Politisk ‘relativism’ och ‘instabilitet’

I helgen har både Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets ledarredaktörer gått till hårt angrepp mot de svenska politiska partierna.
Peter Wolodarski klagar i DN: ”Svensk politik präglas av instabilitet. Och det lär den göra så länge partierna håller fast vid blockpolitiken.” Och vad är då lösningen? Han föreslår ingenting, utan nöjer sig med att tala om vad som inte bör hända: samarbete med SD ”finns inte på kartan”.
Jaha. Vad återstår då? Att ett eller flera borgerliga partier blir stödpartier till en svag S-regering. Är det verkligen bättre än att vänsterpartierna på egen hand får regera sig sönder och samman utifrån den ”valseger” man ansåg sig vunnit i höstas? Varför ska borgerliga partier rädda socialdemokrater, stup i ett genom hela den svenska politiska historien? Varför?!
Varken Wolodarski eller någon annan som beklagar ”blockpolitiken” har någonsin kunnat förklara vad det är som är så oootroligt bra med en S-regering som slipper all opposition från borgerligt håll. Att tala emot blockpolitik utan att ha några argument i sak är rent ut sagt korkat.
Den instabilitet vi har i parlamentet är beställd av svenska folket. Opinionsmätningarna visade att det skulle bli så här, ändå ändrade sig inte svenska folket. Man ville inte ge Alliansen nytt förtroende. Men man litade inte heller på vänstersidan. Därmed stod Sverigedemokraterna som valets självklara segrare.
Wolodarski gör ingen analys av vad svenska folket ville säga med detta. Instabiliteten beror ju helt och hållet på det ökade stödet för den nya, tredje kraften i parlamentet. Kanske borde man fundera på detta? Men nej. Wolodarski tänker bort dessa väljare i lika hög grad som decemberöverenskommelsen. Ändå kritiserar han decemberöverenskommelsens logik. Alltså kritiserar han sin egen logik och tänkande i sin egen artikel. Goddayxskaft.
I SvD klagar Tove Lifvendahl att politisk relativism och subjektiv rationalitet dominerar partipolitiken. Moderaterna gör upp med vänsterregeringen om försvaret därför att 10,2 miljarder är bättre än 6,2 miljarder även om det verkliga behovet är mycket större. Moderater som Anders Borg hyllar LAS så länge man vill vinna val, men när man avgått säger sanningen, dvs att LAS är skadligt för landet. Sådana flagranta fotbyten är skandal, menar Lifvendal.
Är de? Om Alliansen förlorat valen 2006 och 2010 genom att lite försiktigt och räddhågat säga att LAS är skadligt och tvingats på defensiven, tycker jag nog att det varit större skandal. Om partiet som förlorat var femte väljare ändå kan pressa upp försvarsbudgeten mer än man gjorde när man satt i regeringen, vet jag inte om det är skandal nu. Då är det väl snarare skandal att man inte höjde försvarsbudgeten när man vunnit val.
Att i demokratiska val vilja vinna politisk makt är något helt annat än att sitta på en lugn redaktion och tycka till lite som man har lust.
Det jag tror både Wolodarski och Lifvendahl egentligen vill säga är att partierna är slätstrukna, fega och intellektuellt slöa. Både till höger och vänster behöver man höja temperaturen i diskussionen om hur grundläggande värderingar ska uttolkas i den nya galna globala värld vi nu befinner oss i. Självcensuren borde upphävas. Nyfikenhet stimuleras. Nytänkande belönas.
Men här borde massmedieföretag som DN och SvD hjälpa till. För är det inte så att det är journalisterna som håller politikerna gisslan i den smala åsiktskorridorens tyranni? Så fort någon i de etablerade partierna sticker ut och ifrågasätter någon invand åsikt, går medierna till frontalangrepp och gör allt för att krossa den politiker som avviker.
Jag vill påstå att Wolodarski och Lifvendahl företräder aktörer på kommandohöjder som i högsta grad är delansvariga till de brister som de lyfter fram i sina artiklar. Medierna har successivt krympt det utrymme där politiker kan agera, utan att riskera att bli bestraffade med indignerade mediedrev.
Då blir resultatet den andefattighet som Lifvendahl och Wolodarski beklagar sig över.
Det ska till någon exceptionell politisk ledare, typ Margaret Thatcher eller Ronald Reagan, för att kunna slå sig fri från mediernas åskitsbegränsande bojor. Kanske innehåller den nya uppsättning partiledare som nu är vald någon med sådana talanger. Låt oss hoppas på det. Chansen för det är nog bättre än att mediebranschen ska sluta kväva den fria debatten genom sin snäva vänsterdogmatism i nyheter och kultur.

Rulla till toppen