Stockholm City (foto: Dick Erixon)

Kan man ha rätt i sak, men fel i tid?

söndag 18 februari 2018 · 13:43

Under 1990-talet jobbade jag några år med Mauricio Rojas, som blev programansvarig på Timbro. Han har i veckan intervjuats av flera, nu när han ska bli nära rådgivare åt Sebastián Piñera, som i december vann presidentvalet i Chile och nu tillträtt ämbetet.

I en ledare i Samtiden refererar jag till vad Rojas säger om sin tid i svensk politik, då han avslöjade utanförskapets omfattning i förorterna och ville ha språkkrav. Och som en följd av det blev “utsparkad”, som han själv formulerar det.

- Även om jag hade rätt i sak, hade jag fel i tid. Det är självmord i politiken, konstaterar han.

Denna aspekt diskuteras alltför lite. Priset av att “ha fel i tid”. Att vara för tidig i argumentationen för en förändrad politik. Varför straffar samhället dem som är nytänkare så hårt?

Det enkla svaret är att i en så omfattande statsapparat som den svenska, finns så många som tjänar på att allt förblir som det är. Krav på ändringar skapar osäkerhet. Och man vet ju inte om det nya blir bättre än det gamla. Bättre då att hålla fast vid det som är.

Förnyare är ett hot mot status quo, och därför attackerar man dem.

Först när problemen med de gamla systemen blir överväldigande, tippar intresset över från att bevara till att förnya. Ett av historiens största exempel på det är ju Sovjetunionens kollaps. Alla (nästan) höll fast vid det gamla, till den dag (nästan) alla insåg att det inte håller längre. Då brakade supermakten med kärnvapen samman som ett korthus.

Politik är förvånansvärt mycket illusionernas marknad.

Men det är inte bara fel tidpunkt som gör att goda idéer faller. Fel tidpunkt försvagar förnyaren. Men det verkliga motståndet har ideologiska orsaker. Och ideologi är ofta starkare än verkligheten i politikers hjärnor. Man försvarar sitt idésystem, och man gör det känslomässigt starkast när idésystemet står i direkt konflikt med vad verkligheten visar.

Idag anser en del borgerliga att om man lyssnat på Rojas på 90-talet hade problemen med migrationen kunnat åtgärdas tidigare, och då hade inte Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen.

Det tror jag är ett felslut. Skälet till att Rojas blev utsparkad var inte bara att han var för tidig med analys och åtgärdsprogram. Hans arbete visade att globaliseringen inte bara har en ljus, glad och optimistisk sida, utan också en baksida. Det kunde - och kan - inte de kosmopolitiska utopisterna erkänna. De vill tro på en gränslös värld. I likhet med John Lennons “Imagine” föreställer man sig en värld utan krig, utan motsättningar - bara fred och kärlek.

I botten handlar det om vilken syn man har på människan som varelse. Är hon alltid god och ärlig eller finns både en god och en ond sida? Den filosofiska diskussionen var central redan för 1600-talsfilosferna John Locke och Thomas Hobbes. Locke hade en optimistisk syn och ses ju som liberal, medan Hobbes hade en mer krass syn på mänskligheten och krävde system för att tämja människans onda sidor, därför räknas han som konservativ.

Och det är här vi står också idag, på 2010-talet, då globaliseringen antingen kan ske genom öppenhet om man utgår från att alla människor är goda, eller så måste globaliseringen tyglas så att avarter i människors beteenden kan förhindras.

Under masspsykosen hösten 2015 framställdes “flyktingarna” som närmast änglar. De var goda, snälla och skulle göra Sverige sååå mycket bättre. Bara dessa människor fick sätta foten på svensk mark, skulle de bli svenskar på sekunden. Förstå, respektera och leva upp till svenska traditioner och sociala mönster. Vips! Några diskussioner förekom aldrig om det i verkligheten fanns bostäder, utbildning och jobb för hundratusentals nya personer, varav många saknade utbildning och ingen kunde svenska språket.

Att detta inte håller, har ingenting om vid vilken tidpunkt man säger att detta är ohållbart. Det har med ideologiska spöken att göra.

Rojas erkänner ju också att hans mer problemorienterade migrationspolitik blev “rätt i tid” först efter chocken under hösten 2015. Då när utopin blev verklighet och de gamla partierna skulle plocka fram hundratusentals nya bostäder, jobb och utbildning. Då först, blev det “rätt” tid att tala om problem. Eller “utmaningar” som man hurtfriskt döpt det till.

Men hur kan så många så ensidigt ha trott på John Lockes bekymmerslösa liberalism? Svaret är att Sverige genom den successivt uppbyggda folkhemspolitiken från 1930-talet varit ett synnerligen välorganiserat land. Det har, menar jag, vaggat in nuvarande politikergeneration i villfarelsen att det är normaltillståndet. Alla människor sköter sig, hur politiken än gör. Locke får rätt, när systemen fungerar och är uppbyggda för att klara sin tids avgränsningar.

Men när tiden förändrats, globaliseringen tränger sig på, gränser som förut varit osynliga försvinner (eftersom vi nu enkelt och billigt kan kommunicera via telefon, internet och flyg) håller inte de gamla systemen. Då behövs Thomas Hobbes kärvhet för att skapa nya system, inom vilka vi kan leva enligt Locke.

Svenska politiker har helt enkelt levt i en fiskskål och trott att glaset är en naturlag. Men globaliseringen har smält ner glaset som utgjort nationalstatens naturliga gränser. Allt blir istället en våt pöl på golvet, om vi inte skapar nya system som utgår från den nya verklighet globaliseringen skapat. Och dessa system kräver gränskontroll.

Paradoxalt nog, kräver globaliseringen att vi tydligt tillämpar konservativa dimensioner. Varje land måste skydda sina sociala välfärdssystem utifrån sina traditioner och moral. Enklast är att i lag slå fast att systemen bara gäller landets medborgare. Alla andra får hålla tillgodo med olika provisoriska system, till dess de flyttar hem eller accepterar att bli lojala svenska medborgare.

Detta kan bara genomföras av konservativa politiker. Liberaler, för att inte tala om vänsteraktivister, är så fast i Locke och gränslöshetens fiskskål att de inte behärskar den verklighet vi nu lever i.

Mauricio Rojas var allstå inte ute i fel tid, han hade ett budskap som i grunden talade om för makthavarna att de var fel personer att lösa framtidens problem. Inte undra på att han blev utkastad. Och inte undra på att Sverige ligger illa till. När ska vi få de konservativa makthavare som förstår att tillämpa Hobbes för att upprätta en ny, trygg ordning?

*

Bästa läsare! Jag har fått frågor om bloggen lagts ned. Svaret är nej. Men jobbet som tidningsredaktör krockar med skrivande i en egen blogg. Min ambition är dock att försöka ge mer personliga reflektioner i bloggen, och att skriva någon gång varje vecka.

Tema: Realism/idealism