En utmärkt sammanfattning av vad sjukförsäkringsdebatten handlar om står Dagens Nyheter för i ledaren, En sjuk spiral. Här finns en grundläggande missuppfattning om att man har “rätt” att vara sjukskriven när man själv vill.
Varken Försäkringskassans personal, politikerna eller medierna har talat om att det inte är så, och aldrig varit så.
Resultatet har blivit att folk känner sig kränkta när de inte får vara sjukskrivna. Det driver människor än längre in i bitterhet istället för tillbaka till arbetsmarknaden. Vad göra? Tidningen skriver:
Hur kan Försäkringskassan följa lagen utan att lämna horder av ledsna, kränkta eller bittra människor efter sig i spåren av besluten? [I] grunden handlar det alltså om ett missförstånd där den sjukskrivne uppfattat att det är hennes bild av arbetsförmågan som avgör rätten till sjukpenning. I synnerhet om denna bild sanktioneras av en intygsskrivande läkare. […]
Det man skulle önska sig är tre ting:
1. Ett värdigare och mer empatiskt bemötande från Försäkringskassans sida vid avslag.
2. Ett bättre ansvarstagande från läkarnas sida där de slutar skriva underlag för sjukintyg som de själva inte tror på så att de inte skjuter över ansvaret till kassan. Samt att de är noga med att påpeka för patienten att beslutet om sjukskrivning inte gömmer sig i deras bläck.
3. Ett större ansvar bland politiker, opinionsbildare och medier att inte lura människor att tro att sjukförsäkringen är något annat än den är. Och att försöka förklara att ett avslag inte är något misstroende mot personen eller hennes lidande, utan en arbetsförmågebedömning utifrån en tro på att människan trots hennes svårigheter kan utföra ett arbete.
Missförstånd är ordet. Och det är ännu djupare än så här. Skälet till att människor fått för sig att man har “rätt” att vara sjukskriven när man anser sig behöva vara det, är att människor tappat insikten om hur verkligheten ser ut. Det regnar inte pengar från himmelen. Det finns inte “någon annan” som betalar välfärden.
Därför är det varje människas plikt att stå för sin egen försörjning. Det sker normalt genom arbete. Man kan inte ligga andra till last för att man inte trivs på jobbet, för att man behöver byta jobb men inte kommer sig för det.
Att inte försörja sig själv måste vara ett undantagstillstånd. Det kan bara ske kortare tid och när det är absolut nödvändigt.
Om man vill kunna ta paus från yrkeslivet, ska man se till att spara pengar som man kan använda för att göra något annat under perioder av livet. Därför är det också klokt att sänka skatterna, så att vi medborgare själva kan bygga upp en buffert och därmed bli mer oberoende av såväl anställning som bidragssystem.
Sparande är den bästa trygghetsreformen som finns. (lästips: recension i Finanstidningen Folklig kapitalism)
Tea Party-konventet i Nashville, Tennessee, avslutades igår kväll med tal av förre Alaska-guvernören och vicepresidentkandidaten Sarah Palin. Tea Party-rörelsen är partipolitiskt oberoende och ger sig gärna på republikaner som inte lever som man lär.
Sarah Palin kunde framträda eftersom hon inte har några politiska uppdrag, sedan hon avgick som guvernör. Men just därför att hon inte är typisk partipolitiker, talar man nu om hennes ökade möjligheter att nå nya framgångar.
Sarah Palin deklarerade “Amerika är redo för en ny revolution” och angrep president Obama inför beundrande Tea Party-aktivister. ” […]
Om utrikes- och säkerhetspolitik sa Palin att Obama styrs av “vilselett tänkande” och en mentalitet från tiden före 11 september, och tillade: “Vi behöver en överbefälhavare, inte en professor i juridik” (We need a commander in chief not a professor of law).
Med hennes tal, som hälsades med vild entusiasm här och sändes direkt i alla tre stora TV-kanaler, återetablerade sig Palin som en politiker kapabel att vinna presidentval.
Media spelar Palin i händerna. De använder hennes kändisstatus som ursäkt för att bevaka henne intensivt även om hon inte längre har något tungt politiskt uppdrag — och denna bevakning hjälper henne att kommunicera till supportrar och nå ut till en publik som kan komma att ge henne en ny chans.
