Vänsterledaren Lars Ohly har just hållit sitt tal i Almedalen. Kan summeras så här:

Rätten till heltid
Rätten till bostad
Rätten till oinskränkt sjukvård
Rätten till fri kollektivtrafik
Rätten till tätare turer
Rätten till högre löner
Rätten till rättvisa löner
Rätten till bättre hemtjänst
Rätten till högre studiestöd

Vem är egentligen emot det här? Likt barnen inför julafton kan vi önska oss vad som helst. Frågan är ju vad som är realistiskt. Och framförallt: vilket är allt det goda som Ohly är beredd att prioritera bort för att uppnå det goda han nämnde? 5-åriga barn på julafton behöver inte prioritera bort — men vuxna människor, från 5-åringens föräldrar till politiker, måste prioritera och därmed avstå från annat gott som man också vill ha.

Vänsterpartiet hade i en kampanj för några år sedan ett barn i barnvagn som symbol. Den var en mycket passande symbol för Lars Ohlys tal: vänsterpartisterna pekar på allt de vill ha, just som barn.

Men Sverige behöver vuxna politiker som inte bara talar om vad de vill göra, utan också hur de tänker betala och vad de väljer bort. Det gör inte Vänsterpartiet.

(Andra intressanta bloggar om politik, Almedalen, Almedalsveckan, Visby, Gotland, Val 2010, rödgröna, Lars Ohly, Vänsterpartiet)

Nej, jag är inte där. Men man kan följa bloggaren Johan Hedin som är på plats, Almedalsvecka i fulltempo:

Den tidiga morgonen idag inleddes med seminarium arrangerat av Fortum och ämnet var ett för mig angeläget: den orimligt långa handläggningstiden för att få miljötillstånd för vinkraft. Svenska Naturskyddsföreningens Svante Axelsson tyckte att “det skulle få ta tid”.

Därefter blev det en debatt om LAS mot bakgrund av att 9 av 10 medlemsföretag i Skogs-, trä- och möbelindustrierna upplever lagen som ett stort problem. Ali Esbati (V) tyckte däremot att företagarna hade för MYCKET makt över sina egna företag.

På eftermiddagen drabbade Maud Olofsson (C) och Peter Eriksson (MP) samman i en debatt hos FORES om liberalt ledarskap. Peter Eriksson var ganska arrogant och otrevlig, Maud var rapp och fick in de mesta och bästa klockorna. Lite synd bara att hon tonade ner det liberala genom att kalla sig socialliberal. Onödigt, tycker jag. Liberal är liberal. Det är dumt att börja kompromissa redan på det principiella planet.

Se där, man behöver inte åka dit för att va me.

(Andra intressanta bloggar om politik, Almedalen, Almedalsveckan, Centerpartiet, liberalism, Fores, Visby, Gotland, Val 2010, regeringen, Alliansen, Maud Olofsson, bloggar)

I Bangkok kunde jag se Fox News på TV (något som inte går i Sverige). Där intervjuades den nye guvernören i New Jersey: republikanen Chris Christie, som i vintras överraskande vann valet i den stora och normalt mycket demokratiska delstaten.

Den runde och jovialiske guvernören gjorde intryck på mig. Hans svar var både raka och informativa. När han fick den omöjliga frågan om han funderar på att ställa upp i presidentvalet 2012 svarade han: “Nej.” När programledaren pressade honom om det inte fanns en liiiiten chans, svarade han “Fråga min fru!” Ett lysande svar.

New York Post skriver i  All hail Chris Christie!:

Guvernör Christie har gjort flera stora ting — han har tvingat fram den minsta delstatliga budgeten i New Jersey på fem år i en annars storspenderande delstat, utan att ha gjort några större eftergifter till den demokratiska majoriteten i delstatsförsamlingen. Han har brutit med en 63 år lång tradition genom att inte förlänga domarförordnande för en (vänster)domare till delstatens Högsta domstol.

