Folkpartiet gör ett intressant utspel på DN-Debatt idag, med den uppseendeväckande rubriken Riv i miljonprogrammen för integrationens skull. Integrationsminister Nyamko Sabuni skriver tillsammans med partisekreteraren Erik Ullenhag om den sociala ingenjörskonst som från 1960-talet skapade de fysiska förutsättningarna för enorm segregering och utanförskap:
Även om den gamla staden på många sätt var otillräcklig av hygieniska, miljömässiga och utrymmesmässiga skäl var inte alla aspekter negativa. Den blandade byggnationen med naturliga mötesplatser skapade en social infrastruktur som blandade människor. Den ”moderna” staden å sin sida med renodlade bostadsområden och med i princip bara en sorts hus i varje område har skapat kulturellt fattiga bostadsmiljöer med samma sorts sociala kännetecken hos invånarna.
Utveckling mot nyfattigdom i de nya förorterna varnade Thorbjörn Fälldin för när Socialdemokraterna genomdrev den här betongpolitiken och flyttlasspolitiken, uppbackade av Folkpartiet och Moderaterna. Denna kritik var en viktig förklaring till att Centerpartiet växte sig till att bli det största borgerliga partiet på 1960-talet. Fälldin sa i sitt första tal som nyvald partiledare i juni 1971:
Befolkningsomflyttningen inom landet och över gränserna har medfört att hävdvunna sociala kontaktnät brutits sönder. De unga familjerna har hamnat isolerade i en storstadsförort utan den naturliga kontakten med anförvanter och vänner som ingår i det naturliga livsmönstret i ett samhälle. En tillfällig ekonomisk belägenhet får svåra ekonomiska och sociala konsekvenser. En tandläkarräkning kan göra familjen till socialhjälpstagare.
Han vände sig mot rivningarna av i stort sett alla svenska städers stadskärnor:
Man behöver inte riva fullt beboeliga äldre bostäder för att bereda plats för nya bostadskolosser vars invånare på sina hyror tvingas betala först rivningen av de gamla husen och sedan uppförandet av de nya.
En dämpad utvecklingstakt i storstädernas förortskommuner innebär även att dessa kan expandera i ett tempo som är anpassat efter den egna ekonomiska tillväxten.
Ja, en harmonisk och integrerad tillväxt i nybyggnationen hade inte bara dåtidens människor varit betjänta av, utan också dagens samhälle. Då hade inte segregationen kunnat gå så långt som den nu drivits.
Det är bra att regeringsföreträdare nu tar upp problemen. Omtänkande 40 år försent är bättre än inte alls.
Boendemiljön är en ofta förbisedd faktor när det gäller livskvalitet och socialt välmående. Det oberoende från staten som Fälldin talade om hör vi väldigt få politiker idag tala om. Jag tror det är här vi finner förklaringen till den vanmakt många känner. Det handlar inte brist på bidrag, utan det är brist på möjligheter att ta ansvar, att växa som människa genom att anta och uppnå utmaningar — produktiva utmaningar som att försörja sin familj med egna händer.
(Andra om politik, politik, förorter, miljonprogrammet, klyftor, Nyamko Sabuni, arbete, arbetslinjen, social nedrustning, socialen, försäkringskassan, utanförskap, välfärd, integrationspolitik, integration, sysselsättning, arbetslöshet, i)