De som begått kriminell handling är de som till Washington Post läckt, eller hittat på, uppgifter om president Trumps samtal med ryske utrikesministern Lavrov. Inte presidenten. Så som överbefälhavare har han rätt att använda information på det sätt han önskar. Däremot har inte statsanställda i säkerhets- och underrättelsetjänsterna rätt att till media läcka – eller, vilket är mer troligt – plantera en falsk nyhet om presidenten.
Det är Washington Post som är skurken i dramat. Man publicerar obekräftade uppgifter och undergräver därmed USA:s anseende. Säkerhetsrådgivaren, general McMaster, har dementerat att någon ny och tidigare inte spridd information lämnades till ryske utrikesministern. McMaster är ingen nickedocka utan en framstående auktoritet inom underrättelsevärlden.
Nu hävdar medievänstern ändå att Trump är oansvarig som sprider känslig information. Men det är ju Washington Post som inför hela världen basunerar ut att så skett – utan att ha några belägg för det. Om tidningen sprider falska rykten om att amerikanske presidenten inte är att lita på, vem är det då som är oansvarig?
Om Trump ändå sagt något utöver den förberedda dagordningen, är det hans fulla rätt att göra så. Ingen skandal, alltså, även om Washington Post skulle ha rätt. Här talar svenska kommentatorer i nattmössan när de drar upp möjlig riksrätt mot presidenten.
Men det kan vara potentiellt skadligt för underrättelsekällor om presidenten delar med sig av hemlig information. BBC:s underrättelsekommentator Frank Gardner sa nyss i direktsändning att säkerhetsinformationen i fallet som handlade om terrorism och flygtrafiksäkerhet bör källan redan vara satt i säkerhet. Källan röjdes när informationen resulterade i åtgärden att förbjuda bärbara datorer på flygplan från Mellanöstern.
För mig framstår det som att Obama-lojala statstjänstemän inom ”den djupa staten”, underrättelse- och säkerhetstjänsterna, planterat en nyhetsanka hos Washington Post i syfte att smutskasta president Trump. Det finns helt enkelt ingen substans i det höga tonläge som medierna och demokratiska partiet – de dåliga förlorarna i presidentvalet – trummar upp.
När man inte kommer åt Trump genom sakpolitisk debatt, ägnar man sig åt illasinnad ryktesspridning. Om detta har någon likhet med Nixon och Watergate, så är det medierna och demokraterna som tagit till sig Nixons fula trick.