Men det som verkligen imponerar på konservativa över hela landet är hans raka, roliga, icke-ursäktande stil, som han använder i spontant och passionerat försvar för grundläggande konservativa värderingar. Han gör inga ansträngningar att strö det konstgjorda sötningsmedlet om “medlidande” över hans idéer.

Lokaltidningen North Jersey skriver i Governor Christie’s setting the table

Christie har bara varit guvernör i sex månader, men han har fundamentalt förändrat spelplanen i delstatshuvudstaden Trenton. Han sidsteppar sina motståndare genom att gå direkt till allmänheten. Med sin ärliga, ta-ingen-gisslan-attityd antingen älskar eller hatar man honom, men viktigare är att man respekterar honom och han har deras uppmärksamhet.

Washington Times skriver i A frugal fighter:

En snabb Google-sökning på guvernörens namn visar hur omtyckt han är i varje hörn av den konservativa rörelsen. Men en del till höger är försiktiga innan de faller för Christie-mania. Politiker är inte exakt de mest pålitliga människorna på jorden, och guvernören har inte gjort så mycket än. Det värsta som kan hända, menar skeptiker, är att falla så hårt för Christie att man, när han börjar svaja i grundläggande konservativa-libertarianska principer, anser sig måste blunda.

Att uttrycka sådant tvivel är befogat, särskilt bland konservativa och libertarianer som betraktar den exekutiva makten med en hälsosam dos av skepticism. Men under Christies första sex månader på jobbet har han gjort betydligt mer för att förtjäna respekt bland konservativa än de som bara håller tal.

Businessweek rapporterar att Christie fått tillräckligt många demokraters stöd för att sänka fastighetsskatten, som är den högsta bland de 50 delstaterna. Wall Street Journal publicerar utskrift av intervju med guvernören, Putting Trenton on a Diet .

Det talas mycket om identitetspolitik. Minoriteter. Kvinnor. Men Christie representerar en annan grupp som också ofta möts med fördomar: de överviktiga. Christie har dock börjat gå ner i vikt. I Fox News sa han att han nu är en förebild och därför måste visa att det går att leva mer hälsosamt.

Chris Christie tog fil.kand i statsvetenskap 1984 och blev jur.dr 1987. Han arbetade som advokat i advokatbyrå under många år. 2001 utsågs han av amerikanska senaten till federal åklagare.

Detta är republikan nr 2 i bloggserie där jag tänker lyfta fram tänkbara motståndare till Barack Obama i presidentvalet 2012. Namn nr 1 var David Petraeus.(Andra intressanta bloggar om USA, pres.valet, Vita huset, USA-valet, David Petraeus, Barack+Obama, republikanerna, demokraterna)

Så här i sommarhettan har några bloggar rankat andra bloggar. Jag tycker bloggarna är så olika — vilket är en av huvudpoängerna med bloggar (där har dagstidningarna något att lära eftersom de ju är till förvirring lika varandra i ton, språk, nyhetsvärdering och inriktning) — att det är svårt att jämföra dem inbördes.

Men jag ger gärna tips på bloggar så här i sommar: Piratpartisten Henrik Alexandersson ger värdefulla perspektiv från Bryssel. Partipolitiskt oberoende bloggar med egna tankar: Kallberg, Louises frihetspropaganda, Nordling, Johan Eriksson, En vanlig Svensson, Ingerö, Ingdahl, Peace love and capitalism,  Jan Thurin.

Bland partistiska borgerliga bloggare kommer jag att tänka på Den hälsosamme ekonomisten, Mina moderata karameller, Ankersjö, Pophöger, Kent Persson, Altenberg.

Riksdagsledamöter och -kandidater som det är fart på: Annie Johansson (C), Fredrik Malm (FP), Johnny Munkhammar (M), Charlie Weimers (KD), Mathias Sundin (FP).

