Den nyhetsdokumentär som just sänts i SVT, om de första 104 dagarna från valdagen i september över besked om nyval till decemberöverenskommelsen, ger en snabbrepris av den stökigaste tiden i riksdagen sedan 1920-talet.
Lustigt nog är det gamlingen Per Gahrton (MP) som ger den mest klara analysen, med adress till Stefan Löfven (S) och miljöpartisterna:
— Det ligger naturligtvis ett ansvar hos regeringen för att man inte i förhand hade sett till att få klara utfästelser om att den här budgeten kommer att kunna gå igenom. Hade man inte fått det klart för sig så skulle man låtit bli att bilda regering.
Även förre statsministern Göran Persson (S) är kritisk mot Löfvenregeringen:
— Väldigt konstig arbetsfördelning. Det blir svårt att regera med den typen av tvärgående fördelning av departementen … Man skulle gjort klart vem som är ansvarig för vad och inte haft de här kluvna departementen. Där var de borgerliga skickligare, tycker jag.
I övrigt var det ju inget nytt och dokumentären försöker inte utröna vem som vunnit med decemberöverenskommelsen. S-rösten i filmen hävdar att de borgerliga pressades av nyvalshotet medan FP-rösten menade att det var S som till slut ville förhandla för att slippa fullfölja hotet om nyval.
Här behöver man ju inte stanna vid vad parterna i målet säger. Det finns ju helt avgörande bevismaterial att studera. Bevis nr 1 är den debattartikel Alliansens ledare publicerade 9 december 2014, och där man skriver:
För att framöver kunna hantera det förändrade parlamentariska läget är två delar särskilt viktiga: tydlighet kring hur statsministern ska utses samt hur den konstellation som har störst parlamentariskt underlag ska kunna genomföra sin ekonomiska politik. De förändringar som krävs kan göras i riksdagsordningen, genom lagstiftning eller överenskommelser.
Bevis nr 2 är resultatet av förhandlingarna i form av decemberöverenskommelsen så som den blev 27 december. Överenskommelsen är ju i princip debattartikelns förslag. Man kan säga att Stefan Löfven två veckor efteråt anslöt sig till debattartikeln.
Med dessa två bevis framför sig är det inget snack om vem det är som vikt ner sig och förlorat chickenracet: Socialdemokraterna och Miljöpartiet.