Att Aftonbladet Kultur är allt annat än sakligt kan inte vara en överraskning för någon vaken människa, men det är intressant att höra dessa “kulturskribenter” få förklara hur duktiga de är, samtidigt som deras ord bevisar vilken djup okunnighet och starka ideologiska glasögon de präglas av.

Dessa mediekampanjer raserar möjligheterna att föra seriösa samhällsdiskussioner, det som är livsnerven i en demokrati.

Se programmet. Det är en god lektion i hur man behöver tolka mediers rapportering i känsliga ämnen.

Skillnaden mot tidigare generationer är dock att 90-talisterna har oerhört mycket tid att känna efter och fokusera på sig själva. Aldrig har vi levt i en mer egofixerad kultur …

I boken “I trygghetsnarkomanernas land” som kom ut för några år sedan, skriver psykiatern David Eberhard om hur unga i dag söker sig till psykakuten efter att pojk- eller flickvännen gjort slut. Han menar att det beteendet är en del av ett nationellt paniksyndrom som gjort att människor in absurdum försöker undvika allt som kan vara det ringaste obehagligt eller innebär minsta risk. Det är snarast i ljuset av detta man bör se Ungdomsrapportens resultat.

Visst finns det en hel del unga som mår dåligt “på riktigt”. Som lider av depression, mobbning eller brist på stöd hemifrån. Deras problem bör alltid tas på allvar. Men generellt har ungdomar aldrig haft det så bra som idag.

Hårda ord, men sanna sådana. De som aldrig mött riktiga utmaningar i livet utan fått allting serverat på silverfat har svårt med referenserna. Människor måste få möta riktiga motgångar och övervinna dem på egen hand. Vi behöver inte en överbeskyddande välfärdsstat. Den gör oss slöa, lata, likgiltiga, giriga, egocentrerade, bortskämda. Egenskaper inget samhälle klarar av i alltför stora doser.

Samhällsmoralen måste läggas om från att man alltid söker sin offerroll till att man övervinner sina motgångar och känner stolthet och tillfredsställelse i sin egen förmåga att lösa problem. Det var så vi i Sverige överlevde obeskrivlig fattigdom. Vi har tidigare generationers hårda slit att tacka för vårt välstånd. Vi borde inte vara sämre.

Som jag ser det sitter partierna och deras företrädare fast i en förglobal tid då man kunde tala om utopiska mål om exempelvis solidaritet men ändå aldrig avse någon annan än de människor som fanns i det egna landet.

Jag är så gammal att jag kommer ihåg när jag som kassör i Nordiska Centerungdomens förbund skulle skicka några tusen kronor till ett grannland var tvungen att ansöka om tillstånd hos Riksbanken. Fram till mitten av 1980-talet var Sverige ett hermetiskt tillslutet samhälle där omvärlden fanns långt, långt, mycket långt borta. Visst kunde man åka på utlandssemester, men det var ett besök i en exotisk värld som inte hade någonting med livet hemma i Sverige att göra.

När man tänker efter var vi extremt isolerade innanför våra nationsgränser. Betänk, ungdomar, att före mitten av 1990-talet fanns inte internet. Man kunde inte läsa utländska tidningar på nätet och fick göra enorma ansträngningar om man ville ta del av någon annan information än den Statstelevisionen och de stora tidningarnas vänsterjournalister förmedlade om omvärlden.

Jag vill påstå att svensk politik mentalt lever kvar i denna isolerade tidsepok. Man ser Sverige som alltings mitt och värderingar formas endast för att tillämpas i ett Sverige totalt isolerat från alla andra aktörer i världen. Det är därför många inte förstår att deras krav på att alla papperslösa ska få välfärdsstatens alla förmåner utan att betala skatt i praktiken betyder att man vill göra Sverige till hela världens socialkontor. Det är därför de blir så upprörda när man påpekar att vi i detta lilla land inte kan ta hand alla olycksbarn i betydligt mindre utvecklade länder. Det är betydligt effektivare och mer realistiskt att ge stöd för utveckling i alla länder gentemot rättvisa i rättsstater med demokratiska styrelseskick.