Fler som kandiderar borde blogga! Vill man ha väljarnas förtroende måste man kunna bjuda på sig själv. Inte privat, men personligt — om värderingar, prioriteringar och perspektiv. Tipsa mig gärna om du känner till någon riksdagskandidat som bloggar bra. Jag ska försöka följa dem i valrörelsen.

(Andra intressanta bloggar om bloggar, internet, medier, yttrandefrihet, bloggosfären)

Upsala Nya Tidning har en annorlunda vinkling på sin ledare om Moderaternas dag i Almedalen, Nya statsbärare behövs inte:

Sverige har under många decennier sett nackdelarna med ett statsbärande parti utan självkritik. Detta ser nu äntligen ser ut att brytas och någon ersättare vill vi inte ha.

Man kan ju inte annat än hålla med. Alliansen består av fyra partier och det är bara med en samlad borgerlig politik som regeringsmakten kan vinnas.

Men samtidigt är Moderaterna idag de mest skickliga på att formulera budskap som människor vill höra. Man har också Alliansens uppdrag att locka över S-väljare, och har därför behov av att poängtera ansvarstagande och samhällsbärande ambitioner. Det är trygghet som lockar marginalväljarna, och då måste M svara upp mot detta.

Något problem behöver det dock inte alls bli. Här håller jag inte med UNT. Under valrörelsen kan de tre andra Allianspartierna profilera sig på olika ämnen, som skola, familj och företagande. Någon utslätning behöver det alltså inte bli.

I går passade Moderaterna också på att presentera partiets uppdaterade valstrategi och kampanjen “Jag röstar på Moderaterna för jag vill ha ordning på Sveriges ekonomi”.

Framför allt en ny affisch i kampanjen fick stor uppmärksamhet. Den spelar an på S-affisch från valet 1985 då Socialdemokraterna med kostymklädd yuppie och dalmatiner i sportbil ville locka unga borgerliga väljare. M har placerat en byggjobbare och en labrador i bilen, och visar att LO-medlemmar mycket väl kan rösta M.

Det är ett kul tilltag. Det är tid att partiernas kampanjmakare förstår att politiska budskap inte behöver tjatas in, utan kan förmedlas med glimten i ögat. Då signalerar man inte bara åsikter utan också att man är mer än trista politruker.

Så, vad tycker jag om Reinfeldts budskap om “inga skattesänkningar nästa år“? Det är ett led i den retoriska pingpongmatchen mellan Alliansen och de rödgröna. Jag ser det som ett svar på Mona Sahlins utspel om att de rödgröna ska satsa lika mycket på välfärd som Alliansen föreslår skattesänkningar. Med sitt svar tappade Sahlinutspelet all luft och mening. Reinfeldt punkterade Sahlins försök till offensiv.

Och den som kan politik vet, att regeringens mandatperiod bör inledas med tuffa och kontroversiella beslut medan den avslutas med populära. Eftersom skattesänkningar inte tillhör den första gruppen, kostar det alltså inget att lova bort 2011. Reinfeldts utspel visar hur mycket smartare han är än motståndarna.

Se mer: DN,2. (Andra intressanta bloggar om politik, Almedalen, Almedalsveckan, Moderaterna, ekonomi, skatter, Visby, Gotland, Val 2010, regeringen, Alliansen, Fredrik Reinfeldt)

Skatterna går till välfärden. Så brukar det heta. Men nu avslöjas att myndigheterna bränner tiotals miljoner på att skicka sin personal för att mingla i sommarsköna Visby. Dagens Nyheter rapporterar i “Miljoner går till statliga jippon” (ej online):

Det 40-tal myndigheter som finns på plats i Visby under veckan spenderar mellan 20 och 30 miljoner kronor av skattepengar. Det visar “en försiktig uppskattning” som gjorts av ST Press, tidning för medlemmar i Statsanställdas förbund.

– På ett principiellt plan kan man vara kritisk till att myndigheter lägger så mycket pengar på att vara i Almedalen, Säger Svend Dahl, doktorand i statsvetenskap.

