Vem efterträder Löfven som S-ledare?

Enligt DI Weekend räknar man inom S med att Stefan Löfven avgår efter nästa val, 2018. Han tog uppdraget av plikt i en nödsituation 2012 och efter två val borde ”ordinarie” kandidater finnas och som duger.
DI skriver, ”Kanske börjar partiet åter bli moget för en riktig politiker?”
Men samtidigt är trenden i västvärlden att man inte vill ha proffspolitiker ur etablissemanget, utan riktiga människor.
Kanske är det faktum att Stefan Löfven mer har en aura av att vara facklig ledare inom industrin än att var politiker, som gör att Socialdemokraterna trots stora svårigheter att regera inte sjunkit mer i opinionen. Flera påpekade efter veckans SCB-mätning att regeringen inte ligger sämre till än den borgerliga oppositionen, trots regeringsinnehavet. Det är ovanligt.
Men att Stefan Löfven vill avgå så fort hans värnplikt inte längre behövs, låter rimligt.
DI pekar ut två tydliga alternativ: Anders Ygeman och Ardalan Shekarabi. De har en sak gemensamt, de är båda yrkespolitiker i den form som amerikanska folket så utomordentligt tydligt avvisade i presidentvalet.
Men i det långa reportaget framgår att de haft mer brokiga karriärer än vanliga politiker. Anders Ygemans steg mot toppen stod mycket länge still. Han blockerades från högre uppdrag eftersom han sågs som alltför vänster och en obehaglig intrigmakare från Stockholm. Ardalan Shekarabi fick se sin karriär krossas redan i ungdomsförbundet, där han anklagades för att vara högersosse och tvingades avgå som SSU-ordförande pga tvivelaktigt finansierade kampanjer.
Trots problemen har de inte givit upp utan fortsatt kämpa sig fram i partiet. Med Löfvens minoritetsregering fick de till slut chansen att visa vad de går för. Och båda har tagit sig an statsrådsarbetet med hull och hår. Därför framstår de nu som framtiden i partiet.
Ironiskt nog har vänstersossen Ygeman i sin roll som inrikesminister blivit populär därför att han inte ber om ursäkt för att lag och ordning upprätthålls. Hans framtoning är nu höger, trots hans vänsteridentitet.
För Shekarabi är det tvärtom. I rollen som civilminister har han haft kollektivavtal och andra vänsterfrågor på sin agenda och blivit populär bland fackförbundet. Hans framtoning är nu vänster, trots att hans högerprofil i partiet.
Det visar att de är skickliga politiker. De anpassar sig och gör det bästa av de uppgifter de tilldelas.
Men frågan är om det är proffspolitiker väljarna vill ha. Kan de lyfta sig över de plattityder och den tröttsamma, inövade retoriken som politiker använder och stöter bort väljarkåren?
Ygeman verkar förstå. Retoriskt har han en no-nonsens attityd i intervjuer. Han talar klartext om terrorhot och att lagstiftningen ska följas. Men i handling backar han upp den största demoraliserande kraften inom polisen, dvs politrucken Dan Eliasson, med titeln rikspolischef.
När Shekarabi mötte Jimmie Åkesson i Bromölla i höstas framstod han som en vanlig politiker med halvsanningar och tillspetsad retorik i debatten. Det var 70-tal över hans stil. Han talade utan att lyssna. Men i handling har hans arbete med utstationeringsdirektiv och kollektivavtal ett delvis gott syfte. Han rör sig också utanför traditionella S-miljöer.
De båda fångar också mycket av identitetspolitiken som är så viktig för vänstern. Shekarabi är flyktingbarnet som blev akademiker. Ygeman framställs i DI som arbetargrabb från Hagsätra, men hans far var journalist och chefredaktör inom fackföreningsrörelsen. Men han är en folkrörelsemänniska och började som tonåring sätta upp valaffischer. (Jag träffade honom första gången på Sergels torg efter midnatt då valaffischer fick börja sättas upp, tror det var 1988. Han för S, jag för C. Ungdomsförbunden tävlade sedan många val om vem som kunde få upp flest affischer utmed räcket ovan plattan.)
Nu har det ju inte varit särskilt bra att bli utpekad som blivande partiledare inom S. Det skapar högre krav och intrigerna fördjupas. Men nog måste Stefan Löfven avgå vid något tillfälle, och kanske blir det redan till 2018.

Rulla till toppen