Fastighetsmagnaten Donald Trump leder nu över Hillary Clinton i kampanjen om vem som ska få flytta in i Vita huset efter valet i november 2016. SurveyUSA har i mätning som rapporteras i The Hill och utfördes 2-3 september ställt Trump mot flera tänkbara demokratiska kandidater, och han vinner mot allihop:
* Trump 45% mot Hillary Clinton 40%.
* Trump 44% mot Bernie Sanders 40%.
* Trump 44% mot Joe Biden 42%.
* Trump 44% mot Al Gore 41%.
Ännu mer anmärkningsvärt är att Donald Trump i väljarkåren som helhet nu har störst stöd bland högutbildade och de mest politiskt insatta:
* Minst 4 års universitetsstudier: Trump 48% mot Clinton 40%
* Vissa universitetsstudier: Trump 49% mot Clinton 36%
* Endast gymnasiestudier: Clinton 44% mot Trump 35%
* Mycket intresserad av politik: Trump 54% mot Clinton 36%
* Lite intresserad av politik: Clinton 43% mot Trump 34%
Bland de viktiga mittenväljarna vinner också Donald Trump:
* Ideologiskt moderata (ej konservativa, ej vänster): Trump 42% mot Clinton 38%
* Independent (varken republikan eller demokrat): Trump 43% mot Clinton 30%
Mätningen ger Trump betydligt högre stöd bland minoriteter än republikanska kandidater brukar få:
* Asiatisk bakgrund: Trump 41%
* Spansktalande: Trump 31%
* Afrikansk bakgrund: Trump 25%
SurveyUSA är ett respekterat mätinstitut, enligt konkurrenten Rasmussen. Men opinionsmätningar är ju inte att lita på. Dock måste man med resultat som detta vara försiktig med uttalanden om att Donald Trump skulle vara en populistisk kandidat för lågutbildade och okunniga, en åsikt som sprids i medierna.
När nu också högutbildade, politiskt intresserade och mittenväljare ger sitt stöd till Donald Trump står det fullständigt klart för mig att han är ett fenomen som sätter fingret på något nytt och väsentligt i västliga demokratier: väljarnas trötthet på slätstrukna, övertaktiserande politiker.
Partipolitiken borde vara demokratins främsta arena när det gäller energi, debattlust och argument för och emot ideologiska och faktagrundade vägval. Men den är numera alltid sist, tystast och fegast. Samhällsdebatt förs i massmedier och i sociala medier, medan de som ska ta politiskt ansvar och eftersträva väljarnas förtroende tiger. Vi såg det i somras när vänsterhuliganer rev ner SD:s annonskampanj i tunnelbanan. Politikerna var tysta. Både om ämnet för annonskampanjen, tiggeriet, och om vandaliseringen av kampanjen och därmed om yttrandefrihet ska gälla i Sverige. Tyst. Inga åsikter.
Så är det på område efter område. De gamla partierna yttrar sig inte förrän de vet vad som är ofarligt att säga. Därmed är de alltid långt efter alla andra.
Att springa efter kan knappast kallas ledarskap, inte inom något fält.
Därför, tror jag, både uppstickarpartier i Europa och Donald Trump i USA mer än ideologi handlar om attityd, energi och mod att stå för något. Det är en motreaktion mot att partier ständigt samlas i mitten och tävlar om vem som kan lämna det mest slätstrukna budskapet.
Väljarkåren — inte minst de högutbildade och politiskt insatta — vill ha tydligare, djärvare, mer engagerade politiker. Frågan är om de gamla partierna klarar av att erbjuda det igen, eller om det måste till helt nya konstellationer.
Det återstår dock att se om attityd räcker hela vägen till seger i allmänna val. Jag tror att bara ha attityd, utan en stabil grund byggd på saklighet och kunskap, inte kommer att räcka. Attityd måste kombineras med innehåll. Det är vad Donald Trump har att göra nu. En av de mest erfarna kommentatorerna i USA, Bill Kristol, tror inte att Trump klarar det. Han menar att amerikanernas förälskelse i Trump går över i höst och att en mer traditionell kandidat vinner primärvalet. Den som lever får se.