Tidigare i år skrev han en rapport för den näringslivsanknutna tankesmedjan Timbro där han menar at Sida och andra myndigheter missuppfattat sitt uppdrag.

– Myndigheternas uppgift är att genomföra politiken, inte att köra den demokratiska processen baklänges och lobba fram vilken politik som ska föras. Det finns en problematisk demokratiaspekt i detta, säger han.

Många myndigheter upplever sig numera som intresseorganisationer. Dahl tycker att myndigheterna i många fall borde ha stannat hemma från Almedalen.

Ja, att exempelvis Sida bränner biståndspengar som är avsedda för världens fattiga på egen personal i lyxigaste svenska sommarorten Visby är ett hån mot hela biståndspolitiken.

(Andra intressanta bloggar om politik, skattepengar, myndigheter, bistånd, biståndspolitik, korruption, Almedalen, Sida)

Just nu håller statsminister Fredrik Reinfeldt sitt tal i Almedalen, som retoriskt är lite annorlunda framfört än vanligt. När han listat alla skattehöjningar som de rödgröna talar tyst om frågar han:

Varför vill man höja skatterna på vanligt folk? Ekonomin är ju i balans.

Man höjer skatterna därför att man måste.

Annars kan man inte gå och lägga sig på kvällen.

Ett roligt sätt att säga att de rödgröna är ideologiskt drivna att flytta makt och pengar från oss medborgare till stat, politiker och myndigheter.

(Andra intressanta bloggar om politik, Almedalen, Almedalsveckan, Moderaterna, ekonomi, skatter, Visby, Gotland, Val 2010, regeringen, Alliansen, Fredrik Reinfeldt)

Den 18 september är det val i Afghanistan. Förra valet blev en besvikelse, men den här gången ska det gå bättre. Chefen för FN-organet UNAMA (FN:s stödprojekt för Afghanistan) Staffan de Mistura döljer inte svårigheterna, men ger en betydligt mer balanserad lägesrapport än svenska medier. Indiska New Kerala/IBNS rapporterar:

FN:s toppman i Afghanistan säger att Talibanerna är intresserade av en politisk lösning eftersom de vet att de varken kan vinna krig mot den USA-ledda koalitionen eller afghanernas hjärtan.

Staffan de Mistura, säger att det är viktigt att finna en “afghansk lösning”. […] Folk är smärtsamt medvetna om vad det skulle innebära om Talibanerna kom tillbaka till makten.

“Tiden då talibanerna blev trodda när de sa sig vara en grupp religiösa radikaler som kunde skapa en icke-korrupt regering, är över”, sa han. “De vet att de inte kan vinna, och att det afghanska folket inte accepterar dem.”

Han förutspår en kampanj där Talibaner och al-Qaida kommer att tillgripa “spektakulära aktiviteter” för att skapa intrycket av att de har ett övertag.

Det tragiska är att flertalet västmedier sväljer islamisternas propaganda och intar deras världsbild. Frihet och anständighet kan inte segra i Afghanistan, är mediernas mantra — senast idag i DN: Planera för reträtten.

Visst är det jobbigt att Afghanistan efter nio år av stridigheter inte kan uppvisa större framgångar. Men de som tycker nio år är långt, borde påminnas om att Sverige betalt ut hundratals miljarder i u-landsbistånd under mer än 40 år, utan att kunna uppvisa några större framgångar än de i Afghanistan.

Det räcker med att säga: Robert Mugabe. Mångmiljonär på socialdemokratiskt bistånd, samtidigt som zimbabwierna fått det allt sämre. Biståndet har finansierat en svältens politik.

Så är det inte i Afghanistan. Där används FN:s, Amerikas och Europas insatser för att hålla våldsverkarna stången så att folket ska kunna ta steg mot ett fungerande samhälle med frihet och demokrati.

