I försvars- och säkerhetspolitik har Centerpartiet historiskt haft en ambition att upprätthålla samförstånd med Socialdemokraterna. Det är C och S som bromsat närmande till Nato. Men nu har C bytt fot. 25 år efter kalla krigets slut. Det är glädjande. Och öppnar dörren för att också S anpassar sig till tiden och den verklighet vi nu lever i.
I debattartikel skriver Annie Lööf, inför partiets stämma, Därför bör vi gå med i Nato nu:
Om Sverige skulle bli utsatt för en militär attack är vi redan i dag direkt beroende av stöd utifrån. Vi saknar förmågan att försvara oss själva under en längre tid. Samtidigt är Nato mycket tydliga med att Sverige inte kan förvänta sig militärt stöd om vi inte är fullvärdiga medlemmar i organisationen. Den verkligheten kan vi inte längre blunda för.
Vi kan heller inte blunda för problematiken att många i Sverige i dag lever kvar i en illusion om en annan säkerhetspolitisk verklighet . . . Sverige är inte längre tydligt, trovärdigt eller transparent i vårt icke-medlemskap. Vi befarar att en falsk alliansfrihet riskerar att bli en säkerhetsrisk snarare än en trygghet, även om vi i dag inte ser något direkt militärt hot mot Sverige i närtid. Tiden då Nato och Warszawapakten stod öga mot öga med varandra i Europa, som två geografiskt och ideologiskt cementerade block, är också sedan länge förbi. Nato har vuxit som organisation och fått många nya medlemmar, inte minst i Östeuropa. I dag är grannländer som Estland, Lettland, Litauen och Polen medlemmar i Nato . . . I ljuset av att Nato förändrats anser Centerpartiet att det även är dags för Sverige att förändra sin syn på Nato.
Det är välgrundat och välformulerat. I en allt oroligare värld vet vi ”var vi hör hemma”, som försvarsministern och gotlänningen Torsten Gustafsson (C) sa redan 1982.