Tonläget efter att president Trump avsatt FBI-chefen James Comey är löjligt uppskruvad. För mig säger det direkt att vi beskådar ett teatraliskt skådespel vars syfte är politisk och medial smutskastning av presidenten. Man använder vad som helst. Bara man får chansen att attackera Vita huset.
Vad gör man då? Man kollar vilka som inte deltar i klappjakten.
Mest talande är att Hillary Clinton inte sagt något om avskedandet av Comey. Förra veckan gav hon nämligen honom skulden för att hon förlorade presidentvalet. Comey lät FBI granska nyfunna mejl från hennes olagliga server bara en dryg vecka före valdagen.
Comey hade troligen sparkats tidigare om Clinton vunnit presidentposten.
En annan stark Trump-kritiker, republikanske senatorn Lindsey Graham, anser det riktigt att avsätta Comey, ”Med tanke på de kontroverser som omgivit FBI-chefen anser jag att FBI behöver en fräsch nystart”.
Polisutredningar kring det politiska styret i Washington har blivit allt mer infekterade. När politiker inte vinner på sin sakpolitiska agenda har maktkampen flyttat över i juridiken för att sätta dit motståndare.
Under Barack Obama har också underrättelsetjänsten, den djupa staten, blivit mer politiserad. Rysslands försök att hacka och påverka valprocessen användes av Obama för att anklaga Trump. Men det enda som bevisats är att Ryssland aktivt försökt hacka båda stora partierna.
Ryssland lyckades med demokratiska partiet, som hade sämre IT-säkerhet än republikanerna. Olika utredningar tittar närmare på detta, vilket är helt rimligt. Men att medierna fylls av obekräftade konspirationer innan man vet något kan inte kallas något annat än smutskastningskampanj av den valde presidenten.
Nu används också Comeys avsked, som presidenten har full och oinskränkt makt att besluta (Bill Clinton sparkade också sittande FBI-chef kort efter han blev president), för att ge smutskastningen mer utrymme i medierna.