Den politiska cynismen i House of cards

Den första TV-serien som gjort succé via internet istället för att sändas via TV-kanal, House of cards, rullar nu på med en andra säsong hos Netflix. Oscarbelönade Kevin Spacey spelar den genomcyniske kongressmannen Underwood. Svenska Dagbladet skriver i Hatkärlek till maktens nakna cynism:

Däremot är det synd att Underwood är så onyanserad i sin cynism. I den gamla BBC-serien tror huvudpersonen verkligen på Storbritannien. … Men vad [den amerikanske politikern i nya serien] tror på förutom det egna avancemanget är svårt att gissa. Denna svaghet i tankearbetet kring seriens primus motor framhålls på något sätt som dess styrka – varenda monolog riktad in i kameran syftar till att understryka Underwoods oöverträffbara nihilism. Fanns det någon rättvisa i världen skulle hela projektet haverera. Men det gör det inte. Andra säsongen är att döma av de fyra första avsnitten ännu bättre än den första.

Men den råa, kalla nihilismen är ju styrkan i serien, just därför att den är i perfekt samklang med vår tid. Dagens politiker har inga ideal eller värderingar som de står upp för. Det enda som räknas är att vara så slätstrukna som möjligt för att inte stöta bort väljarna. Därmed är House of cards en spegel av dagens samhälle — av 2010-talet — om än satiriskt tillspetsad.
Sydsvenskan påpekar att det inte bara handlar om USA, Ett korthus om makt, inte om USA:

Det kunde vara antiken, det kunde vara ett medeltida tyskt kungadöme eller en bostadsrättsförening. Här är politiken pynt. Makten är kärnan, resten scenografi.

Men även om makt alltid måste komma först för dem som vill nå toppen, något som varit känt sedan Niccolò Machiavelli, har vi tidvis sett politiska ledare som också haft värderingar, som slagits för något, som haft ambition att åstadkomma något större än egen maktposition. De ledare som gått till historien har kunnat förena överlägsen maktstrategisk spelförståelse med modet att stå för filosofiskt tydliga och omstridda värderingar. Lincoln och Churchill är störst för mig. I vår samtid vill jag nämna Thatcher. Och i Sverige Fälldin.
Denna kombination saknas idag. Och just detta tar House of cards fasta på. En sann, om än skruvad, bild av vår tids uddlösa politiker.
Därför är jag ambivalent till serien. Den skildrar det allt småaktigare taktiserandet som fick mig att lämnade partipolitiken. Jag ser hellre dokumentärer och filmer om ledare i historien som åstadkommit hisnande prestationer, även om de också har smutsat ner händerna genom taktiserande intrigmakeri. Men om resultatet är storartat nog kan man reducera taktiken till exempel på personernas storslagenhet och genialitet. Jag accepterar intriger som medel för att nå ett gott mål, men mår illa när de används bara för egen vinning.

Rulla till toppen