Varför ett nytt parti snabbt kunnat bli ett tredje block som kraftigt påverkat gamla maktstrukturer i Sveriges riksdag har inte analyserat särskilt väl. Allt sägs bero på kritik mot invandring. Men nu har Håkan Boström, G-P-kolumnist och doktorand i ekonomisk historia, i Axess-artikel borrat djupare för att lyfta fram fler förklaringar.
”Nedmonterandet av traditionella auktoriteter” har varit mer långtgående i Sverige än på andra håll. Först kyrkan, sedan lärarkåren och arbetsgivarna. På senaste tid har också journalistkåren tappat sitt förtroende och ställning.
Om denna individernas autonomi från överheter har det funnits en paradoxalt bred samstämmighet mellan liberaler och vänstern i Sverige. Både höger och vänster har kommit att företräda en socialliberal hållning och därmed skapat en konsensuskultur, som förstärkts av EU-inträdet.
Men urholkningen av auktoriteter, hur enig man än varit om den, har fått allvarliga konsekvenser menar Boström, som skriver:
Föreställningen om maximal autonomi underminerar sig själv. Lärar- och forskarkåren som lärt ut kritiskt tänkande har fått finna sig i att bli ifrågasatta av sina elever och studenter … Att den kritiska rationalismen undergräver sig själv insåg filosoferna tidigt. Men det är först när utbildning och information blivit ett massfenomen som det får verkliga sociala konsekvenser.
Ett samhälle kan i längden inte fungera utan normer. Att göra individen och den personliga upplevelsen till enda vägledning har visat sig vara ett bräckligt projekt.
Detta obönhörliga undergrävande av vårt samhälle och dess strukturer kan inte fortgå. Men de makthavare som drivit på utvecklingen är naturligtvis inte förmögna att ändra kurs. Därför uppfattas de gamla partierna som handlingsförlamade. De saknar energi.
Men ur ett konservativt perspektiv är det självklart: normer och disciplin inom specifika ramar är faktiskt nödvändiga för att inte samhället ska halka ner i anarki. Det är därför det finns god jordmån för nya aktörer i svensk politik, menar Boström:
Förutsättningarna för ett folkligt-konservativt utmanarparti kunde därför knappast ha varit bättre … Utan invandringsmotståndet skulle det inte fungera, men det fungerar främst som katalysator för ett underliggande missnöje – ett konkret hot att peka på. Det auktoritära elementet ligger i att förkasta värderelativismen och indirekt individualismen genom att framhålla kollektiva normer och identiteter – i regel dock på ett sådant sätt att anhängarna inte upplever sig behöva göra avkall på sin egen personliga frihet.
Jag studsar något när Boström lyfter in ordet ”auktoritär” i sammanhanget. Men ordets innebörd är ju relativt. I Sverige av idag är det i högsta grad auktoritärt att ställa krav på lugn och ro i skolornas klassrum. I den meningen är det just mer auktoritär politik väljarna efterfrågar, i motsats till socialliberal anarki.
När jag läser Boström förstår jag varför Stefan Löfvens mantra om ”ordning och reda” inte biter: det är en besvärjelse, inget löfte om faktisk handling.
Löfven kan inte lova något sådant eftersom inslaget av auktoritet går emot allt vad den socialliberala doktrinen om individens autonomi och kritiska tänkande står för. Löfven kan inte gå emot kärnan i det Socialdemokratin är idag. På samma sätt kan inte Jan Björklund mena något med sitt tal om ordning och reda. Båda är de fångar i den politik som dominerat i många årtionden och som lyfter autonomi och kritiskt tänkande över allt annat.
Det är här ett konservativt perspektiv gör skillnad. Via nya sociala medier har konservativa kunnat utmana den styrande, ”åsiktsproducerande klassen” på allvar. Boström ser dock problem med just den konservativa rörelse som vuxit fram:
Det kanske mest problematiska med den auktoritära högerpopulismen är tendensen att bejaka en rent känslobaserad retorik och vara ointresserad av resonemang och dialog.
Här har han fel. Det är de konservativa, inte minst i Sverigedemokraterna, som utsätts för häpnadsväckande attacker och personangrepp av massmedier och andra delar av de gamla maktstrukturerna. Det är de konservativas motståndare som är ointresserade av saklig diskussion och hemfaller åt anklagande tillmälen, hat och vägran att samtala.
Självfallet sker detta som en följd av att de gamla makthavarna känner hur deras hegemoni gå mot sitt slut, men också för att Sverigedemokraterna helt uppenbart utmanar den konsensuskultur som Boström så vasst påvisar.
De gamla etablissemangen låter känslorna ta över förståndet i mötet med de konservativa. Det ser svenska folket. Därför röstar de som de gör.