Leijonborgs språkkrav och moderaternas framtid

En av de pocketböcker jag köpt på mig för läsning i hammocken i sommar är TV4-reportern Anders Pihlblads Ett partis fall och uppgång som ger journalistens bild av hur Nya Moderaterna växte fram efter valförlusten 2002 och Alliansens bildande 2004 som resulterade i valsegrar 2006 och 2010.
Även om man kommer ihåg mycket av det Pihlblad skriver om och själv på nära håll följt händelserna som bara ligger 5-15 år tillbaka i tiden, blir det väldigt mycket ”javisst ja, det hade jag glömt”. När man läser om skeenden så här efteråt, istället för att följa dem i realtid, har man facit i hand. Man vet vad som fungerade och vad som inte gjorde det. Då ser man händelserna i ett litet annat ljus. Särskilt som Pihlblad skildrar detaljer och citat från aktörerna. Boken blir ett tidsdokument.
Det jag slås mest av är inte omstruktureringen a la Reinfeldt-Borg-Schlingmann, utan Folkpartiets valkampanj 2002. Hade FP fortsatt behålla den profil som gjorde att partiet mer än fördubblades i riksdagsvalet 2002 hade Alliansen förmodligen inte förlorat valet 2014.
Pihlblad skriver:

Folkpartiledaren Lars Leijonborg gick på några få månader under sommaren 2002 från att vara uträknad till att bli leijonkungen . . . På valborgsmässoafton 2002 såg läget riktigt illa ut för Folkpartiet. Både Sifo och Temo visade att partiet låg på blygsamma 4,1 procent . . . Samtidigt pågick en diskussion i medierna om de etablerade partierna skulle ta debatt mot Sverigedemokraterna eller om de skulle ”tigas ihjäl”.
– En fredagseftermiddag i början av maj blev jag uppringd av Svenska Dagbladets Lena Hennel som ställde frågor om det här, minns Lars Leijonborg. Jag sa till henne att vi anser att även de mörka krafterna måste mötas i debatt och att vi inte har något principiellt emot att ta en debatt mot Sverigedemokraterna.
Artikeln hamnade på Svenska Dagbladets förstasida och ledde till ett nytt samtal, den här gången från Lars Adaktusson på SVT:s Agenda. Han ville arrangera en debatt mellan folkpartiledaren och den sverigedemokrat som just då var mest tongivande, Sten Andersson.
– Jag tackade ja och det blev enorm uppmärksamhet. Strax därefter ringde dansk tv och erbjöd en debatt mot Pia Kjaersgaard. Den visades i efterhand även i svensk tv. På något sätt kändes det som om intresset och respekten för Folkpartiet ökade och vi sysslade väldigt mycket med invandrings- och integrationsfrågor.
Den 3 augusti 2002 sommartalade Lars Leijonborg i slottsparken vid Gränsö slott. Inför talet hade han suttit i sommarstugan och arbetat med olika versioner av partiets nya integrationsprogram som skulle presenteras i anslutning till talet. En stor nyhet var Folkpartiets syn på arbetskraftsinvandring, en annan var en uppgradering av medborgarskapet.
– I det låg att man på något sätt skulle visa att man kunde någorlunda svenska. Jag kallar det språkkrav men andra kallar det språktest, säger Leijonborg. Vi var väldigt osäkra på vilket genomslag det skulle få och vilken av nyheterna som skulle anses störst. Ekots reporter hade fått programmet under nerfärden och lyfte fram språkkravet i sin lunchsändning, en timme innan jag höll talet.
Genomslaget blev stort och en vändpunkt för Folkpartiet. Lars Leijonborg daterar själv vändpunkten till måndagen den 5 augusti 2002, kl 21.05. Då fick han kraftfullt försvara förslagen i direktsändning i Aktuellt. Efter det började telefonerna ringa igen. Han jämför med den medieskugga som FP hamnade i under valrörelsen 1998. Då var han inte med i Rapport på fyra veckor, vilket var förödande för en partiledare mitt i en valrörelse.
Bo Lundgren avfärdade språktesterna, vilket flera moderater ute i landet öppet kritiserade. Han menade att Folkpartiet förenklade den komplicerade frågan om integration och att språktester ändå inte kan genomföras förrän efter flera års vistelse i Sverige. Veklig integration var att ställa krav omedelbart när någon kom till Sverige och se till att personen kom i arbete.
Opinionssiffrorna steg kraftigt för Folkpartiet, samtidigt som det gick allt sämre för Moderaterna. Leijonborg, som bara ett år tidigare fått kämpa med näbbar och klor för att sitta kvar som partiledare, framstod som en ”comeback kid” . . .
Bo Lundgren ser själv tre huvudförklaringar till att det gick som det gick. Den första han nämner är Leijonborgs utspel om språktester som gick hem i stugorna och som innebar en ström av M-väljare som gick till Folkpartiet. Lars Leijonborg gjorde succé i valet och FP ökade med 8,7 procentenheter till 13,3 procent.