Upprördheten när man inte självklart säger sig vilja ta emot alla som kommit till Sverige beror på att man tror att Sverige utgör en annan verklighet än resten av världen. Sverige är vår verklighet och utlandet är en annan värld som kan exkluderas när vi diskuterar värderingar och principer. När vi säger ”alla” ska omfattas av ”vår” solidaritet menar vi instinktivt alla som bor i Sverige och vår solidaritet syftar ursprungligen på de som har sitt hem i landet.

Dessa solidariska ambitioner har varit problemfria, eller rättare sagt hanterbara, så länge vi kunde utestänga omvärlden, vilket vi faktiskt kunde fram till mitten av 1980-talet.

Men när ambitioner om ”alla” bibehållits när globalisering inträtt innebär ju det något helt, väsensskilt, annorlunda än när det nationella perspektivet var självklart. Förut var ”alla” sju-åtta miljoner människor i Sverige, nu är ”alla” uppemot sju miljarder människor på jordklotet.

Denna perspektivförskjutning har svensk politik inte tagit in mentalt. Vi har inte vant oss vid att avgränsa moraliska plikter till geografi. Det har inte behövts eftersom geografin i sig satt gränserna. Numer utgör geografin knappast någon gräns. Därför måste vi göra den i politiken istället. Detta har inget av de gamla partierna tagit in. Man fortsätter tala om moral och solidaritet som om Sverige kan uppnå det för ”alla”. Och de som ifrågasätter detta stämplas som rasister, främlingsfientliga och allmänt onda.

Den mentala förvirringen har förvärrats av att marknadsekonomin segrat i takt med den tekniska-kommunikativa globaliseringen. Jag bejakar både tekniken och marknadsekonomin, men jag menar att civilitet är något annat än enbart ekonomi.

Borgerliga politiker har med rätta glatt sig åt marknadsekonomins och frihandelns segertåg över världen. Vi handlar mer av varandra vilket både ger oss i väst billigare produkter och övriga världen högre inkomster och allt mindre fattigdom och svält.

Men att rakt av överföra marknadsliberalism i ekonomin till kultur, medborgarskap och värderingar som solidaritet låter sig inte göras. Centerpartiets prat om införande av månggifte var ett utslag av detta felslut. Många libertarianer gör samma felslut. Det som går i ekonomi och handel går, enligt detta tankesätt, också göra med kultur, traditioner och medborgarskap. Men så är det inte.

Sociologiprofessor Hans Zetterberg har definierat civilitet som ett samhälle som präglas av att marknadsekonomins ideal inte sprids utanför näringslivet, att demokratins ideal inte sprids utanför politiken och att etik, religion och vetenskap får utvecklas på helt egna villkor.

Marknadsekonomins gränsöverskridande kan inte hur som helst överföras på samhällets andra områden. Ändå är det så alla gamla partier (också S, V och MP) ser på invandring och integration. På samma sätt som vi kan importera tekniska prylar tillverkade hundratals mil utanför landet anser dagens politiska debatt att vi kan importera människor därifrån.

Detta är ett fundamentalt felslut. Människors interaktion är något helt annat än att göra tekniska system kompatibla med varandra.

Men varken borgerliga marknadsliberaler eller socialistska samhällsingenjörer har erkänt detta. Alla anser människor vara robotar som kan byta kultur, tradition och sociala koder med varandra hur lätt som helst.

Så länge de nya och främmande är under en viss nivå, och de automatiskt förväntas lära sig att anpassa sig till det nya landets kultur, har migration varit en framgångssaga. Anders Johnson och andra har visat att viktiga delar av svenskt näringsliv har sitt ursprung hos invandrade personer. Men när de når över en viss nivå upphör integrationen och segregation befästs över generationerna. Att det allmänt talas om andra generationens invandrare och tredje generationens invandrare är bevis på att vi har nått den nivå då den naturliga integrationen avstannat.

