Den konservative New York Times-kolumnisten David Brooks (tänk om svenska tidningar hade sådana!) var hård mot Donald Trump under valkampanjen och jag skulle inte vara förvånad om han röstade på Hillary Clinton. Men nu får mediernas hetsjakt på Trumpskandaler honom att försvara demokratin och den valde presidenten, Let’s Not Get Carried Away:
Det är något oroväckande varje gång vi ersätter politik i demokratisk ordning ersättas av skandalpolitik. Den demokratiska ordningen sätter sakfrågorna främst och politiker vinner väljare genom argument. Aktörer erkänner att motståndarna är legitima, att de alltid kommer att finnas där och att i slutändan uppnås någon sorts kompromiss.
I skandalpolitik däremot, sysslar aktörer inte med argument eller ens diskussion om samhällsfrågor. Segrar vinns när man förgör sina motståndare genom att fälla dem för att ha gjort något fel. Politik blir bara en fråga om personliga motsättningar. Aktörerna förförs av glädjen i möjligheten att krossa motståndaren. (…)
Folk som driver politiska skandaler gör inte landets regering renare. De förtjänar tvärtom del i skulden för att en regering blir distraherad från att göra sitt jobb, för en politisk kultur som blivit både ytlig och elakartad, och som skapar en process som ser ut som en eliternas spel om makten.
Bättre kan situationen knappast beskrivas. Också i Europa görs politik till ett spel där ”skandaler” är en allt viktigare komponent. Skandaler med citationstecken, eftersom de många gånger är grundlösa eller inte alls så allvarliga som de görs. Brooks skriver att Rysslandsaffären som tar så mycket energi från president Trump är tunnare än till och med Bill Clintons Whitewaterskandal på 1990-talet. Anklagelser som förstoras men visar sig sakna grund först tusentals rubriker och artiklar senare.
Självklart ska olika anklagelser granskas, men medierna har ingen anledning att ge dem uppmärksamhet förrän de – eventuellt – kan redovisa något substantiellt som går att bevisa. Innan dess är intresset att betrakta som hetsjakt.