“Vi är den lojala oppositionen, och vi har visionerna för framtiden”, sa Palin. Hon sa flera gånger att Tea Party-rörelsen inte behöver någon ledare. Men finns det någon politiker som inspirerar och entusiasmerar sina supportrar (och motståndare) som hon? Och är inte det en unik styrka i en polariserad tid då de ideologiska insatserna är mycket höga?
Av vad jag förstår var Sarah Palin själv inte alls lika fokuserad på hennes egen framtid, som medierna. Hon underströk att Tea Party-rörelsen är en gräsrotsrörelse och hon gjorde inga anspråk på att vara dess ledare.
Det är möjligt att Palin kan bli kungamakare inom republikanerna inför nästa presidentval 2012. Men vem den republikanske kandidaten då ska bli är nog mer oklart än på länge. Det finns inga etablerade namn som står på kö, så som det brukar vara inom republikanerna.
Fältet kunde inte vara mer öppet. Och det gör att gräsrotsrörelser kan komma att få stort inflytande. Och så ska det vara i en vital demokrati.
Så har då förmyndarna dragit sin lans igen, denna gång om snuset i DN-Debatt. FP- och C-kvinnor talar om den hemska och elaka tobaksindustrin som lurar stackars, svaga, korkade, veliga medborgare som inte kan ta ansvar för sina egna liv. Det kan däremot FP- och C-kvinnor! De är ju så mycket mer begåvade än folk i allmänhet….
Och deras Orwell-språk gör mig inte på bättre humör. De menar att regeringens kampanj för fri handel med snus inom EU är detsamma som att “tvinga snus på alla EU-länder”. Frihet har blivit tvång.
Varför kan inte de borgerliga partierna rensa upp i sina egna led och få ett slut på dessa besserwissrar som anser sig själva stå över folket och anser sig har rätt att utöva förmynderi?
Snus är säkert inte nyttigt, men det är mycket som inte är nyttigt. Och det tillhör livet för varje person att lära sig leva med lockelser av sådant som inte är av godo. Att njuta med måtta av de laster vi tillåter berika våra liv. (Vad skulle livet vara om vi aldrig någonsin fick njuta av någonting som kanske inte var direkt nyttigt?)
Att ta detta ansvar från människorna är inget annat än att beröva dem deras möjlighet att utvecklas, växa och leva ett fullvärdigt liv.
Den brittiske stå-upp komikern Pat Condell är en förkämpe för yttrandefrihet och i hans senaste rykande heta videokommentar tar han upp åtalet i Amsterdam mot parlamentarikern Geert Wilders för dennes kritik av islam.
Ett kort utdrag:
– Låt oss vara tydliga — det här är ett åtal för kätteri. De kan inte vederlägga Geert Wilders argument, så istället använder man juridiska trick för att tysta sina motståndare, av den sort vi annars förväntar oss av sådana som Mugabe i Zimbabwe.
– De anklagar honom för att vara provocerande och skapa motsättningar. Och ja, sanningen kan ibland vara provokativ och söndrande om den under lång tid inte får göra sig hörd, och blir tabu som den helt klart blivit i Holland. Enligt åklagaren spelar det ingen roll om det Wilders sagt är sant, det handlar enbart om huruvida det han sagt är lagligt eller inte. När sanningen blivit olagligt är det något som är grundläggande fel.
På detta tema, islams växande makt, talade också Salman Rushdie under ett seminarium för en tid sedan:
Han drar en mycket intressant parallell:
– Hur kan vi skapa moderna samhällen i muslimska länder? Hur kan vi bryta mullornas makt, hur kan vi bryta korrupta politikers och generalers makt, som använder religionen för att hålla människor i schack? Sådana samtal förekommer, men det sker i det tysta. Och ingen letar efter den debatten.
– Jämför med hur vi i väst reagerade på Sovjetunionen. Vi lyssnade inte på de officiella rösterna. Vi trodde inte på Stalin och Brezjnev. Vi letade upp alternativa röster och gav dem prestige genom att smuggla ut deras texter, Sacharov, Solzenitzyn och de andra. Deras röster blev det vi kom att betrakta som sanningen. Vi lyssnade på dissidenterna eftersom vi ansåg dem mer värdefulla än de officiella rösterna. Och det spelade en viktig roll för att sovjetkommunismen skulla falla.
