Enligt uppgifter till TT sprang några personer i luva upp för trappan i Helsingborg och attackerade en slumpvis utvald fotbollssupporter mitt i folkmassan som rörde sig mot stadion. Man slog ihjäl en familjefar inför massor av vittnen. Ingen ingrep.
I en restaurang i närheten stormade ett antal personer in och slog ner gästerna så att lokalen dränktes i blod. Svenska Dagblad frågade ett vittne:
Försökte du att gå emellan?
— Nej, för fasen! Jag har tre barn…
För 20-30 år sedan hade inte ett fåtal kriminella kunnat attackera människor på det här sättet. Man hade inte ens försökt. Då var det självklart att alla agerade om något hände. Folk hade omedelbart och unisont gripit in för att stoppa galningarna. Redan under uppladdningen hade omgivningen reagerat och tagit udden av det utåtagerande beteendet.
Varför? Därför att man inte uppförde sig så! Man visade ”allmänt hyfs”, som mormor sa. Då var dygderna fortfarande levande. Vi var medmänniskor som alla hade ansvar och visade tydligt ogillande mot dumheter. Inte så nu. Alla backar tyst tillbaka i passivitet och låter våldsverkarna hållas.
Jag minns gamla vänsterradikaler som efter Göteborgskravallerna 2001 till medier sa att detta hade inte hänt åren efter 1968 när vänsterextrema demonstrerade till förmån för den ena kommunistregimen efter den andra. Då fanns demonstrationsvakter ur de egna leden som höll ordning på aktivisterna. Man tillät inte att något fick spåra ur. När aggressivitet stegrades såg andra demonstranter till att snabbt lugna ner stämningen.
För mig är det självklart varför kriminella utnyttjar fotbollsevenemang för att få utlopp för sin inneboende aggressivitet. Fotboll är vår tids gladiatorspel. Adrenalinet flödar. Kamp. Strid. Seger. För fotbollssupportrar tar känslorna sig uttryck i kärlek till en sport, beundran och glädje kring bollteknik och spelförståelse som belönas med vinst. Kriminella utnyttjar känslostämningarna till att spränga alla moraliska gränser och få utlopp för primitivt maktbegär genom våld. Avsaknaden av dygder leder till majoritetens passivitet och fritt utlopp för det primitiva.
Den nya passivitet har sina rötter i det rättighetstänkande som vänstern gjort till ny moralisk huvudregel i välfärdsstaten. Vi människor ska kräva våra rättigheter av politiken. Om vi inte får det vi vill ha, blir vi kränkta. Vi har enorma rättigheter, men inga skyldigheter. Vi har inget ansvar själva. Det är politikerna som ska ordna allt åt oss. Själva ska vi inte behöva göra något.
Detta rättighetstänkande har gjort att vi medborgare har kapitulerat från vår roll som moraliska subjekt som har ett självklart ansvar för att själva gripa in och ta ansvar för vårt omgivande samhälle.
Vi medborgare har blivit passiva åskådare, inte aktörer i samhället.
Denna passivitet har våldsverkarna upptäckt. Ingen stoppar längre deras framfart. Man kan gå in i en folksamling, välja ut en enskild person och slå ihjäl honom utan att övriga närvarande gör något.
I actionfilmer förr i tiden bestämde hjälten och skurken att ses i tryggheten av en folksamling för att garantera att inte bli skjuten. Numera skjuts det vilt i folksamlingar. Filmkonsten visar tydligt hur i vår tid allmänheten, de omgivande människorna i det offentliga rummet, reducerats till kulisser på samma sätt som stolar och bord. För oss anonyma personer har inget människovärde längre.
Det är så här det blir när man inte upprätthåller moral och dygder. Likt droppen som urholkar stenen har samhällsdebatten under lång tid hånat ”moralism” som vill upprätthålla normer, formade under århundraden, om hur människor bör umgås med varandra.
Nu börjar vi få betala priset. Vi går inte säkra någonstans. Du och jag, vem som helst, kan bli ihjälslagen mitt i stan medan andra bara passivt ser på. Så ser det rättighetsstyrda och dygdefria samhället ut. Grattis.