att ge god service och hålla kunderna friska.
En sådan kundvalsmodell gör medborgare och patienterna till fullvärdiga konsumenter av sjukvård i stället för klienter. En marknadslik situation uppstår. Konsumenternas beslut blir avgörande för vilka vårdproducenter som får ta del av skattemedlen. Här uppstår ett stark kvalitetsdrivande inslag i sjukvården som idag saknas.
Naturligtvis krävs att dessa vårdföretag legitimeras på samma sätt som enskilda läkare och sjuksköterskor, eftersom det handlar om tjänster som kräver hög produktsäkerhet som konsumenterna inte själva kan bedöma.
En strategi som denna kan tillämpas på en rad områden inom välfärdsstaten så att skattemedlen återförs till medborgarna och stärker deras ställning i mötet mellan konsument och producent. Strategin blir särskilt påtaglig för medborgare med låga inkomster.
Detta sätt att stärka medborgarna i sin roll som konsumenter av välfärd kan ses som första steget att "lära upp" medborgarna i ansvarstagande och prioriteringar efter egna preferenser så att man i en framtid kommer att vilja fatta dessa beslut själva, utan omvägen via skatter.