Att säga detta stämplas idag omedelbart som rasism. Men den som har lite hjärna att tänka med kan konstatera att det är en deskriptiv beskrivning av hur verkligheten ser ut.

Den politik som inte tål sanningar och deskriptiva analyser är dömd att gå under. Just där är vi i Sverige idag.

Om man vill ha en hög nivå invandring kan man naturligtvis underlätta detta. Historien visar att välfärdsstatens bidragssystem är största hindret för integration. De låser in de mest utsatta, däribland nyanlända, i utanförskap. Därför måste de som förespråkar hög invandring samtidigt kräva avveckling av välfärdsstaten (se mer i bloggen).

Om man behåller ett välfärdssystem avsett för det mycket homogena Sverige som fanns på 1950-talet och samtidigt öppnar landet för stor invandring har man skapat grogrund för allt värre segregation och därpå följande motsättningar.

Just det alla gamla partier nu gör. Man bygger en krutdurk som kommer att explodera. Jonas Hassen Khemiri och hans anhängare beskyller alla svenskar för rasism och underblåser därmed segregation och minskad tillit i samhället. De svenskar som tröttnar på att öppna landet för världens alla otacksamma nykomlingar ansluter till Jimmie Åkessons parti.

Tror att fler än jag vill slippa en sådan utveckling. Men andra partier har ingenting att erbjuda. De är tysta som möss. De tar inte debatten på ett intelligent, kompetent och genomtänkt vis.

Vi måste hålla isär frihandel och marknadsekonomi som fungerar bättre ju mer gränslös världen blir, från politik och etik. Politik, byggd på rättsstat och demokrati, kräver att det finns tillit till andra medborgare och att man upplever samhället som en sammanhållen gemenskap som bekräftar en egen trygg identitet. Därför är villkoren för politik andra än för marknadsekonomi.

På etikens och vetenskapens område utmanas upplysningen med respekt för saklighet och positivismens respekt för fakta, till förmån för dogmatiska ideologier som feminismen. Det är upplysningen som givit oss vårt välstånd genom en oerhörd teknisk och vetenskaplig utveckling. Feminismen bryter nu sönder den genom att istället för tankar i huvudet göra huvudsak av vad man har mellan benen. Det är primitiv dårskap som dödar den vetenskapliga kultur som krävs för framsteg. Att borgerliga partier inte förmår att utmana denna dårskap är en skam. Dogmatiska ideologier, vilka idéer de än handlar om, undergräver sammanhållning och slår sönder gemenskaper. Klimathysterin är ett annat exempel på hur dogmatism med kvasivetenskapliga termer tar mer plats i politiken utan att bli utmanad.

I dagens politik finns ingen respekt för det som är förutsättning för civilitet, det vill säga göra skillnad på paradigm som ekonomi, politik, etik och vetenskap. Riksdagen agerar tvärtom för att öka sammanblandningen och därmed föra Sverige bort från det som är civilisation, ner i ett dogmatiskt, hatfyllt, segregerat och primitivt helvete.

I de för vår tid stora frågorna – hanteringen av de krafter som vill slå sönder landet och skapa hat mellan grupper, kön och klasser – har de gamla partierna lämnat walk over. De är tysta som möss. De tillför ingenting.

Hur partiförutsättningarna har förändrats genom historien framgår tydligt av dagens Under strecket i Svd, där Bengt Schüllerqvist ger en träffsäker beskrivning av Socialdemokratins utveckling från splittrad rörelse till maktparti och tillbaka till splittrad och regeringsoduglig rörelse.

Socialdemokraterna är det tydligaste exemplet, men problematiken gäller också andra partier.

Vi väljare behöver helt enkelt nya partier som vågar vara med i dagens samhällsdebatt och ta diskussionerna som ligger i tiden och som avgör framtiden. Partier som ger svar på tal om klasshatsresor till Solsidan, bemöter integrationens kris med konstruktiva lösningar istället för att sticka huvudet i sanden, formulerar tydlig filosofisk förankring om vad medborgarskapet innebär och utmanar extremfeminismen på universiteten som tränger ut upplysningens grundläggande värderingar om saklighet och beprövad erfarenhet.