Jag tycker de som ifrågasätter Afghanistaninsatsen först borde ifrågasätta andra biståndsinsatser som pågått betydligt längre. Först när dessa andra insatser lagts ner, blir det någon trovärdighet i talet om att retirera från Afghanistan.

Den nye överbefälhavaren för USA i Afghanistan, general David Petraeus, som tar över befälet just idag, ser ljuspunkter precis som FN-ansvariga. Sidney Morning Herald/AFP rapporterar i US General sees ‘progress’ in Afghan war:

Petraeus sa till senatorerna att koalitionens trupper “har uppnått framsteg på flera platser” detta år men förvarnade dem om “tuffa strider” framöver mot talibanerna.

Det handlar om en ideologisk kamp där religiösa extremister gjort afghanerna till bönder på ett globalt schackbräde. Om vi offrar dem, är det vi själva som står på tur. Istället för den cynism som sprids i medierna och inom vänstern, borde vi sätta värderingarna främst och försvara afghanernas rätt till frihet lika mycket som vår egen.

Se också Washington Times i U.N. official: Taliban knows they can’t win war, AP i Petraeus: ‘We are in this to win’ in Afghanistan.

(Andra intressanta bloggar om politik, Afghanistan, talibaner, al-Qaida, bombdåd, fundamentalism, islamism, terrorism, säkerhetspolitik, försvaret, försvarspolitik, försvarsmakten, Nato.)

En läsare skriver:

Jag ville bara berätta att jag hittade något intressant i Washington post apropå din bloggpost igår om Tea party-rörelsen: Jefferson changed ’subjects’ to ‘citizens’ in Declaration of Independence.

Det visar sig nämligen att det i ett tidigt utkast av den amerikanska självständighetsförklaringen faktiskt stod just “subjects”, där det idag står “citizens”, vilket man nu tydligen har lyckats fastställa med hjälp av modern teknik. Skillnaden är, som du ju påpekade i din bloggpost, allt annat än oväsentlig.

Spännande. För jag tror den viktigaste politiska och ideologiska striden vi har framför oss är just om dessa två ord: medborgare och undersåte.

Ska samhället utvecklas i en riktning där medborgarna får ökad makt över sin ekonomi och därmed också ökat ansvar över det sociala ansvarstagandet i samhället, eller ska statssocialismen ta ny fart så att förmynderiet ökar och människorna blir lydiga undersåtar inför politikernas oinskränkta makt?

Det senare är mycket troligt, för det är bara en fortsättning på den utveckling vi sett sedan mitten av 1900-talet. Problemet är ju att frihetsinskränkningarna inte känns så tunga när man börjar minska friheten. Men när friheten, som nu, redan är hårt beskuren, uppstår ett helt annat resultat när friheten beskärs ytterligare.

Någonstans slutar människor att vara fria och blir istället statens förslavade undersåtar.

Den övertippningen är inte långt borta. Det är tid att ifrågasätta rådande dogmer och vända utvecklingen.

(Andra intressanta bloggar om medborgare, frihet, MR, Tea Party, förtryck)

SOMMARSERIE om STATSMINISTERBOXEN (IX): Den av äldre tiders statsministrar jag skulle välja, om jag fick träffa en av dem för en pratstund är Ernst Trygger, av Herbert Tingsten kallad “den stora stjärnan” i sin generations politiker, även om han ogillade Tryggers politik.

I en utmärkt kortbiografi i bokboxen Sveriges statsministrar under 100 år (Bonnier) tecknar prisbelönte journalisten Marielouise Samuelsson ett porträtt av en komplex, färgstark, kontroversiell och briljant person. Ernst Trygger (1857-1943) är känd som en rabiat reaktionär politiker som förlorade alla sina strider mot förändring av det bestående. Men den som tittar närmare finner ett djup som inte alla statsministrar visat upp.

Ett annat skäl till att jag skulle välja honom är att jag tror han skulle vara brutalt ärlig i sina svar, medan de flesta andra statsministrar med överseende skulle glida undan mina frågor.

