Det är inte svårt att förstå varför hela mediebranschen är i kris. Om man ska kunna ta betalt för något, måste det ha en viss kvalitet och präglas av viss integritet och yrkesskicklighet. Allt det har försvunnit från mainstreammedierna som istället bedriver propaganda, förlåt ”kampanjjournalistik” heter det ju. Vem vill betala för skräp?
Ta bara Svenska Dagbladets rapportering idag. I artikeln om tillträdande president Donald Trump heter det – på nyhetsplats – att han framför ”bluddriga monologer” och ”sedvanliga skrytet”.
Samma ”journalist” skriver sedan en tårdrypande och lång artikel om avgående president Obamas sista framträdande. Då har berömmet inga gränser: ”instrument han så skickligt spelat på”. Och SvD:s utsände gör sig också till Obamas talesperson: ”Anklagelser om att han inte flörtade tillräckligt med dem [Republikanerna] skulle han troligen bemöta med att inget tyder på att Demokraterna kommer att bjudas in till några överläggningar.”
Och Svenska Dagbladet är opartisk, balanserad och sanningsenlig? Tillåt mig ett hånleende.
Att den obalanserade bevakningen är ett problem förstår uppenbart inte nyhetsredaktionen, men däremot ledarredaktionen. Vilket ju är paradoxalt, eftersom ledarsidan är platsen där åsikter höra hemma. Per Gudmundson skriver: ”Och om publiken får intryck att vi journalister kan fabulera fritt om Trump, varför ska den då tro på de riktiga … nyheterna?”
Nej, snart är det bara de anställda på SvD som tror på vad blaskan skriver.