Jag upplever att de gamla partierna och medierna blir totalt villrådiga så fort något berör samhällets förändring från en isolerad inrikespolitik till en nationell politik som en del av en global värld. Man har inte förmåga att tillämpa sina förut av nationalstaten självklart avgränsade solidaritet till en situation där man har hela världens befolkning att förhålla sig till. Man vill inte sätta gränser för sin solidaritet och vägrar erkänna att det är vad man alltid gjort och fortsatt måste göra.

Ett civiliserat samhälle byggt på rättsstatens grunder måste balansera rättigheter med skyldigheter. Därför måste gränser sättas. Vi behöver gå från en utopisk solidaritet till solidaritet i vardagen. Det har dagens partier ingen mental beredskap att göra.

Vi behöver nya partier som utgår från en globaliserad värld och samtidigt kan se vad en enskild nation har att besluta och ta ansvar för. Hittills finns bara ett nytt parti, Sverigedemokraterna, som förstår och förhåller sig till globaliseringen. De vill skydda det svenska högskattesamhället genom att bygga höga murar mot omvärlden. Något alternativ till detta finns ännu inte. De andra partierna sticker huvudet i sanden. Ett liberalt alternativ borde vara att möta globaliseringen med sänkta skatter och avregleringar för att göra det möjligt för svenskt näringsliv att kunna konkurrera. Ett liberalkonservativt alternativ skulle kunna vara att utöver en liberal ekonomi lägga tyngdpunkt på hur vi behöver bygga en ny nationell solidaritet på frivillighetens grund genom folkrörelser och filantropi.

Ingenting av detta finns. Bara gamla partier som vägrar erkänna den nya globala tidens utmaningar.

Jag är evinnerligt trött på dessa partier som mentalt lever kvar på 1900-talet. Jag är besviken på M, FP, C och KD som inte förmår ta in de nya och i många stycken totalt förändrade villkor som samhällsutvecklingen ställer politiken inför.

Därför vill jag se nya partier som tar sig an aktuella utmaningar, omsätter gamla och goda värderingar för den nya tiden vi redan är mitt uppe i.

I artikeln Americans fear government more than terror har oberoende internettidningen WorldNetDaily, WND, jämfört två opinionsmätningar. I en mätning för Fox News framgår:

För första gången sedan frågan börjat mätas 1996 svarar fler amerikaner nej på frågan “Är du beredd att ge upp en del av din personliga frihet i syfte att reducera hotet från terrorismen?” I mätningen från 16 april framgår att 45 procent svarar nej på frågan, jämfört med 43 procent som svarar ja … Efter 11 september 2001 instämde 71 procent i beredskapen att ge upp personlig frihet.

Samtidigt visar en mätning för Washington Post på något annat som numera oroar mer:

“Vilket oroar dig mest”, frågar tidningen, “att regeringen inte gör tillräckligt för att förhindra terrorism på grund av hänsyn till konstitutionens garanterade friheter, eller att den går för långt i att kompromissa med konstitutionens friheter i syfte att förhindra terrorism?” Mätningen finner att 48 procent mer oroar sig för att regeringen ska gå för långt, jämfört med 41 procent som oroar sig för att den inte gör tillräckligt.

Fox News-mätningen visar att demokratiska väljare (vänsterväljare) är mer villig att offra personlig frihet än republikanska och oberoende väljare: 51 procent av demokratiska sympatisörer är beredd att offra friheten, medan 36 procent är emot. Bland republikanska väljare gäller motsatsen, 47 procent är emot, 43 procent för. Bland oberoende är 58 procent emot, bara 29 procent för mer inskränkningar.

Det säger något om hur omfattande terrorberedskapen är, men också något om Obama-administrationens politiska expansion.