Trygger var förstakammarhögerns ledare 1909-1933, alltså partiledare längre än Tage Erlander. Men han hade många järn i elden: var juristprofessor i Uppsala där han också blev universitetets prorektor, domare i Högsta domstolen, satt i en rad bolagsstyrelser, var universitetskansler och svensk delegat vid Nationernas Förbund i Geneve.

Han motarbetade parlamentarism och utvidgad rösträtt. Inom politiken var han den ständige förloraren som motsatte sig förändring. Men inom akademin vann han sina strider om den högre utbildningens utformning. Inom juridiken lade han grunden till modern civil-, straff- och processvetenskap. I riksdagen såg han till att häktade fick rätt till biträde.

Och när han tog tjänstledigt från sin professur för att bli justiteråd i Högsta domstolen 1905 ville han ha Elsa Eschelsson som sin vikarie, men att utse en kvinna till juristprofessor kom inte på tal. Inte förrän på 1970-talet sker det. Trygger tyckte den mest kompetente skulle ha jobbet. Han motionerar om att avskaffa förbudet för kvinnor att inneha högre tjänster i staten. 

En domarkollegan till Trygger i Högsta domstolen skriver i sina memoarer:

Som högstadomstolsledamot tycker jag om honom. Han är ej blott kunnig utan även klok och fördomsfri, och jag fann honom i det sistnämnda avseendet fördelaktigt sticka av från andra ledamöter, som efter min uppfattning voro inarbetade i en väl formalistisk uppfattning.

Trygger tänkte själv. Att han och Branting hade stort utbyte av varandra när de befann sig i Geneve berodde knappast på att de tyckte lika, utan att de uppskattade den andres skärpa och vidsynthet. Trygger kan knappast varit så rigid som karikatyren av honom anger.

Andrakammarhögerns ledare Arvid Lindman ser till att Trygger inte kommer med i regeringar under de känsliga år då rösträtten och riksdagens ställning gentemot kungamakten är huvudfrågor. Men när dessa frågor väl är avgjorda, kan Ernst Trygger bilda en högerregering 1923, sedan Brantings andra regering fallit.

Trygger vill lösa försvarsfrågan, men han lyckas inte. Vänstern anser inte han går tillräckligt långt i nedskärningar efter första världskrigets slut och partivännerna till höger tycker han går för långt.

Efter valet 1924 fick Branting åter bilda regering för att försöka lösa försvarsfrågan med de frisinnade. Därmed blev Tryggers tid som statsminister kort. Han återkommer dock som utrikesminister några år senare. När han fyller 80 år drar han sig tillbaka från riksdagen efter 40 års tjänstgöring, och från det oavlönade uppdraget som Universitetskansler.

Det är ingen tvekan om att Trygger tillhör en äldre tidsepok, men det finns en uppriktighet och intellektuell ståndaktighet hos Trygger som jag tycker borde ha plats i dagens samhällsdebatt. Det blir mycket mer spännande om vi kan ha öppna meningsutbyten där sak och värdering snarare än person står i centrum.

Köp boxen: Bokus. (Andra intressanta bloggar om politik, val, statsminister, partiledare, Sverige, historia, böcker, litteratur, recension, konservatism, feminism, Ernst Trygger, opposition, regering)

Nya Wermlands-Tidningen summerar, Politikens gränspoliser:

Kristdemokraterna skall bli politikens gränspoliser, enligt partiledaren Göran Hägglund. Hoppas det går bra med det. Politikens roll måste onekligen minska och enskilda människors frihet att råda över sina egna liv måste öka.

I sin söndagskrönika i Svenska Dagbladet skriver PJ Anders Linder, Göran vid gränspolisen:

Hägglund ställde sig i talet på medborgarnas sida mot pedantiska politiker och beskäftiga byråkrater som vill lägga livet till rätta, och det på goda grunder. Dels finns det verkligen ett Myndighetssverige och en social ingenjörskonst där man är så övertygad om att man har sett ljuset att man inte klarar av att lämna människor i fred, dels har det länge varit märkligt tyst om det. Hägglund slog an en vilande sträng.

