I P1:s söndagsmagasin ”God morgon Kamrat” fick Göran Rosenberg kasta upp ännu en spya över Donald Trump. Det är så evinnerligt tröttsamt med alla dessa mediala röster som tävlar om vem som kan var mest fördomsfull mot honom.
Göran Rosenberg gjorde stor sak av att Trump vill vara oberäknelig och öppet talar om att han ändrat uppfattning. Det är lögnaktigt och bortom anständighetens gränser, menar en indignerad Rosenberg.
Men när Trump säger att han ändrat uppfattning, talar han ju sanning. Han medger att han bytt fot. Han säger att han vill vara oberäknelig, är inte det att vara uppriktig?
Jämför det med traditionella politiker som Hillary Clinton, som alltid glider undan och aldrig medger att de ändrat sig även om alla kan se att de gjort just det. Är inte det att vara lögnaktig, eller bedräglig?
I de mediala och politiska etablissemangen råder oftast, som hos Göran Rosenberg, en syn på lögnen som något som inte finns om den inte medges. Om Clinton inte erkänner att hon ljugit, har hon inte det. Om Trump medger att han ändrat sig, då är det belagt att han ljugit förut!
Vi hade samma moraliska härdsmälta under den laddade kampen mellan Thorbjörn Fälldin och Olof Palme. Medierna svalde utan kritik Palmes anklagelse om att Fälldin ljugit om kärnkraften, när han lovat att stoppa laddningen av nya aggregat men sedan ändå låtit dem laddas. Vi såg anklagelsen upprepas igen i minnesartiklar om Fälldin sedan han gick bort nyligen.
Ja, Fälldin lovade något han inte kunde hålla. Men han erkände det, utan omsvep när han medgav: ”Vi nådde inte ända fram”. Fälldin erkände att han misslyckats i regeringsförhandlingarna att uppfylla löftet, eftersom han inte hade 51 procent av rösterna.
Palme däremot, utfäste inte bara en mängd löften han aldrig infriade, han ljög medvetet när han förnekade medieuppgifter om att det fanns en polisrapport som beskrev justitieminister Geijer (S) varande en säkerhetsrisk eftersom han umgicks med prostituerade (det var Leif GW Persson som bekräftat för DN att rapporten fanns). Palme dementerade att någon sådan rapport fanns när han i riksdagens talarstol sa att ”Snus är snus och strunt är strunt, om än i polisiära promemorior”. Sanningen var alltså strunt.
Denna uppenbara lögn erkände aldrig Olof Palme. Han höll fast vid lögnen. Enligt etablissemangens synsätt har han därför varit anständig, medan Fälldin som erkände att han haft fel var oanständig.
Jag tror de flesta normala människor anser det vara tvärtom. Anständig är den som medger sina brister. Oanständig är däremot den som vidhåller lögnaktiga utsagor för att dölja sina brister.