Märkligare är att detta inte ger utslag i tydligare opinion mot en stor stat, varken i USA eller här hemma. Obama återvaldes och i Europa tycks inte de borgerliga regeringar som för det mesta har regeringsmakten vara intresserade av att minska statens eller EU-maskinens storlek. Tvärtom tycker jag trenden verkar vara att borgerliga partier i Sverige och Europa verkar överens om att inte minska politikens inflytande.

Själv är jag inte oroad över övervakningen av säkerhetsskäl (Bostonbombarna hade inte upptäckts utan övervakningskameror och annan filmning på allmän plats). Medborgarnas inskränkta makt över sin egen inkomst och över sin äganderätt är betydligt mer besvärande i fråga om personlig ofrihet.

Kan det vara så att friheten har diskuterats på områden som förstorat mindre viktiga inskränkningar, medan de betydelsefulla inskränkningarna hamnat i skuggan? De som vill frihet måste tänka över vilka friheter som är viktigast att försvara och se till att striden står om dem, och inte om något annat.

Frågan är om inte Hillary Clinton, som allmänt väntas kandidera som USA:s president 2016, råkat ut för en liknande affär i Benghazi, då landets ambassadör och flera andra amerikaner dödades i en terrorattack som Clinton länge beskrev som en demonstration som gått överstyr mot en muslimkritisk video på YouTube. I själva verket hade hon fått varningar om risken för terrorattacker i området.

Washington Times skriver i Clinton blew Benghazi response:

Representanthusets republikanska majoritet har kommit fram till att Pentagon och underrättelsetjänsterna inte bär något ansvar för misslyckandet att förhindra terroristattacken mot USA:s konsulat i Benghazi, Libyen, förra året. I en rapport slår man fast att president Obama och Utrikesdepartementet orsakade det militära misslyckandet. Det förekom många underrättelsevarningar om attacken men Vita huset och UD, inklusive dåvarande utrikesminister Hillary Clinton, tog inte varningarna på allvar.

I en slutsats fördömer representanthuset presidentens team för att ha ljugit om attacken efteråt, när man först skyllde våldet på en demonstration mot en antimuslims video, och därefter felaktigt sa att man misslett allmänheten för att försöka skydda en FBI-utredning.

– Rapporten avslöjar en fundamental oförståelse på högsta nivå inom utrikesdepartementet om riskerna som fanns i Benghazi liksom ett samlat försök att friskriva UD från skuld för den dåliga beredskapen för en terrorattack, summerar man.

Att på detta sätt försöka dölja sitt ansvar brukar inte amerikanska allmänheten acceptera hos sina ledare. Det är inte enbart en tillfällig skandal, utan kan vara en händelse som förändrar bilden av Hillary Clintons ledaregenskaper och personliga karaktär. Ted Kennedy ansågs efter Chappaquiddick inte längre ha den karaktär en president måste ha.

Hur stor påverkan Benghazi kommer att få för Clinton återstår att se.

Se mer: USA Today i House report critical of Obama administration over Benghazi, CBS i House GOP faults Clinton, State Dept for Benghazi security

[E]ftersom integrationspolitiken inte syftat till assimilation, som i det största och mest framgångsrika invandrarlandet USA, råder en stor oklarhet om var gränsen för det acceptabla går. Är det okej att Stockholms moské sprider kassettband med judehat, så som radions Kaliber avslöjade 2006? Justitiekansler Lambertz ansåg att det var okej eftersom hatet var att betrakta som ”fältrop i en väpnad konflikt i fjärran”.

Omar Mustafa är ordförande i Islamiska förbundet som driver Stockholms moské … Kristna socialdemokrater försvarar detta beteende, som, om etniska svenskar framfört dem, skulle bli utslängda från alla etablerade platt­formar inom politik, kultur och samhällsliv. Man menar att det tar tid för nya svenskar att lära sig värderingar som är norm här i landet. Att avkräva att muslimer lever upp till våra värderingar är ”provinsialism”, enligt Peter Weiderud (S).

Här ser vi att både Lambertz och Weiderud vill lämna den svenska kontexten och tolka svenska muslimers uttalanden som om de befann sig i Mellanöstern och inte i Sverige.

