Ännu ett så kallat ”standardverk” om svensk politisk historia har publicerats. Efter ”Ideologi och strategi” av Leif Lewin, ”Sverige efter 1900” av Hadenius/Wieslander/Molin och ”Svensk politisk historia” av Tommy Möller har nu Per T Ohlsson skrivit ”Svensk politik”.
Jag skriver ”ännu ett” eftersom Ohlsson har samma utgångspunkt, samma perspektiv och samma politiska glasögon som de tidigare: historien berättas genom ett socialliberalt/socialdemokratiskt raster. Till skillnad från Hadenius mfl startar han dock inte med 1900-talets tidiga politiska strider som om välstånd och välfärd vore synonymt med Socialdemokratin. Ohlsson börjar mer logiskt 1809 och den maktdelning som statskuppen resulterade i, men han gör ingen analys av hur mycket av dessa principer som vore aktuellt att ta upp i vår tid. När 1809 års grundlag ersätts med en ny 1975 skriver Ohlsson endast om hur det gick till och inget om vad resultatet betydde som nytt ramverk för politiken.
Maktfrågorna som är så aktuella 1809 tycks inte vara intressanta 1975. När man väl fått bort kungens inflytande, tycks det för Ohlsson inte längre vara intressant att försvara medborgaren mot statligt maktmissbruk. Ohlsson har, när det kommer till beskrivningen av det moderna Sverige, vuxit ihop med staten. Precis som övriga ”standardverk”. De som skapat landets välstånd och den tekniska utvecklingen — företagarna, uppfinnarna, forskarna — får en helt undanskymd plats, medan politikerna, som endast tar chansen att utnyttja landvinningarna, blir hjältarna.
Jag tycker denna statsfixering är banal. Politiken står sig fullständigt slätt utan den entreprenörsanda, den innovativa skaparkraft och den jakt på ny kunskap som präglat Sverige utanför de politiska församlingarna. (Per T Ohlsson kommer undan genom titeln som fokuserar på politik, men jag tycker visst att han mer kunnat redovisa varför politiken kunde leverera de reformer som boken handlar om.)
Bristen måste anses värre i ett verk från 2010-talet, då vi är inne i en globaliserad era där nationell, statlig politik sjunger, om inte på sista versen, så på en allt mindre framträdande plats.
Inte heller gör Ohlsson upp med bilden av Sverige som landet lagom. Den praktiska politiken har ofta varit extrem i internationell jämförelse. Inte minst skattetrycket och medborgarnas tilltro till att staten kan lösa deras problem är extrem. Jag skulle vilja se ett ”standardverk” som avhandlar Sverige i jämförelse med andra, snarare än fler navelskådande texter.
Boken är dock läsvärd. Den bärs fram av ett skickligt pedagogiskt grepp: kommissarie Kempes fasta och lugna agerande får på ett utmärkt sätt genom boken beskriva det kynne som präglar det svenska sättet att lösa konflikter och motsättningar.
I skildringen av de borgerliga regeringarna 1976-82 lyfter Ohlsson fram allt det som Thorbjörn Fälldin städade undan, allt det Sverige med regeringsskiftet slapp:
I den avgående regeringen [Palmes] kvarlåtenskap ingick underlag för hur den hade tänkt agera ifall S och VPK fått majoritet: Statlig kontroll av företagsförvärv. Generell skatteflyktsklausul. Skatt på fritidsbåtar. Förbud mot söndagsöppna butiker. Statliga representanter i börsbolagens styrelser. Statligt inflytande över läkemedels- och läromedelsbranscherna …
Det blev ingen statskontroll över läromedel och mediciner. Det blev inget Stålverk 80. Löntagarfonderna lades till handlingarna. … Thorbjörn Fälldin var den sociala marknadsekonomins kommissarie Kempe.
En tänkvärd iakttagelse. Hade gärna sett flera sådana.
I personregistret kan man se vilka som får en framträdande roll i Ohlssons värld. Här är de som behöver mer än tre rader av sidnummeranvisningar:
Carl Bildt (M)
Gösta Bohman (M)
Hjalmar Branting (S)
Ingvar Carlsson (S)
Nils Edén (FP)
CG Ekman (frisinnad)
Tage Erlander (S)
Thorbjörn Fälldin (C)
Johan August Gripenstedt (liberal)
Gustav V
Per Albin Hansson (S)
Gunnar Hedlund (C)
Olof Johansson (C)
Anders Gustaf Kempe, poliskommissarie
Gunnar Myrdal (S)
Gustav Möller (S)
Bertil Ohlin (FP)
Olof Palme (S)
Axel Pehrsson i Bramstorp (bondeförb)
Rickard Sandler (S)
Karl Staaff (liberal)
Gunnar Sträng (S)
Fredrik Thorsson (S)
Ola Ullsten (FP)
Östen Undén (S)
Ernst Wigforss (S)
Se mer: recension av Li Bennich Björkman, Hur Sverige blev ett lagom extremt land i SvD, av Torbjörn Nilsson, Landet lagom i Expressen, samt Imponerande tung men tråkig i Corren, Lite för mastig för sträckläsning i Kristianstadsbladet. Utdrag ur boken: Medelvägen är målet i Sydsvenskan. Intervju med författaren i Axess.