Stockholm City (foto: Dick Erixon)

Alliansens svagheter dominerar

onsdag 30 mars 2016 · 11:01

När Decemberöverenskommelsen slöts 2014 tillhörde jag de få som försvarde överenskommelsen och har genom åren tillhört de mest ihärdiga supportrarna för Alliansen mellan M, C, L och KD. Men jag känner ingen entusiasm över den debattartikel som partisekreterarna idag publicerar i DN, Alliansen ska gå till val med gemensamt valmanifest.

Tvärtom. Artikeln saknar energi, kamplust och kompass. Det är mer “härtill-känner-vi-oss-tvungna-att-säga” över texten.

Men värst är att jag tappat förtroendet och tilliten till partiernas förmåga att se verkligheten som den är. Under förra årets folkvandring till Europa var man tafatta, förvirrade och utan konkret politik om vad som borde göras i det krisläge som uppstått. När jag träffade ett av partiernas migrationstalesperson i september (se här) svarade hon “jag vet inte” på alla frågor om hur det växande nödläget skulle hanteras.

Sent omsider vaknade, inte Alliansen, utan S-ministrar som införde ID-kontroller, skärpte reglerna om uppehållstillstånd och anhöriginvandring, allt medan miljöpartistiska ministrar grät och tyckte allt var “skit”. Vad gjorde Alliansen? Satt och tittade på medan S fick vidta de nödvändiga handlingar Alliansen själv inte vågade förespråka innan de genomfördes.

Den riktigt smärtsamma frågan är huruvida en fortsatt Reinfeldtregering efter valet 2014 hade agerat mindre halsstarrigt under förra höstens migrationstryck än Löfven-regeringen? Mitt svar är… nej. Utifrån de uttalanden som gjordes av Alliansens migrationstalespersoner och av Fredrik Reinfeldt själv efter avgången är det mer troligt att Alliansen agerat än mer hattigt och förvirrat än S-ministrarna.

Och har Alliansen lärt sig något av det historiskt inkompetenta agerandet under 2015? Nej. Centerpartiet vill öppna gränserna och volymer på nyanlända i 30 miljonersnivån nämns fortfarande, medan Moderaterna signalerar att man kanske, eventuellt, ibland står bakom S-ministrarnas åtstramningar. Men ibland återfaller M i utopiska läget, som när Anna Kinberg Batra (AKB) skåpade ut partikamraten och förre kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth därför att hon medgivit att invandring medför utmaningar och problem.

Här visade AKB att hon är medievänsterns lydige tjänare. Så fort medierna krävde ett avståndstagande, var AKB snabb att göra som medierna ville. AKB inte bara sa att hon inte gillade ordval, utan gav den förre kulturministern omedelbart yrkesförbud. På Aftonbladets fråga vad AKB skulle säga om att ha en sådan kulturminister svarar hon: “Det skulle jag inte ha”.

Det är alltså vänstermedia som bestämmer vilka som får bli ministrar i en Alliansregering. Det är knappast ledarskap av det slag väljarna kan begära. En borgerlig regering måste kunna diskutera problem med invandring utan att bestraffa kritiker genom att reflexmässigt förvisa dem till ödemarken. En borgerlig regering kan inte var utopismens mentala fånge, utan måste regera utifrån verkligheten sådan den är. Annars är det ingen borgerlig regering.

Alliansen gjorde en historisk insats från bildandet 2004 fram till brakförlusten 2014. Man stramade upp statsbudgeten, sänkte skatterna för låg- och medelinkomsttagare och försämrade inte villkoren för företagen. Man angrep på ett djupare ideologiskt plan ett stort samhällsproblem: det utanförskap som socialdemokraternas bidragsgenerositet resulterat i. Man vände utvecklingen och såg till att fler kom i arbete och färre levde på bidrag.

Men för den verklighet vi lever i nu har Alliansen ingen politik.

Reinfeldt sa alltid att politik är en förtroendebransch. Allianspartierna har under de senaste 12 månaderna förbrukat allt sitt förtroende. Efter det som hänt (både att man upplöste DÖ och inte haft något vettigt att säga om folkvandringen till Europa) har jag inget förtroende kvar för Alliansen.

Tema: Alliansen · Realism/idealism