Stockholm City (foto: Dick Erixon)

Ska moderaterna nu välja sin ‘Håkan Juholt’?

fredag 25 augusti 2017 · 15:59

Jag har många minnen av hur partiinterna strider går till. Efter Olof Johanssons uppgörelse med S-regeringen om ekonomiska politiken 1995 blev jag fly förbannad på hur det Centerparti som jag då givit 15 år av min tid, kunde lägga sig platt för socialister. Johansson hade inga stämmobeslut, ingen som helst förankring i partiet, för att ge Göran Persson grönt ljus. Det var en statskupp av ledningen, mot partimedlemmarna.

Eftersom Olof Johansson så flagrant brutit förtroendet mot partiet, såg jag ingen anledning att inte göra allt för att få bort honom. Jag var då redaktör för ExAnte, organ för Centerns Högskoleförbund (detta var före internet, då betydde tryckta medier något) och satt i ledningen för Stockholmscentern, och var veteran från anställning på Riksorganisationen för ungdomsförbundet. Instanser som dessa är viktiga inom ett parti. Det ger kanaler till många medlemmar. De kan skapa ringar på vattnet.

Ett sätt att undergräva partiledaren, och som jag ansågs bära “skulden” för, eftersom en person i mitt gamla distrikt i Göteborg verkställde det, även om jag inte föreslagit det, är att begära votering på stämman i val av partiledare. Även om den okände medlem som föreslår sig själv, naturligtvis inte har en chans, är det för det första ett skott mot partiledarens auktoritet att det blir omröstning om dennes position, för det andra ger det alla ombud som vill visa sitt missnöje möjlighet att markera mot partiledaren. Sålunda fick Olof Johansson bara drygt hälften av stämmoombudens röster, resten avstod från att rösta eller röstade blankt. Sådant biter.

I riksdagsvalet 1998 drev jag en personvalskampanj (första gången det införts kryss i svenska val) som explicit sa att jag vill ta Olof Johanssons riksdagsplats. Johanssons medarbetare förstod att något sådant skulle kunna ske, så de försökte få mig petad från riksdagslistan. Men det misslyckades. Folk frågade om jag ville att de skulle gå upp och försvara mig, men jag sa att ingen ska behöva offra sig för min skull. Om jag inte kan försvara mig själv internt, har jag inget i politiken att göra. Och jag fick min plats på riksdagslistan, strax bakom Johansson. På valdagen fattades det 937 röster för att jag skulle kommit in. Johansson hann avgå som partiledare före valet, och Stockholm förlorade sitt riksdagsmandat.

Men personstrider som dessa är fruktansvärt energikrävande och bryter ner engagemanget. Det är ju inte för att gräla och bråka som man givit sig in i politiken. Jag lämnade partipolitiken efter valet 1998.

Nu är jag, 18 år senare, tillbaka i bevakning av partipolitiken på nära håll. Men det är definitivt inte för att gräla, utan därför att samhällsutvecklingen går åt helvete, rent ut sagt. Jag kan inte sitta still och se på hur de gamla partierna förstör Sverige med omöjlig kosmopolitisk utopism.

Men hos moderaterna har de interna striderna just stegrats. Nu när partiledaren fallit, blir fighten om posterna än hårdare.

I Expressen avslöjas hur riksdagsman Niklas Wykman, tidigare synnerligen intrigerande MUF-ordförande, och hans falang planerat attackerna mot Anna Kinberg Batra. Nu vill “Wykman-falangen” ta så många poster som möjligt och återgå till Reinfeldts öppna gränser.

Jag tycker det är något grundläggande fel med svenska valsystemet som “låser in” så mycket av politiska avgöranden bakom stängda dörrar inom partierna. Det beror på våra kollektiva valsedlar, där den som bestämmer rangordning har makten. Allt medan väljarna har mycket små möjligheter att påverka vilka personer som får makten.

Det var denna kultur av interna falangstrider som gav Socialdemokraterna en partiledare med namnet Håkan Juholt, när man avpolletterat Mona Sahlin.

Ska falangstrider inom M nu blockera de erfarna så att någon mindre lämplig personlighet blir partiledare, kanske Niklas Wykman själv?

Tema: Inrikespolitik