I Sverige är vi alltid livrädda att diskutera moraliska problem. Sedan Uppsalaprofessor Axel Hägerström introducerade nihilismen för svensk socialdemokrati i början på 1900-talet har det varit tabu att tala om moraliska aspekter och objektiva värden. Sådana finns inte, enligt värdenihilismen. Bara pengar och lagar gäller. Det som syns och är konkret. Allt annat är struntprat.
Denna platta och begränsande hållningen till livet och samhället har aldrig varit starkare än den nu är i Sverige.
Därför har vi så svårt att tala om kulturkrockar mellan svenska normer och nyanländas helt annorlunda normsystem. Vi har också väldigt svårt att tala om när det är rätt att tillgripa våld för att upprätthålla vår frihet och vår kultur.
För mig är det därför en befrielse att läsa Leon Panettas biografi Worthy Fights. Som jag skriv i förra inlägget har han varit president Obamas försvarsminister och Bill Clintons stabschef i Vita huset.
Panetta skriver rakt och tydligt om svåra moraliska överväganden. Sådant som vi svenskar ryggar för och alltid tycks må dåligt av att behöva ägna en tanke åt. Nu senast under ubåtsjakten i höstas då starka röster menade att svenska försvaret absolut inte får sänka undervattensfarkosten som kränker svenskt territorialvatten eftersom det kan betyda att inkräktarna dödas. Sverige får, kanske, försöka tvinga upp ubåten till ytan för identifikation. Att döda är alltid uteslutet.
Inte så för Leon Panetta. Han skriver redan i förordet:
Jag tog farväl av en stupad CIA-kollega, en driven och charmig kvinna, Elizabeth Hanson, en varm majdag i Washington 2010. Hon begravdes på Arlingtons nationella begravningsplats inför familj, vänner och kollegor, i skuggan av en stadig linje av ekar och bland tusentals amerikanska hjältar …
Hanson och sex andra medlemmar av byrån dödades 30 december 2009 på en avlägsen CIA-bas i Khost-provinsen i östra Afghanistan. Liz Hanson och hennes kollegor var där den dagen för att möta en potentiell källa, en jihadist som sagt han ville hjälpa till att finna ledarskapet i al-Qaida. Istället detonerade han en fruktansvärt kraftfull självmordsväst som dödade sju av våra bästa och sårade ett dussintal därutöver. Det är en av CIA:s största förluster i historien …
Två insikter förenade alla som deltog i ceremonierna för de stupade: Ingenting kan få de unga män och kvinnorna att återvända till sina familjer, och jag kunde bara erbjuda dem ett löfte. Amerika kommer att göra allt som står i dess makt att fånga de ansvariga och utkräva rättvisa. De slog till mot oss. Amerika kommer att slå tillbaka …
Nu, med begravningen av Elizabeth Hanson i färskt minne rapporterade analytiker att de funnit en av de direkt ansvariga för attacken i Khost. Han hade slagit sig till ro för natten i en byggnad kontrollerad av terroristerna. Detta var en slug och metodisk ledare som stigit i graderna inom al-Qaida på senare år och upprepade gånger lyckats undkomma våra försök att slå ut honom. Khost var enbart det senaste av hans dåd. Att finna honom var en seger i sig själv.
Det fanns dock en hake. Han var inte ensam. Terrorledare vet att amerikansk policy är att undvika att civila drabbas och de har anpassat sina vanor till denna insikt. Nätverkets ledare befinna sig nära familjemedlemmar och andra civila så att dessa kunde utgöra en sköld mot amerikanska angrepp. Vissa ledare som tidigare rört sig ensamma, tog nu med sig barn under förflyttningar och exploaterade på det sättet vår humanitet och avslöjade samtidigt sin egen brist på densamma.
Med terrorledaren i huset fanns en fru och minst två barn. Varje tillslag mot honom kan innebära att andra dödas. Det var ingen möjlighet jag tog lätt på. Jag är uppfostrad katolik och var korgosse … Dessutom är jag make och far till tre söner. Men jag har samtidigt djup respekt för plikten mot mitt land. Jag har ägnat huvuddelen av mitt vuxna liv åt att tjänstgöra för USA, i armén, som chef över människorättsbyrån inom utbildningsdepartementet, som kongressman, Vita husets stabschef och CIA-chef. På dessa poster har jag försökt att fokusera på ansvaret dessa givit mig … Jag har gjort det av djup känsla för min plikt, och ansvar för att återbetala den tacksamhetsskuld som min familj är skyldig landet för allt det givit oss…
Så, i denna situation var mitt moraliska dilemma detta: Om en av de ansvariga för Elizabeth Hansons död tilläts fly kommer han att kunna döda andra, även fler amerikaner. Men att eliminera hotet den natten kan innebära att oskyldiga får sätta livet till. Hur balanserar man plikt mot landet och respekt för livet i en sådan situation?
Vita huset manade till försiktighet … Vi visste att varje operation som dödade civila fick genomföras bara under extraordinära omständigheter. Gällde det i detta fall? Vi visste att om denne ledares liv sparades i syfte att rädda hans familj, kan han attackera oss igen, utan varje hänsyn att han dödar civila.
Efter en stunds eftertanke fattade jag mitt beslut. Alla vi som arbetar med nationell säkerhet har en överordnad skyldighet och den innebär att han inte får tillåtas komma undan. Några timmar senare var han död. Ett allvarligt hot mot Amerika hade eliminerats. Hans fru, som vi inte hade något emot, dog i operationen.
Utmaningen att försvara vår nation, skydda vår ekonomi, erbjuda möjligheter för medborgarna och bevara vår civilisation har varit grundelement under hela mitt liv. Dessa utmaningar är sällan enkla, och de kräver ibland själavård (searching of one´s soul).
Detta sökande, öppet och resonerande, efter våra grundläggande moraliska överväganden inför svåra avgöranden, är något jag saknar i svenskt offentligt samtal. Hos oss finns bara ett läge: att vara god på kort sikt. Säga det som låter bäst för stunden. Och framför allt att sedan blunda hårt för alla konsekvenser.
Då tycker jag Leon Panettas överväganden är betydligt klokare och ärligare. Och mer hållbar i den globala värld vi nu lever i, då Sverige inte längre kan gömma sig där uppe i kalla norr och tro att man kan undgå de strider om mänsklighetens framtid som pågår där ute.