Stockholm City (foto: Dick Erixon)

Vad Trump har som Obama saknade

onsdag 30 augusti 2017 · 14:08

En av de mest omtalade böckerna det senaste året i USA är “Hillbilly Elegy” av JD Vance. Där berättar han om sin uppväxt i fattiga landsbygden i Kentucky och sedan i en fallerande småstad i rostbältets Ohio. Hans mamma var drogmissbrukare och hennes pojkvänner kom och gick.

Tack vare sin mormor, en fattig men tuff och stolt dam som hotade döda dem som gav sig på hennes barnbarn, fick JD tillräckligt med uppbackning och energi för att vilja göra något av sitt liv. Han blev marinkårssoldat och tjänstgjorde i Irak. Sedan sökte han till Yale, utan att egentligen tro på det - men kom både in, fick finansiellt stöd (som är bättre för låginkomsttagare ju högre prestige universiteten har, något han inte visste) och framförallt visade sig klara av studierna (trots att han ofta tvivlade på sin förmåga, ingen i släkten hade varit i närheten av universitetsstudier).

JD Vance retade sig på den ensidiga och fördomsfulla politiska debatten om lågutbildade och låginkomsttagare, så han skrev boken om sitt unga liv och publicerade förra sommaren. Då var han 32 år gammal.

Timingen var perfekt. Donald Trump lyftes upp av just vita låginkomsttagare, och när Trump till den politiska klassens totala chock vann presidentvalet, blev JD Vance en mycket efterfrågad författare och föredragshållare.

När han intervjuas tidigare i år av brittiska vänstertidningen Guardian får han fråga om vad han menar med det han skrivit om Barack Obama.

Det finns ett drag av arrogans hos Obama, säger han, som gör att det blir mycket svårt att gilla honom. “Han talar på ett sätt som du förväntar dig av en ung juriststuderande. Trump talar som gubbarna du träffar på baren i West Virgina. Trump snackar som min farsa vid matbordet.”

Det är den bästa analysen av de två presidenterna jag läst.

Folk är trötta på mässande, besserwissrar till politiker som tror sig vara så mycket bättre än verklighetens folk. De vill ha makten men vet egentligen ingenting om folket de vill styra. Då är det bättre med en Donald Trump, som lyckats i affärer utanför politiken och blivit rik nog att inte behöva bry sig om någon i den politiska och mediala klassen.

Valet av Trump var för väljarna ett sätt att ge ett mycket långt finger åt alla dem som fattat besluten som resulterat i den skit Amerika nu sitter. Trump är autentisk, äkta, medan det mesta vi ser i medierna är påklistrat, tillrättalagt och framfört av bluffmakare.

Och var det inte Tage Danielsson, som en gång i visan sa, “Ge mig hellre en glad amatör” för dessa “tvärsäkra pratfenomen … ger jag ingenting för”.

JD Vance har lyft fram verkligheten. Det är den som måste vara utgångspunkten för samhällsdebatten.

Västvärlden behöver politiker som kommer ur verkligheten, förstår verkligheten och som inte tror sig vara förmer än verklighetens folk.

Själv uppfattar jag Trump som en åskledare, han fångar upp den folkliga energi som behöver ta vägen någonstans och därmed förhindrar att huset brinner upp genom att avlägsna etablissemangets arroganta politiker och partier, men kanske inte är den som kan omvandla energin till något nytt, produktivt och framåtblickande. Men i hans efterföljd måste de politiker komma som kan göra det. Se verkligheten som den är, inte rabbla floskler om hur det i utopin borde vara. Politiker som utgå från verkligheten och pragmatiskt tar steg som för upp vår västerländska civilisation på banan igen.

Tema: Realism/idealism