Stockholm City (foto: Dick Erixon)

Amerikansk kampanjtaktik på Bush’s tid

lördag 24 juni 2017 · 11:32

Jösses vad fort händelser och skeenden blir historia, nuförtiden. Den tanken slår mig när jag läser Ronie Berggrens första del i en bokserie om George W Bush, Det amerikanska presidentvalet 2000.

Berggren är, likt mig, en nörd när det kommer till amerikansk politik. Han driver sedan 2008 bloggen Amerikanska nyhetsanalyser som nu huvudsakligen publicerar poddsändningar.

Först undrade jag, varför skriva på svenska om en avgången president? Men snabbt fångas jag av Berggrens rekapitulering av händelser som faktiskt är historiska och vars betydelse vi idag vet mer om än när de hände. Att skriva om en valrörelse och vad som hände för 17 år sedan ger nyttiga perspektiv och en stark insikt om hur otroligt mycket politiken och världen förändrats på kort tid.

Berggren går in på en detaljnivå som skulle kunna vara tröttande, men inte blir det. Dels därför att han drivs av ett omisskännligt engagemang för det han berättar om och dels därför att han fogar in olika kommentarer om händelserna, såväl omedelbara mediekommentarer som analyser formulerade långt senare i biografier. Det ger en ökad förståelse för skeendet. Och kunskap om hur olika värderingar kommer till uttryck i det dagsaktuella spelet. Det blir ett slags facit över skeendet.

Och läsvärt blir det därför att Berggren är en sann Amerikavän och saknar varje motiv att likt många medier svartmåla USA. Det är otroligt befriande att slippa alla insinuationer, konspirationsteorier, gliringar och hat mot republikanska partiet och USA som brukar fylla nyhetsrapporteringen.

Låt mig ta ett exempel. Det gick knackigt för George W Bush när primärvalen startade i början på år 2000, trots att han hade mer “endorsments”, uttalat stöd av politiska tungviktare, välkända personer och större kampanjkassa än andra kandidater. Även opinionsmätningarna hade honom som favorit innan valrörelsen drog igång på allvar. Här ser vi ett tidigt tecken på att uppbackning från etablissemang inte längre var en fördel.

I South Carolina, tredje delstaten som gick till primärval inom republikanerna, var Bush tvungen att vinna. Det blev en riktigt smutsig valrörelse där. För den tiden.

Otrohetsrykten om senator John McCain som var främste utmanaren mot Bush (som själv inte låg bakom ryktena), liksom McCains motoffensiv där Bush anklagades för att vara som Bill Clinton, sittande president som avskyddes av många republikaner (inte minst för den helt färska Lewinsky-skandalen med dess cigarrer och nedfläckade klänningar).

Berggren citerar Bush valstrateg Karl Rove från dennes bok publicerad tio år efteråt, där Rove menar att fem ord fällde John McCain i South Carolina och därmed hans möjligheter att bli president. I McCains valreklam anklagades Bush: “Han förvränger sanningen som Clinton”.

Detta var ett så grovt påhopp på Bush att det vände republikanska väljare bort från McCain.

Idag låter den smutskastningen knappast som smutskastning, utan nästan civiliserat för att vara politiker emellan.

Så mycket har tiden förändrats på 17 år.

Intressant är att valrörelsen nästan inte alls handlade om utrikespolitik. Sittande vice president Al Gore försökte som demokraternas presidentkandidat framställa sin motståndare Bush som okunnig om utrikespolitik. Men det bet inte. Och Bush den äldre konstaterade efter valet att varken Bill Clinton eller Ronald Reagan hade utrikeserfarenheter innan de blev presidenter.

Snarast framstod George W Bush som en kandidat som ville minska Amerikas fotavtryck i världen, något som då kritiserades i massmedierna (som sedan under Irakkriget kritiserade honom för exakt motsatsen….)

För den som gillar politik i allmänhet, och amerikansk politik i synnerhet, är Berggrens bok helt klart en underhållande och givande läsning.

Tema: Amerika