“Vilande” är en underdrift. Förbjuden tanke, tabu, är riktigare beskrivning av den tankegång som sätter gränser för politiken och värnar medborgarnas egenmakt.

Linder har naturligtvis rätt när han beskriver det nya politiska landskapet:

Efter Moderaternas och Socialdemokraternas taktiska manövrer har det blivit så trångt i mitten att det inte blir syre nog över till en välvillig kraft av det mindre formatet, som erbjuder ungefär samma sak som de stora.

Därför måste KD, C och FP bli mer profilerade, dra ut de borgerliga värderingarna så att de blir både provocerande mot gängse vänstermentalitet men samtidigt i linje med alla Allianspartiers värderingar.

Om så sker får väljarna maximal makt. För det första får man avgöra vilket regeringsalternativ man vill ha: en blå inriktning med Reinfeldt som ledare, eller en röd inriktning med Sahlin i spetsen för Sverige. För det andra kan man genom att välja parti betona den profil inom regeringsalternativet man tycker borde väga tyngre.

Missnöjda S-väljare kan välja M som lovar att vara statsbärande. De som vill värna familjens frihet kan välja KD, för dem som skola och kunskap är viktigast kan välja FP och de som vill se företagen växa kan välja C. Valrörelsen kan för dessa partier bli en kampanj där man utmejslar flera profilfrågor.

För det tredje kan vi väljare kryssa för den person vi anser kommer att göra bäst ifrån sig. Genom många kryss stärks kandidater som vågar sticka ut.

Jämför denna makt med den omakt det innebär om vi inte hade blockpolitik, och politikerna efter valdagen kunde mygla med varandra om uppgörelser som väljarna aldrig fått ta ställning till. Så som i exempelvis Holland, eller i EU.

Nej, demokrati betyder att det är folket som ska göra valen. Inte bara vara brickor som ger legitimitet åt korridormygel i maktetablissemangen.

(Andra intressanta bloggar om politik, Göran Hägglund, Kristdemokraterna, idédebatt, värderingar, filosofi, ideologi, verklighetens folk, civilsamhället, Val 2010, Alliansen, rödgröna, regeringen, regeringsmakten, blockpolitik)

En av de största amerikanska tidningarna, USA Today, har kartlagt den starkt växande politiska rörelse som kommit att gå under benämningen “Tea Party”, efter Bostonbornas revolt 1773 mot brittiska skatter. En revolt som ledde till självständighet.

För oss svenskar är det svårt att förstå att medborgare kan sluta upp på spontana politiska aktiviteter och gå på möten, utan att behöva bli medlem, utan central organisation, utan ledare. Amerikaner ser sig som MEDborgare, medan svenskar ser sig som statens undersåtar — om jag hårddrar lite.

USA Today beskriver Tea Party-rörelsen som en organisk aktivism, en sinnesstämning, What is the Tea Party? A growing state of mind:

Fenomenet “Tea Party” är mindre en klassisk politisk rörelse än en frustrerad sinnesstämning. Ett och ett halvt år efter det att Tea Party-aktivismen såg dagens ljus säger tre av tio amerikaner i en Gallupmätning att de är Tea Party-supporters. […]

“De står för allt jag söker — lägre skatter, mindre stat… alla de rätta sakerna”, säger en svarande. “Vad vi behöver göra är att knuffa teet över relingen, och det är vad Tea Party kommer att göra”, säger bussföraren Dale Jackson, 37.

Vänstermedier och demokratiska politiker har försökt stämpla ut Tea Party som en extremistisk och rasistisk proteströrelse, men USA Todays Gallup visar att en av fyra bland hispanic-, asiat- och afroamerikaner stöder Tea Party-upproret mot etablissemangen.

