Störtfloden av nedlåtande artiklar om Donald Trump som person har något vägts upp av andra aktörers granskning av Hillary Clintons hälsa, något denna blogg rapporterade för en månad sedan: Clintons sjukdom och temperament.
Denna granskning har i medier dömts ut: ”Utspel om Clintons hälsa är idiotiska” skrevs så sent som för några dagar sedan i Politico.
Men nu, sedan hon nästan blev buren in i bil inför kameror, kan ingen kalla frågor om hennes hälsa för ”idiotiska”. Konservativa magasinet Commentary skriver i A Conspiracy Theory No Longer:
En presidents sjukdom är ingen liten sak. Med så stor makt samlad hos en person, blir nödvändigheten av en vicepresident som alltid är redo att ta kontroll helt central. Det är lika viktigt att allmänheten inte hålls ovetande om hälsan hos en möjlig president. (…)
Clintonkampanjen måste förstå att diskussionen inte längre är en konspirationsteori utan om hur hon tycks bli utsliten av den stress som kampanjen innebär. Hon kan mycket väl återhämta sig efter vila och medicin, och vara redo att tjänstgöra som president. Men om vi inte får en fullständig redogörelse om hennes hälsa, inklusive om hennes hjärnskakning 2012, har väljarna rätt att ifrågasätta allmänna försäkringar att hon mår bra.
Ja, nu tycker ju jag att hälsofrågor överdrivs hos historiska personer. Winston Churchill hade inte klarat dagens hälsokrav. Inte John F Kennedy eller Franklin D Roosevelt heller. Hälsoproblem är en aspekt som ska vägas mot personliga förtjänster, inte minst ledaregenskaper. En nykter och kärnfrisk medelmåtta hade aldrig kunnat ersätta Churchill, som fick flera hjärtinfarkter under kriget. Det viktiga var att han, trots detta, kunde utöva sitt ledarskap.
Problemet i jämförelse med Hillary Clinton är dock att vi kan dra slutsatsen om hälsans inverkan i efterhand när det gäller historiska personer. När det gäller Clinton är det en riskbedömning om framtiden. Det gör frågan om vilken roll hälsan ska spela mer svårbedömd.
Och i ett intensivskede i valrörelsen är sådana aspekter inget plus.