– Men så gör vi inte nu, i fallet med islam. Vi gör motsatsen. Och det är vårt intellektuella misslyckande.
Ja, det här summerar väl varför jag är så kritisk mot islam i denna blogg. Islam tillåts vara ofriheten och förtryckets röst. Därför att det är tyranner som tillåts företräda religionen, och därför att de som försvarar islam är villiga att sälja ut västvärldens frihet.
Jag skiter i om det är med kommunistisk eller nazistisk ideologi eller religiösa uttolkningar av islam som man vill ta av mig mina friheter. Vilken skepnad de än har, har de fel. Islam och dess uttryck ska kritiserar i lika hög grad som någon annan. Inga undantag medges. Inga alls. Och den rätten kommer jag att hävda så länge jag lever.
Den flerfaldigt Grammy-belönade countrysångaren Ray Stevens släppte före jul en singel som blivit något av en kampsång för Tea Party-rörelsen i USA. Förutom att det svänger, gillar jag anslaget och utgångspunkten: “Vi, folket”. Och han vågar som artist blanda humor med allvar. Se musikvideon:
Några textrader:
Hey, Congress,
You vote Obamacare, we’ll vote you outta there
We the people have awakened to your tricks
You vote to let this pass, you’ll be out on your ***
Please tell Nancy Pelosi
We’re gonna do the Hokey Pokey
Put the right ones in
And pull the left ones out
Och naturligtvis är det Birgitta Ohlsson och hennes make [som] skall bestämma om och hur de fördelar arbetet så att hennes karriär inte drabbas.
Men är det bara jag som ser ironin i att en person som vill lagstifta om hur andra föräldrar skall ta hand om sina barn nu blir upprörd när hon själv utsätts för oombedda förnumstiga råd och pekpinnar? Hon är ju sannerligen inte främmande för att lägga sig i hur andra människor skall leva sina liv.
Så sant!
De som lägger sina långa näsor i blöt i andras liv, blir alltid förnärmade när andra gör detsamma om deras egna. Man fnyser åt andras moralism, men skäms inte över sin egen. För mig visar det bara på hur omogen, inkonsekvent och ohållbar sådana personers argumentation är.
Det var ett intressant frukostsamtal på Timbro i morse. President Obamas nye ambassadör i Stockholm, Matthew Barzun, diskuterade med Janerik Larsson, vice vd i Svenskt Näringsliv, på temat: Is the American Dream alive and kicking or on its last legs? (se video där)
Ambassadören tror, föga förvånande, att presidenten och kongressen ska lyckas genomföra sjukvårdsreformen, den största ökningen av offentlig sektor på årtionden.
Han menar att de starka protester som förslaget väcker är en del av den amerikanska demokratin och samhällsdebatten. För att underbygga sin tes tog han sin farfar till hjälp, filosofen Jacques Barzun som 2003 mottog Medal of Freedom (högsta civila utmärkelsen i USA).
I boken God’s Country and Mine menar Jacques Barzun att de konservativa alltid protesterar mot nya statliga inslag, men när reformer väl genomförts blir de hängivna försvarare av det rådande.
Janerik Larsson, som nyligen kom ut med pocketboken Can the American Dream Survive, invände mot detta och hänvisade till Ronald Reagan som inte nöjde sig med att förvalta det rådande, utan tvärtom genomförde skattesänkarreformer som spred sig över världen.
Men de båda var överens om att vitaliteten i amerikanskt samhällsliv är stark och att pendeln slår åt olika håll. Larsson menar att den starka kritik mot politikerna i Washington DC som Barack Obama red fram på i presidentvalet 2008 inte har lagt sig, utan istället skiftat skepnad och nu har sin bas i Tea Party-rörelsen. Politiken är vital, men den organiserar sig inte i eviga strukturer.
Larsson karaktäriserade politikern Obama som lagstiftare till skillnad från tidigare presidenter som haft exekutivt ansvar som guvernörer. Barzun ville inte se Obama som lagstiftare, utan hellre som lärare och föreningsledare (community organizer).
Barzun är som tidigare nämnts entreprenör som jobbade för Barack Obama i presidentvalrörelsen, och när han talade med presidenten om ambassadörskapet frågade han vilka instruktioner han skulle ta med sig. Obama svarade: “lyssna”.
