Stockholm City (foto: Dick Erixon)

Revolt mot eliternas folkförakt

söndag 26 juni 2016 · 9:28

I amerikanska kommentarer till det brittiska folkets beslut att lämna EU skymtar en beundran för att man står upp mot arroganta makthavare. Som i New York Post. Där kommer Michael Goodwin att tänka på en sång från amerikanska självständighetskriget mot britterna och skriver, Britain’s vote for freedom proves power is with the people:

Världen har kommit hela varvet runt. Nu är det britterna som blivit befriade. Det tog dem ett tag, men till slut har de haft sitt eget Tea Party och sin egen revolution.

Jag gratulerar dem för deras mod. Och jag höjer ett glas för frihet (textrad ur sång från 1781).

Revoultioner är ett steg in i det okända och kräver den rätta blandningen av mod, beslutsamhet och ledarskap. De är bevis på ethos för ett helt land och kultur när de nu varit framgångsrika utan att avlossa ett enda skott.

Det är skönheten med Brexit, och med gamla goda England. Folket har talat, de hördes, och historien tar en ny vändning. Det är bara att köra.

Mer jublande än så kan man knappast bli. Jag tycker artikeln står i vacker kontrast till alla dysterkvistar som breder ut sig i svensk medier.

En mindre känslosam och mer analytisk kommentar står Charles Cook för i National Review, Brexit var bara början:

Jag har spenderat ganska mycket tid i Storbritannien de senaste månaderna och blivit förstummad över det förakt, den nedlåtande attityd och rent av mobbning som jag sett från företrädare för Stanna-sidan. Efter folkomröstningsresultatet ser jag precis samma attityder vilket får mig att undra om de brittiska tjattrande klasserna är kapabla att ta in något nytt.

Mer än 17 miljoner väljare valde att lämna EU på torsdagen, ändå håller förlorarna fast vid att denna vittomfattande och olikartade koalition av medborgare inte är mycket mer än ett gäng hatfyllda rasister med stenåldersmentalitet. Det står klart att det främst var center-högerväljare som till störst andel valde att lämna, men valet vanns i de industriella nordöstra arbetarklassregionerna. Som Daily Mirror och andra har noterat hämtades inte lämnasidans vinstmarginal i konservativa valkretsar utan i valkretsar som traditionellt röstar Labour.

Cook vänder sig också mot hur lämnasidan beskrivs.

En annan term som efter valet klistrats på segrarna är “isolationister”. Den är också missvisade. Nu liksom alltid är Storbritannien beroende av affärer och frihandel, och det finns inga goda skäl till att detta skulle ändras bara därför att man inte längre premierar Europa framför övriga världen. Idag har EU ungefär samma handelsvolym med Storbritannien som med USA. Om inte Frankrike och Tyskland vill skada sig själva och världen genom att införa handelshinder, finns goda skäl för att inget kommer att förändras.

Man kan också påminna om att Storbritannien inte lämnar Nato, så det finns ingen anledning till att fred och säkerhet skulle hotas. Genom fortsatt medlemskap i andra globala institutioner som WTO och Världsbanken är Storbritannien i högsta grad en spelare på världsscenen även efter ett utträde.

Själv hoppas jag dock, som nämnts tidigare, att det brittiska beslutet ska få Europas länder att förstå att nuvarande union är vid vägs ände. Europasamarbetet måste förändras i grunden. Det måste återgå till mellanstatlighet och ansvar måste kunna utkrävas. Det är förhandlingar om detta som borde inledas, snarare än ett lands utträde.

Det brittiska beslutet är revolutionärt därför att det utmanar makten så som den kommit till uttryck på senare årtionden. Men beslutet är i högsta grad befogat. Ibland måste drastiska åtgärder vidtas för att komma framåt i rätt riktning.

Tema: Europa