Stockholm City (foto: Dick Erixon)

Kritik av vänsterns normer inte okej

fredag 23 september 2016 · 9:03

“Normkritik” är inom vänstern och medierna ett högt skattat förhållningssätt. Problemet är bara att de fortfarande är inriktade mot normer som fanns på 1950-talet, men knappast idag. Men att starta normkritik av vänsterns normer är inte accepterat inom medierna. Den som exempelvis gör det inom public service organisationen UR, utbildningsradion, blir avskedad.

I magasinet Kvartal skriver folklivsforskaren Dan Korn en vass artikel under rubriken När kritik av normkritiken bryter mot normen.

Den nu före detta UR-anställde Per-Axel Janzon berättar för Dan Korn om en temadag om mångfald som UR hade på Filmhuset, där filmkonsulenten Baker Karim kritiserade ett produktionsbolag som UR anlitat, därför att de lät vita intervjua mörkhyade. Vita vet för lite om mörkhyade för att kunna göra detta, enligt Karim.

När Janzon ifrågasatte resonemanget, fick Karim för sitt försvar intensiva applåder som visade vem UR uppskattade och att den som ifrågasätter drabbas av utfrysning. Detta även om det här var Janzon som ägnade sig åt normkritik. Kritik av det fokus på ras som så kallade antirasister, paradoxalt nog, är helt besatta av. De ser bara ras och strukturer, inte personen bakom hudfärgen.

Om detta skriver Dan Korn:

Normkritik låter så enkelt. Det är kritik mot normer. Det ser så bra ut, men i vårt samhälle är de normer som normkritiken brukar kritisera inte längre norm. Alla politiska partier utom SD deltar i Prideparader. Är det då normkritik att vara homofob? I ett land där försvarsmakten delar ut handböcker om hur kön är en social konstruktion, måste det väl rimligen vara normkritik att försvara gamla könsroller?

I ett företag [som UR] där normkritiken har blivit norm, måste det väl vara normkritik att vara motståndare till normkritiken?

Det är här någonstans i resonemanget det blir så uppenbart att själva begreppet normkritik i sig är en social konstruktion och en fullständigt meningslös sådan.

Vi människor är normsökande varelser. Vi behöver normer för att ordna tillvaron, för att vår verklighet inte ska bli för krånglig. När vi därför utmanar gamla och förlegade normer ersätter vi dem omedelbart med nya. Att i vår tid kritisera normer som har varit ute ur bilden i flera årtionden är därför inte det minsta radikalt eller nytänkande.

Slutsatsen blir:

Visst vill alla ha mångfald, men bara en viss form av mångfald.

Det som är tragiskt är att de borgerliga partierna fullständigt kapitulerat för extremvänsterns normkritik. Man är rädd för att utmana den galenskap som ligger i detta tänkande.

Snacka om att svenska samhällsdebatt har lågt i tak och saknar den mångfald man så falskt påstår sig omfamna.

Tema: Idédebatt · Mediegranskning