Jag kan inte släppa Robert Gates bok ”Duty”. Hans rakhet i beskrivningen av maktspelet i Washington är mer spännande än någon deckarroman. Gates var försvarsminister och chef för tre miljoner anställda under fem år och tillträdde 2006 mitt under krigen i Afghanistan och Irak. Hans professionalism blir ännu tydligare denna dag då Chuck Hagel, Obamas tredje försvarsminister, tvingas avgå.
I boken är ledarskap ett centralt tema, och en av rubrikerna i boken är faktiskt ”Att föra krig mot Pentagon”. Robert Gates hade gjort karriär som säkerhetspolitisk expert och varit högste chef för CIA. Men ändå chockas han över hur försvarsdepartementet Pentagon fungerade. Det är en gigantisk byråkrati som minst av allt fokuserar på soldaterna på fältet. Revirstrider överskuggar allt annat. Ingen vill avstå resurser för att tillgodose de akuta behov som trupperna på marken skriker efter.
Gates förklarar den verklighetsfrånvända attityden med två fundamentala felslut inom försvarsbyråkratin:
1) man ansåg den sorts krig som utspelas i Afghanistan och Irak, ”counterinsurgency warfare”, krig mot statslösa extremister snarare än uniformerade soldater, vara ett undantag som inte kommer att upprepas. Kommande konflikter kommer att se ut precis som man länge planterat för: mellan nationella arméer. Därför behöver man inte ägna pågående krig någon större möda på ett strategiskt plan.
2) man utgick från att krigen i Afghanistan och Irak skulle bli korta och att de snart skulle avslutas. Att köpa in specifik utrustning för dessa förhållanden nu innebär bara att man snart måste magasinera den. Det är slöseri med pengar och motiverar inte omprioriteringar inom försvarsbudgeten.
Gates blir fly förbannad över detta sätt att inte sätta soldaterna på marken i fokus och ge dem vad de behöver. Vid fler än ett tillfälle får försvarsministern för världens största försvarsmakt information om akuta taktiska och strukturella problem på marken via medierna. Gates ger konkreta exempel.
Det visar sig att det vanligaste fordonet som soldater färdas i, Humvee, blivit en dödsfälla och att man efterfrågar bättre bepansrade fordon. När försvarsministern på stabsmöten tar upp medieuppgifter om detta vill inte någon försvarsgren släppa resurser för att beställa de tyngre fordon som befälhavare på plats begärt redan 2005, mer än ett år före Gates tillträdde. Gates går då till kongressen och får där loss 200 miljarder kronor (fyra svenska försvarsbudgetar) för att beställa MRAP-fordon (mine-resistant, ambush-protected). Med sin satiriska träffsäkerhet skriver Gates: ”Kongressens vanliga brist på budgetdisciplin var i detta fall en välsignelse.”
Två år efter det att trupperna efterfrågat dem, börjar tusentals av de säkrare fordonen att levereras till Irak och Afghanistan. Gates skriver:
Lördagen den 19 maj 2007 såg jag på testanläggningen i Maryland dessa stora, nya fordon. Olika tillverkares prototyper testades genom att utsättas för minor och sprängladdningar nedgrävda i marken. Soldater i dessa fordon hade överlevt. Experter identifierade svagheter och styrkor i de olika modellerna inför beslut om beställningar. Jag hade inget att bidra med annat än, ”Skynda på! Soldater dör.”
Men även när det gällde resurser som Pentagon redan hade, fanns ingen vilja att prioritera pågående krig. Gates talar om en ”fredstidsmentalitet” trots krigen i Afghanistan och Irak. Ett exempel var drönarna för underrättelseinhämtning. Bara hälften av de tillgängliga radiostyrda flygmaskinerna fanns i Irak och Afghanistan, trots att befälhavarna på slagfältet behövde mer aktuell information. Gates skickade ut egen personal till flygvapnets anläggningar för att inspektera hur drönarna användes. Det var inte populärt. Försvarsministern anklagades för mikromanagement. Men hans folk fann drönare som inte användes och personal som bara ”flög” drönare 60 timmar i månaden. Så Gates tog lätt på kritiken: ”Det viktiga var att vi fann mer kapacitet att sätta in.”
Gates är inte heller nådig mot hur Flygvapnet, som krävde ensamrätt på att få flyga drönare, organiserade arbetet. De krävde att enbart piloter licensierade för att flyga riktigt stridsflyg fick jobba som operatörer över de radiostyrda drönarna. Men samtidigt gjorde Flygvapnet ingen hemlighet av att man såg ner på att sitta med en joystick och flyga drönare från marken. De som gjorde detta kunde inte räkna med att göra karriär. Hur tänkte man sig på sikt att rekrytera operatörer med detta upplägg?
Visst är det häpnadsväckande att i tider av krig och väpnad konflikt, tvingas försvarsministern för världens största militärmakt skicka ut folk för att inspektera de egna hangarerna för att finna outnyttjad kapacitet att sätta in till stöd för de stridande soldaterna?
Gång på gång visar Gates att den byråkratiska planekonomi som råder inom försvarsmakten är allt annat än effektiv. Han konstaterar att endast en person, den som sitter på allra högsta posten inom organisationen, försvarsministern, har möjlighet att motverka utvecklingen mot revirtänkande.
Se tidigare inlägg om boken: ’Jag gjorde nog Putin nervös’.