Trots denna framgång fullföljer inte Folkpartiet den politik man vann så många röster på. Min förklaring är att den som låg bakom partiets integrationsprogram, den akademiske och orädde ekonomhistorikern Mauricio Rojas flyttade till Spanien, och den gamla vanliga hållningen i integrationsfrågorna återkom.
Redan 2002 borde de borgerliga ha förstått att det i folkdjupet fanns en stor misstro mot den förda invandrings- och flyktingpolitiken. Men man blundade. Resultatet ser vi nu: Sverigedemokraterna ligger på uppåt 20 procent i opinionsmätningarna och kan mycket väl vara landets största parti i mätningar framöver.
Bo Lundgrens sätt att avvisa en sundare och från utopier befriad invandrings- och integrationspolitik är typisk för de etablerade partierna än i dag: ”arbete”. Ändå har man i årtionden inte drivit en politik som sätter nyanlända i arbete, utan i bidragsberoende. Antalet utanförskapsområden, förorter där stor del av befolkningen inte arbetar, växer. Verkligheten går på tvärs mot det som partierna sagt är deras lösningar. Ändå håller man benhårt fast vid ett utopiskt och verklighetsfrånvänt tänkande.
Ökningen för Sverigedemokraterna, som öppet talar om problemen, är fullständigt logisk och naturlig i ett land där övriga partier blundar, ljuger och låtsas som det regnar.
Vad beror denna härdsmälta på i politisk strategi? En förklaring är att det handlar om mycket stora grupper människor utanför välfärdsstatens gränser som vill komma in i den. För partierna har det varit en ny principiell fråga som Per-Albin Hansson inte behövde fundera på när han byggde folkhemmet (med den av näringslivet skapade tillväxten). Då hade vi en liten skara av arbetskraftsinvandrare som aldrig sattes på förläggning utan började arbeta omedelbart.
Senare politikergenerationerna har inte haft den intellektuella klarsynen att kunna skapa en balans mellan vad välfärdsstaten klarar av och trycket på att få komma hit. Man har heller inte klarat av att ställa krav på de nyanlända. De har mentalt förpassats till kategorin missbrukare och socialt utslagna och har därmed kommit att betraktas som välfärdsstatens klienter. Det är politiken som ska ta hand om dessa stackars offer till människospillror.
Denna klientifiering är först och främst en förolämpning mot de nyanlända. Det har dessutom skapat en fullständigt grotesk bild av vad Sverige är för nyanlända. Vi hör ständigt hur ”poeter” med invandrarbakgrund hatar Sverige därför att asylhandläggningen inte var snabb nog, därför att UD inte ordnar tillräckligt högklassiga transporter tillbaka till Sverige från deras hemländer när krig bryter ut där. Sverige är lika med att leverera rättigheter till invandrade. Det är ”svennarnas” uppgift: att arbeta och försörja utlandsfödda. Om de inte gör det är de främlingsfientliga rasister.
Denna vanvettiga hållning skapar frustration både hos de nyanlända som hos etniska svenskar. Men det har inte funnits någon politisk kanal att framföra den. Alla som sagt något har omedelbart stämplats som ”jävla rasist!” Och så är etablissemangen förundrade över att Sverigedemokraterna växer…
Nu handlade Anders Pihlblads bok om Moderaterna. Hans historieskrivning ger inte mycket vägledning till nuvarande partiledningen om hur de ska upprepa succén som Reinfeldt-Borg-Schlingmann stod för. Annat än möjligen att ta över Folkpartiets hållning från valet 2002, då.
Viktiga delar av ”nya” moderaterna bör man naturligtvis slå vakt om, som den ekonomiska politiken och det nära samarbetet mellan de fyra borgerliga partierna. Men mycket annat som ”nya” moderaterna trängde undan kan nu ses som orsaken till det prekära läget: försvarets nedrustning, reformvägran på arbetsmarknaden, blundandet för invandringens konsekvenser.
Jo, det som boken också lär är att när man gör förändringar måste det vara på riktigt och på djupet. Inte bara retorisk förnyelse på ytan eller PR-knep. En av Pihlblads poänger är att Socialdemokraterna inte förstod att Moderaternas förnyelse var på riktigt, utan stämplade det som PR-jippo. När svenska folket förstod att det var på riktigt gav man Alliansen makten, vad motståndarna än hojtade.
Det blir intressant att se om Moderaterna klarar av att förändra sig på riktigt och ligga bättre i samklang med det svenska folket anser viktigt inför 2018 (och då samtidigt ta bort det fåniga ”nya” i loggan).

Rulla till toppen