Kanske är det denna bakgrund som gör att det, fortfarande ett år in i presidentskapet, är svårt att se en tydlig profil av Barack Obama. Han är radikalt vänster i synen på vad staten bör göra, men använder en retorik som inte söker konfrontation. Ändå har han bjudit in oppositionen med vassare armbågar än vad Bush gjorde.
Det som inte hann tas upp var hur det kan komma sig att allt fler väljare ser sig som oberoende (independent) medan politiken i Washington DC blir allt mer polariserad. För mig känns det som att USA står vid ett vägskäl — bli som Europa med dominerande statsapparat eller förbli ett Amerika med liten stat och stor individuell kreativitet.
Många är de ledarredaktioner som analyserar Centerpartiets inför partiets kommunaldagar som inleds idag i Göteborg. Analyserna handlar om det tapp i opinionen som Maud Olofsson drabbats av under regeringsåren.
Förklaringarna är sannolikt flera. En är att finans- och Saab-kriser tvingat in Maud Olofsson i en mer defensiv och avsmalnande roll. Få statsrådsposter torde vara så otacksamma som näringsministerns […]
Mitt intryck är att Olofsson stått pall väl i snålblåsten och hennes förtroendesiffror ligger högre än en del tidigare näringsministrars. Men att hon kortsiktigt skulle gå helt oskadd ur den värsta krisen sedan 1930-talet var knappast realistiskt.
Maud Olofsson har inte heller haft någon framgång med ambitionen att bli ett intresseparti för småföretagare. Det var visserligen en god tanke i ett land där fackföreningar och storföretag ofta har gjort upp över huvudet på mindre entreprenörer.
Moderaterna stoppar företagarpolitik för att hålla sig väl med LO, menar DN. Och tycker Centerpartiet ska slå av på takten i förändringskraven.
I Svenska Dagbladet menar Sanna Rayman att Centern skrämmer med tal om värderingsskifte:
Anledningen till att De nya moderaterna undviker att tala om värderingsskifte är att de vet att sådant skrämmer väljare.
Hallands Nyheter påpekar att C sedan 20 år inte är ovana vid att finnas på nuvarande opinionsnivå, Stort tålamod inom Centern:
Opinionssiffror på 5–6 procent har varit normalt för Centerpartiet ända sedan slutet av 1990-talet, då Daléus var ordförande. Maud Olofsson har bara vid enstaka tillfällen lyckats lyfta nivån. Centerpartisterna är därmed nästan lika luttrade som Kristdemokraterna, som sällan blir nervösa över att pendla runt fyra procent.
Maud Olofsson har försökt avlägsna de sista mossgröna resterna av det gamla bondeförbundet och göra Centern till ett liberalt, ideologidrivet parti – vilket i sig är ett lovvärt arbete.
Men förnyelsen har inte givit väljare, menar tidningen. Skånska Dagbladet är inne på samma linje i Kämpigt för Centern:
Centerpartiet behövde en politisk förnyelse. Men den skedde på fel sätt, skrämde bort partiets kärnväljare i Småortssverige och attraherade flyktiga storstadsväljare som nu till stor del försvunnit igen.
Min egen uppfattning är att förnyelsen i liberal riktning inte haft centerprägel, utan mer varit folkpartistisk. Det ger fel resonansbotten för gamla centerväljare och det finns få folkpartister att värva.
Socialliberalismen är lika fel som nyliberalismen för centerpartiet. I bondesamhället var familjen den sammanhållande länken, men Centerpartiet har haft en folkpartistisk diskussion om att staten ska styra hur föräldrar tar ut sin föräldraledighet. Alltihop blir totalt förvirrat.
Istället ska den liberala ansatsen sökas i den svenska traditionen av fria bönder. Alltså, likt Thorbjörn Fälldin, utse statsmakten och överheten i Stockholm till motståndare. Misstänksamhet mot statens fogdar och mot storkapitalet, och värnande av småföretagandet, av entreprenörskap såväl i ekonomi som socialt i civilsamhället, i folkrörelser och föreningsliv.
Det handlar om frihet underifrån.
Här har Centerpartiet gått fel, och blivit den överhet i staten som det gamla Centerpartiet motarbetade.
Det är dags att finna rötterna, att förena landsbygdens värderingar med framtiden. Vilket jag menar är helt möjligt, med tanke på att storföretagens arbetsorganistion ersätts med just mer av arbete i projekt, i mindre och flexibla organisationer. Datorn är för morgondagens människor vad traktorn var för bönderna. Redskap i eget arbete.
