När någon med bakgrund på vänstersidan säger något klokt blir jag glad. Det är på något sätt som ett tecken på att det finns hopp…
Samtidigt kan det vara en björntjänst om jag lyfter fram någon till vänster som då av andra på vänstersidan kan bli misstänkliggjord. Men i ett öppet samhälle måste man ändå få berömma kloka analyser.
Malcom Kyeyune, kolumnist och tidigare aktiv i Ung Vänster, har på Aftonbladet Kultur skrivit Om identitetspolitikens bojor:
Identitetspolitiken kan prestera argument om hudfärg som skulle göra en tysk rasbiolog generad . . . Bara japaner ska bära kimonos, bara jamaicaner ska ha dreadlocks, bara indier ska äta curry. Var sak på sin plats, var människa på sin plats. På så vis är det tänkt att vi alla ska bli… fria?
Kanske är det dags att identitetspolitiken vänder blicken mot den ganska dystopiska människosyn som gärna döljer sig bakom all denna pseudoradikala akademiska retorik. Kanske är det passé att fortfarande hoppas på att arbetare i alla länder ska förena sig . . . detta bör dock inte hindra oss från insikten om att identitetspolitik inte tycks erbjuda någonting annat än bojor; bojor som stelnar och till slut blir permanenta i en värld där ”alla” äntligen kan göras till blott kön, hudfärg, sexualitet eller handikapp.
Exakt så ser jag på identitetspolitiken. Det är rasbiologins fortsättning med andra förtecken. Du är din identitet, inte en individ med egna värderingar och valmöjligheter. Du ska vara som ”din” grupp. Jag avskyr denna tankegång som jag anser vara en av de mest inskränkta man kan ha på medmänniskor.
Vänstern kommer dock att ha mycket svårt att bryta med identitetspolitiken eftersom dess grund är kollektivismen, och den är vänsterns själ. Den som inte utgår från en kollektivistisk syn på samhället är inte vänster. Men det är ju inte mitt bekymmer. Jag är inte vänster. Vi får hoppas att vänsterröster fortsätter våga ifrågasätta dogmer som leder så vansinnigt fel som identitetspolitiken.