När det gäller illegala invandrare och orsaken till svartas högre arbetslöshet visar Gallup att Tea Party-sympatisörerna inte ligger utanför mainstream. “På Tea Party-mötena sprids inga radikala budskap, där deltar vanligt folk”, säger småföretagaren Tim Brazil, 54.

Harvardhistorikern Jill Lepore kommer i höst ut med en bok om rörelsen, och hon säger att det handlar om “En rörelse som är emot idén om partier”. Hon liknar mentaliteten med antislaveriaktivismen (abolitionism) som startade på 1830-talet. Det handlar om hur man ser på samhället i stort. Den gången om människovärdet, nu handlar det om synen på statens roll.

Det som fått Tea Party att växa så snabbt är enligt USA Today den nye presidentens politik:

Obamas ambitiösa agenda — den mest statsaktivistiska av någon demokratisk president sedan Lyndon Johnson för nästan 50 år sedan — har skapat en backlash. Inte ens halvvägs igenom första mandatperioden har han pumpat in skattemedel i General Motors och Chrysler, antagit stimulanspaket på 862 miljarder dollar, utökat sjukvårdssystemet och föreslagit nya regleringar av finansmarknaderna.

Inom åtta månader efter hans installation som president sa en majoritet av amerikaner att hans politik leder till för stor expansion av statens makt.

Men vad kan Tea Party åstadkomma, om den är en löst sammansatt, spontan aktivism utan ledarskap och utan ett gemensamt program? Det återstår att se. Inom republikanerna har Tea Partyaktivister fällt flera etablerade kandidater som ersatts med outsiders. Om dessa ickeetablerade republikanska kandidater vinner mot demokratiska motståndare i höstens val, då har Tea Partyrörelsen börjat förändra villkoren, miljön och klimatet för dem som vill bli politiker. Det är i så fall en mycket stark maktposition.

Tea Party är för lägre skatter, mindre stat, mot illegal invandring och för frihandel. Men hur står det till med utrikespolitiken i stort? I en annan artikel i USA Today skriver Lionel Beehner vid Truman-tankesmedja att utrikespolitiken i huvudsak varit frånvarande i Tea Party-sammanhang, Another Tea Party enigma: foreign policy.

Det finns isolationistiska tendenser, menar han. Många inom Tea Partyrörelsen vill inte att USA ska agera världspolis. Trupperna borde dras tillbaka, om inte annat av ekonomiska skäl. Det är dyrt för skattebetalarna att hålla trupper på marken överallt i världen.

Här har alltså Tea Party vissa likheter med Lars Ohly och Vänsterpartiet, som ju tvingat Socialdemokraterna att kräva stängda USA-baser runt om i världen.

Problemet är att om den enda “polis” som finns på internationella arenan drar sig tillbaka, uppstår total anarki, vilket i sin tur sannolikt leder till att flera nya krig startar. De neokonservativa har den insikten att världens starkaste supermakt, hur mycket den än skulle vilja, inte kan låta bli att ingripa.

Den som har resurserna har också ansvaret, har Charles Krauthammer skrivit. Ett solidariskt ansvar att förhindra blodbad. Att plocka hem trupperna, istället för att som George W Bush gjorde, använda dem för att sprida frihet och demokrati, är att ge sitt OK för ökat förtryck i världen.

Här delar jag alltså inte det som beskrivs som huvudfåran i Tea Partyrörelsen. Staten ska begränsas. Ja. Men till statens absoluta huvuduppgifter tillhör att upprätthålla ordningen genom våldsmonopol. Först och främst inom landets gränser. Men om man är supermakt, också internationellt.

Rätten till frihet är universell och gäller irakier och afghaner lika mycket som svenskar och amerikaner. Denna rätt tillhör de negativa rättigheter som är fundamentet för ett liberalt samhälle. Om man överger rätten att slippa förtryck, då har man givit upp allt.

(Andra intressanta bloggar om USA, Vita huset, Barack Obama, USA-valet, politik, republikanerna, demokraterna, Tea Party)