Är överenskommelsen i strid med grundlagen? På Brännpunkt i SvD lyfter Nicklas Lundblad juridiska aspekter, Besvärligheten ger grundlagen dess värde.
Men för det första är Riksdagsordningen ingen grundlag, en något pinsam felaktighet i ett annars väsentligt juridiskt resonemang som alltid ska finnas med även i de hårdaste maktpolitiska spelen.
Som jag ser det är skillnaden mellan ändringar i lagar och decemberöverenskommelse upprättad mellan partier rätt så uppenbar och oproblematisk.
Lagen reglerar det som alla riksdagens ledamöter måste följa. Lagen sätter ramar för riksdagens arbete.
En överenskommelse mellan partier omfattar bara de partier som ingår, ingen annan. Alla riksdagsledamöter är dock valda av väljarna i valkretsarna, inte av partierna, och därför finns ingenting som tvingar riksdagsledamöter att följa överenskommelsen. Det är helt frivilligt. Men om man vill stå på partiets riksdagslista i nästa val är det nog bäst att följa partiets överenskommelser.
Jag har i bloggen lyft fram talman Johan Widén som inför valet 1914 krävde att få slippa följa Folkpartiets partiprogram för att ställa upp på partiets riksdagslista (se Ledarskap viktigare än partier). Den integriteten tar sig inte riksdagsledamöter idag, men det är ingen lag som förbjuder dem att göra antingen det ena eller andra. De valda har sin röst i sin hand. Och i nästa val har de att få väljarnas stöd för att bli omvalda. Många glömmer att demokrati inte är ett val, utan återkommande val där makten kan avsättas.
Att hävda att en överenskommelse som den nu aktuella skulle undergräva grundlag eller annan lag stämmer inte. Överenskommelsen innebär att vissa partier lovar varandra att lägga ner sina röster i vissa voteringar. Det är inte mer eller mindre lagligt än att komma överens om att rösta för eller emot något visst förslag. Vi har att göra med en naturlig del av det lagstiftande arbetet inom ramen för gällande lagar. Låt vara att det är nedskrivet på papper.
Naturligvis är det inte ett avtal som man kan gå till domstol med om någon part bryter mot det. Skälet till att skriva ner det är att kunna visa upp det om någon sviker ingångna löften. Priset för att bryta mot det är enbart politiskt och moraliskt — att framstå som opålitlig lögnare och andras ovilja att ingå uppgörelser i framtiden.
Ett skäl till att jag så bestämt försvarar decemberöverenskommelsen är kanske att jag själv har författat en sådan överenskommelse över blockgränsen och sett hur betydelsefull den var. Visserligen var det bara på landstingsnivå och om en konkret sakfråga: återinförande av spårvägstrafik i Stockholm i form av Tvärbanan från Gullmarsplan till Alvik. Efter valet 1988 hade MP blivit vågmästare i Stockholmslandstinget och stödde ett S-lett styre med Bosse Ringholm i spetsen. Under den föregående mandatperioden hade de borgerliga majoriteten, men C hade inte lyckats få med M (som var splittrat) på att bygga tvärspårvägen. När S hade tagit över makten föreslog min chef, det legendariska landstingsrådet Knut Nilsson (C), att M skulle gå med på tvärspårvägen för att sätta S på plats. Vi fick grönt ljus och formulerade en överenskommelse som MP, trots att de ingick i S-lägret, skrev under. Jag gick runt med avtalet och fick alla gruppledarnas namnteckningar.
Överenskommelsen M-FP-C-MP presenterades på morgonen för landstingets budgetmöte och tog all media från S, som blev fullständigt överrumplade av denna kupp.
Det som tippade över ett splittrat M till att gå med på spårväg var möjligheten att kunna ge S en känga. Resultatet är en av de få framgångsrika trafikinvesteringar som gjorts i Stockholm på årtionden. Vi i C visste att det skulle bli bra i sak, men vi behövde maktspelets krassa logik för att gå vinnande ur det politiska spelet.
Det är därför jag menar att man måste se och förstå hur allt hänger ihop i just det ögonblick då en överenskommelse av maktpolitisk natur träffas. Krassa och cyniska inslag som i sig är dåliga, kan i ett maktspel visa sig resultera i en konstruktiv lösning (något som redan gamle Aristoteles analyserade).
”Problemet” är att man måste förstå och tolka alla bitarna och ha modet att satsa även om utfallet inte är givet.
Just så är det med decemberöverenskommelsen.