Det är intressant att se vad som händer när gammaldags taktiserande maktspel mellan partierna i riksdagen, det som var vanligt första halvan av 1900-talet, utspelar sig idag då sociala medier snabbt ger uttryck för reaktioner långt utanför de kretsar som förhandlar.
Maktspel är intrikata och subtila på flera nivåer samtidigt. När detta spel uttolkas av dem som inte är med eller inte satt sig in i det, är det som uppgjort för missförstånd. En rad av de uttolkningar som nu sker på olika håll i både gammelmedia och på nätet är just präglade av sådana missförstånd.
1)
Ett avgörande missförstånd är att dessa sex partier nu gjort upp om politiken. Det är fel. Man har gjort upp om formerna för beslut kring regeringsbildning och budget. Inte om innehållet i politiken.
Exempelvis kommer inte Vänsterpartiet att kunna tvinga fram något vinstförbud som en följd av denna uppgörelse. Ett sådant förbud kräver en lagförändring. Och en sådan kommer Alliansen att rösta emot och SD blir vågmästare.
2)
En annan vanlig synpunkt är att Socialdemokratin kommer att strunta i denna uppgörelse när den inte längre tjänar Socialdemokratins intressen. Efter valet 2018 kommer S inte att hedra uppgörelsen om Alliansen blir störst.
Här kommer ett nytt och osvenskt inslag i politiken till uttryck: avsaknad av tillit till andras hederliga uppsåt. Detta är vanligt i övriga världen men i Norden har vi haft hög tillit till att man kan göra upp även med sina motståndare. Jag tycker vi ska visa tillit så länge ingångna avtal upprätthålls.
Visst har Stefan Löfven slirat på sanningen vid flera tillfällen (han skulle avgå och inte regera med Alliansbudget, något han nu gör), men det är svek gentemot hans egna väljare, inte brott mot ett ingånget avtal med motpart. Skulle Socialdemokratin bryta decemberöverenskommelsen efter valet 2018, då har Sverige hamnat i ett helt nytt klimat där hederlighet inte längre finns. Men där är vi inte nu, och jag hoppas aldrig vi hamnar där.
3)
En kritisk infallsvinkel är att Alliansen tvingar fram ett större inflytande för V över regeringen. Men detta är ju ett av syftena med maktspelet: att göra S beroende av V och på det sättet visa S-väljarna att en röst på S också är en röst på V. Skälet till att jag är för blockpolitik är att det ger väljarna — väljarna! — avgörande makt över den politiska inriktningen: rött eller blått. Socialdemokraterna är emot blockpolitik eftersom de sedan 1930-talet kunnat dominera svensk politik genom att göra upp med än det ena än det andra partiet och på så sätt alltid vara vid makten, hur väljarna än röstar. Nu när de borgerliga håller samman, tvingas S att göra upp med V, vilket de sist av allt önskar eftersom det reducerar deras maktpotential.
Det som gör decemberuppgörelsen historisk är att S nu erkänner och accepterar blockpolitiken.
Man kan naturligtvis vara besviken över att de rödgröna fick fler väljare än Alliansen, men det är väljarnas dom för perioden 2014-2018. Att obstruera mot detta utfall betyder att man inte respekterar väljarna. Det tycker jag är en felaktig agenda för Alliansen.
4)
Syftet med uppgörelsen är att skapa politisk och ekonomisk stabilitet, även om fel lag får regera. En del menar dock att en lamslagen regering vore bättre än en vänsterregering. Se på Belgien. De har inte haft en potent regering på länge, men landet fungerar ändå. Ingen politik är bättre än fel politik.
Här är det väl åter min djupa förankring i svensk politisk tradition som får mig att ogilla detta synsätt. Vi ska ha ordning och reda. Även om väljarna valt ”fel”. Att medvetet mana fram handlingsförlamning strider mot min moraliska övertygelse. Det är att ge upp, att inta en uppgiven syn på vad som är möjligt. Bättre att låta ”fel” politik styra till nästa val och i det valet agera för att få rätt politisk inriktning, som då också har handlingskraft att göra rätt.
5)
En invändning formuleras så här: ”Hur ska jag som borgerlig väljare kunna lägga min röst på ett gäng partier som KAN stoppa högskattepolitik bara de ville men nu öppet har deklarerat att de så inte kommer att göra?” Det är sant att Löfvenregeringen nu kan höja skatterna till 100 procent utan att en enda borgerlig riksdagsledamot röstar nej. (Men frågan är inte riktigt korrekt formulerad med tanke på att SD tillsammans med rödgröna stoppade Alliansregeringens skattesänkning förra året. Alliansen KAN INTE, även utan uppgörelsen, sänka skatterna utan stöd av SD…)
Skälet är vi har med en ”kohandel” att göra. Alliansen kan efter att ha blivit största block i valet 2018 sänka skatterna utan att vänstern röstar emot. Handlingsfrihet för vänsterregeringen nu, byts mot en möjlig Alliansregerings handlingsfrihet efter 2018.
Kom ihåg att detta gäller själva omröstningen, det gäller inte debatten. Alliansen kommer att kunna argumentera emot vänsterregeringens skatteförslag och visa på bättre lösningar, precis som förut. Uppgörelsen innebär ingen censur mot att planera för och lägga fram förslag för en annan utveckling.
Om detta är en bra byteshandel avgörs åter av om man har tillit, eller inte, till svensk hederlighet och respekt för ingångna avtal. I de flesta länder hade en sådan här uppgörelse varit dårskap — ingen politiker håller undertecknade avtal som sträcker sig åtta år framåt i tiden. Jag är kanske naiv, men jag vill tro att denna decemberöverenskommelse kommer att hedras av Socialdemokratin även om de förlorar valet 2018.
Jag får en känsla av att kritiken mot uppgörelsen egentligen handlar om kritik och misstroende gentemot det politiska systemet.
Jag tycker Allianspartierna ska ta detta på största allvar och bli bättre på att visa vad alternativet till vänsterregeringen är. På det sättet kan man se till att väljarna alltid ser att det finns två regeringsalternativ: borgerlig eller vänstern. Då kan valrörelsen 2018 verkligen, för första gången bli en kamp mellan ett borgerligt och ett socialistiskt alternativ.