Skulden för regeringskrisen vilar tungt på S

Journalister gör nu allt för att rädda ansiktet på S-MP-regeringen. Ett exempel är Göran Eriksson i Svenska Dagbladet. Han skriver, förmodligen på fullt allvar:

Det är lätt att konstatera att om SD röstar för Alliansens budgetmotion på onsdag, så har de borgerliga gjort ett misstag.

Sedan när blev det i en demokrati ett ”misstag” att andra röstade för det förslag man själv lagt fram? Hur skruvad cynism är det att önska att andra inte röstade för det man själv står för? Detta är taktiksnack som fullständigt saknar grund i demokratiskt tänkande.
Eriksson skriver vidare:

Om Stefan Löfvens budget faller på onsdag, så gjorde Alliansen alltså sitt misstag redan i oktober: man borde inte ens ha släppt fram regeringen Löfven.

Jasså? Hur skulle Alliansen kunna veta att Löfven skulle vara så träaktig att han inte samtalar med alla partier i parlamentet trots att han leder den svagaste regeringen i modern tid? Eriksson gör Alliansen till någon sorts överförmyndare åt Löfven, på vilken grund kan man undra. Det är bara struntprat tänkt att utgöra dimridå för att dölja Socialdemokratins katastrofala agerande.
Den regeringskris som kan vara ett faktum i morgon beror uteslutande på en aktör: Socialdemokratin.
Följande agerande har lett fram till situationen:

  • Löfven bjöd inte in de fyra Allianspartierna till samtal om hur hans bräckliga regering kunde få stöd i budgetfrågor, utan försökte slå sönder Alliansen genom bara vända sig till C och FP. Därmed skapade han det låsta läge som nu gäller och som ger SD full makt som vågmästare.
  • När MP släpptes in i regeringen fick de med automatik vetorätt i förhandlingarna med andra partier, vilket kraftigt försvårade för S att förhandla med övriga partier.
  • Med MP i regeringen förvärrade Löfven motsättningarna genom förhandlingstekniskt motiverade eftergifter till MP: omedelbart agera för stängning av Bromma flygplats och stoppa bygget av motorvägen Förbifart Stockholm.
  • För att blidka V har Löfven låtit regeringen driva långt åt vänster med försök att riva upp valfrihet i välfärden, en vänstersväng som saknar stöd i valresultatet.
  • Löfven kan undvika regeringskris genom att samtala med Sverigedemokraterna, som bjudit upp till samtal. Löfven vägrar att ens tala med SD, trots att de är folkvalda och vågmästare i parlamentet. Det är inte statsmannamässigt agerande och ger SD moralisk legitimitet att fälla regeringens budgetförslag. Vem vill hjälpa någon som fnyser åt och föraktar en?
  • Talet om att SD skulle bryta mot riksdagens praxis saknar tyngd eftersom S förra året bröt mot praxis när man plockade ut en del av Alliansens budgetförslag för att fälla det. Om socialdemokrater kan bryta mot gällande praxis, så har också andra partier rätt att göra det. Här kanske S borde lära av uttrycket ”som man bäddar får man ligga”.
  • Statsminister Stefan Löfven hade en konfrontatorisk ton i sin regeringsförklaring, något som inte skapade det klimat av ömsesidig respekt som svåra förhandlingar kräver. Löfven visade dåligt ledarskap.
  • Finansminister Magdalena Andersson retade upp Alliansen genom att häva ur sig att den efterlämnade ”tomma lador”, trots att så gott som all svensk och internationell ekonomisk expertis hyllar Sveriges starka ekonomi.

För att summera: den arrogans som socialdemokratiska företrädare uppvisat har man inte råd med som svag minoritetsregering. S-MP-regeringen saknar det lugna, stabila och respektfulla handlag som krävs i en ömtålig parlamentarisk situation.
Och just därför bör den fällas.
En sådan läxa kanske kan göra socialdemokraterna något mer ödmjuka.
Det vore bra för Sverige.

Rulla till toppen