De vill troligen se detta som tolerans, men jag ser det som motsatsen. Weiderud och Lambertz förvägrar svenska muslimer att vara svenskar och ser dem endast som muslimer som är på något sorts gästbesök i Sverige. Gäster ska man ju inte skälla ut även om de har märkliga värderingar.

Jag vill påstå att de som kritiserar muslimer med tvivelaktiga värderingar tar dessa muslimer på större allvar än Weiderud och Lambertz, och ser dem som en del av Sverige. Allt medan Weiderud och Lambertz ser dem som någon sorts orientalisk kuriosa som egentligen inte har med svensk samhällsdebatt och svenska värderingar att göra.

Vad Mustafa-affären visar att väldigt många i Sverige är yrvakna och inte förstår att det man tolkar som oberättigad kritik är integration och att finkänslig tolerans faktiskt inte är något annat än att befästa utanförskap. Det är hög tid att bryta tystnaden och bejaka en öppen integrationsdebatt som inte kastar nedsättande epitet mot dem som inte håller med.

PS.
För övrigt dyker fler och fler bevis upp som visar att Omar Mustafa inte alls är den toleransens förkämpe han påstår sig vara: Dilsa Demirbag-Sten, Nalin Pekgul. DS.

Men låt oss testa. Här jämförs Sifo i april 2010 med valresultat i september 2010, samt med samma utveckling från april 2013 till valet 2014. I kolumnen “valrörelsekorrigerat” har skillnaden mellan Sifo i april 2010 och valet 2010 lagts till på Sifo i april 2013.

Bara därför att denna trend ofta förkommit tidigare är det naturligtvis ingen garanti för att den ska slå in också 2014, men nog borde den finnas med i bedömningarna. För egen del anser jag spekulationerna om att riksdagsspärren ska fälla något parti betydligt överdrivna och drivs fram av partiska skäl.

Denne Omar Mustafa bjuder dessutom in antisemiter från Mellanöstern utan att skämmas. Han gillar på Facebook Muslimska Brödraskapets chefspredikant Yusuf al-Qaradawi som hyllar Adolf Hitler. Därmed är han en rasist i S-toppen vilket antyder en anpassning av partiet till islamistisk extremism.

Allt sker naturligtvis i mångkulturens och toleransens namn.

Men också för Socialdemokraterna borde finnas en gräns för toleransen för åsikter även bland muslimer. Det är primitivt att försvara och premiera en muslim vilka åsikter denne än har, och hänvisa till tolerans och mångkultur. Men det gör uppenbarligen Socialdemokraterna. Det avslöjar en djup inkompetens i grundläggande värderingsfrågor. Värderingar har nämligen inget med hårfärg eller religion att göra. Den som är emot att lagstiftningen ska vara lika för män och kvinnor är könsdiskriminerande även om denne person tillhör en etnisk minoritet. Men det verkar som att socialdemokrater inte kan ha två tankar i huvudet samtidigt.

Genom sitt val av Omar Mustafa har S också val att ta avstånd från integration till förmån för ett samhälle med enklaver som lyder under olika rättsskipning. I G-P skriver idag Salam Karam om Omar Mustafa och hans organisation, Skapar förvrängd bild av muslimer:

Genom att prata om ”muslimernas mänskliga rättigheter” snarare än mänskliga rättigheter i en generell form, försöker Islamiska förbundet skapa en debatt där muslimer skiljs åt från det övriga samhället och där ett ”vi”- och ”dom”- samhälle skapas. Det är en multikulturalistisk syn där människor delas in i olika etniska och kulturella grupper och vad som är rätt och fel. Vad som är en mänsklig rättighet blir en fråga som varje grupp och kultur själv får avgöra.

Detta är en radikalisering av svensk integrationspolitik i en riktning som jag tror få i Sverige vill se, inte ens särskilt många S-väljare.