Detta nya arbetsliv, som inte längre handlar om konflikt mellan arbete och kapital, har stora likheter med hur bonden och småföretagaren arbetade.
Här kan Centerpartiet ge stadga och trygghet i förändring genom en berättelse som hänger ihop.
Men istället har Centerfolk tjatat om att de är “socialliberaler”, som anser att politiker är experter som ska styra människornas liv med statens tvångshand. Det leder helt fel.
Det är dags för Centerpartiet att göra en omstart i förnyelsen.
Det borde vara höjden av svek mot medlemmarna att LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin i Aftonbladet går till attack mot att skatten sänkts för normala inkomster, Nej, Reinfeldt, din politik
ökar klyftorna i samhället. Hon skriver i debattartikel:
Genom att beskatta olika typer av inkomster olika, bidrar jobbskatteavdraget till att undergräva den generella välfärden, till nackdel för dem med LO-yrken.
Wanja Lundby-Wedin säger alltså nej till 2.500 kr mer i plånboken varje månad för en vanlig LO-familj. Hon vill hellre att lönen ska tas av LO-medlemmarna och gå till kommuner, landsting och stat.
Är LO alls till för privatanställda arbetare längre?
LO vill göda en växande kommunal byråkrati, alltså tjänstemän, på arbetarnas bekostnad.
Nerikes Allehanda refererar i ledaren från Småföretagsdagarna i Örebro där näringsminister Maud Olofsson drabbade samman med Tomas Eneroth, Socialdemokraternas näringspolitiske talesperson, Det är faktiskt rätt att företag går med vinst:
Olofsson [fick applåd] då hon på slutet sa att det är okej att gå med vinst, även för kvinnliga företagare i omsorgen. Det handlar faktiskt om pengar. Utan möjlighet till förtjänst får vi inga företag. […]
Näringsministern var konkret[:] sänkta kostnader handlar om lägre arbetsgivaravgifter och egenavgifter. Tomas Eneroth flög högre och blickade in i framtiden. För honom handlar det om att investera, i utbildning och forskning. […]
Perspektiven är olika. Maud Olofsson ser verkligheten underifrån och Tomas Eneroth från ovan. Egentligen kompletterar dessa två önskningar varandra, men Maud Olofsson har en fördel under ett valår. Men då måste hon se till klämma fram konkreta siffror på hur mycket hon vill sänka kostnaderna på arbete. Det kan bli en tuff kamp mot allianspartnern Anders Borg som lanserat gedigna statliga finanser som en valfråga.
Visst säger det något om företagsklimatet i Sverige när det mest kontroversiella en minister kan säga, är att företag ska få gå med vinst?
Om det är så att pensionärerna står först i kön inför kommande skattesänkning, borde det verkligen vara på tiden att Finansdepartementet låter Olofsson fortsätta att avreglera och förenkla för småföretagen. I sådan omfattning att det påverkar klimatet, stämningen bland företagarna.
Då blir också kontrasten tydligare till S-V-MP och deras politik som oundvikligen leder till mer regler, tvång och minskade möjligheter att driva företag i Sverige.
Helsingborgs Dagblad lyfter i ledare fram en annan aspekt än den vanliga, när det gäller att utse Birgitta Ohlsson till minister i Alliansregeringen: hennes upphöjelse är, förutom ett levande beviset på att uppstudsiga riksdagsledamöter inte alltid straffas, också en slutpunkt för den stämning som skapades inför FRA-beslutet.
I och med utnämningen av Birgitta Ohlsson vädras en del av den unkna luften ut. Det här borde ge riksdagsledamöterna lite råg i ryggen.
Ohlssons utnämning är ett erkännande av kritiken mot FRA:s signalspaning och att de ytterligare rättsäkerhetsåtgärder till skydd för medborgarnas integritet som tvingades fram var rätt. När en av kritikerna nu träder in i regeringen är det ett bevis på att regeringen lärt sig läxan.
Det är ju en intressant hypotes. Men jag är lite tveksam. Detsamma skulle ju kunna sägas om att regeringen nu, genom att utse en stark förespråkare för kvotering och statligt förmynderi, också i denna aspekt givit Ohlsson rätt.