Det S-kongressen med sitt val visat är att partiet inte är regeringsdugligt. Nu hävdar vissa att kongressen inte hade en aning om vem de valde in i styrelsen. Isåfall gör det inte saken bättre. Ett parti som inte vet vilka åsikter de personer har som man ger förtroende att sitta i dess högsta ledning är inte heller regeringsdugligt. Några kriterier och kompetenskrav borde ett parti ställa internt om man inför svenska folket begär att få bilda regering efter nästa val. Vilka dårar kan annars utses till ministrar?

På ett sätt är det faktiskt värre att välja in en rasist utan att veta om det, än att medvetet välja in en rasist i partistyrelsen för att nå nya väljargrupper. Varför? Därför att en organisation som inte vet vad den gör, är ytterst svår att förutse. I internationell politik bygger samarbete och diplomati med diktaturer och mördrarregimer på att man då vet hur de tänker och agerar. Kunskap skapar förmåga att förutse aktionsmönster. Bättre att känna sin fiende än att möta en helt oberäknelig motståndare.

Om Socialdemokratin är så ledarlös, så oberäknelig och så värdenihilistisk att man i kvoteringens namn väljer in vem som helst som har “rätt” bakgrund, namn och hårfärg kommer det att bli svårt att veta vilka idéer detta parti kan få för sig om det kommer i regeringsställning. En sådan situation kan bli livsfarlig för Sverige och dess invånare.

Se mer: Rasistiska, homofoba, och könsdiskriminerande åsikter är inte acceptabla, Anpassningen till islamisterna, S-taktiken blev en katastrof, Här ‘gillar’ Omar Mustafa extremisterna.

Höjdpunkten får nog sägas vara när professorn i idéhistoria Svante Nordin frågade Tysklands ambassadör i Sverige, Harald Kindermann, om han kunde reflektera över det faktum att Tyskland är en så ung nation, bara 23 år. Det hade under seminariets gång, med elva föredragshållare vuxit fram en bild av att landet ständigt startat på nytt. Först när de olika staterna gick samman 1870, sedan efter den mänskliga och moraliska katastrofen 1945 och sedan igen efter murens fall och återföreningen mellan öst och väst 1990.

Ambassadören såg först frågande ut, men fann sig snabbt. Han konstaterade att omvärlden efter 1945 och efter 1990 hade litat på Tyskland, och att det ansvar Tyskland nu tar för euron är ett sätt att återgälda det förtroendet.

Han var också tydlig med att man från tyskt officiellt håll inte kommer att ge sig in i spekulationer om vad som kan hända om euroländer inte klarar ut krisen. Det är bara att så frön som förvärrar läget.

Annars var bilden som gavs att Tyskland nu bär Europaprojektet på sina axlar.

Skillnader och likheter med Sverige diskuterades och fokuserades mest på att bildning och faktabaserade diskussioner står högre i kurs i Tyskland, både i pressen och i politiken. I den meningen ligger man “efter” Sverige som ju gått från bildningsideal till ytlighet på några decennier, både till höger och vänster.

Om Tyskland klarar av sin nya helt dominerande ledarroll i eurokrisens spår kommer vi att få ett besked om 22 september, då de tyska folken i delstaterna går till förbundsdagsval.

Det är svårt att skämta om slätstrukna personer som väljarna inte känner och inte har någon relationtill, som labourledaren Ed Miliband, liberalernas ledare Nick Clegg och premiärminister David Cameron.

Komikerna hoppas dock att personlighet, integritet och mod ska komma tillbaka i politiken.

Och en smart, beläst excentriker finns i kulisserna: Boris Johnson. Han är omvald som konservativ borgmästare i London som annars brukar luta åt vänster.

Att han är orädd bevisar det här aktuella videoklippet (länk) i Guardian, där Boris Johnson studsar en basketboll och sedan kastar den över huvudet mot en korg. Helt underbart!

Mer i bloggen:

• London valde rätt: Boris Johnson
• Londons borgmästare till mobben: ert slagord bör bli ‘friare handel!’
• Brottsbekämpning högst på dagordningen - i London
• Nytt liv i London: Blåe Boris besegrade röde Ken
• Ska London kicka Röde Ken för blåe Boris?