Magasinet Axess har kommit ut med nytt nummer (nr 8). Jag har fastnat för debattartikel av förre ledarskribenten på DN, Barbro Hedvall. Hon ifrågasätter den tes som är synnerligen allmänt utbredd, den om att valrörelsen 2014 kommer att handla om jobben, jobben, jobben. Det är alltid kul när någon utmanar uppkörda hjulspår. Hedvall skriver:
Men arbetslösheten då? Är inte ’jobben’ den stora Saken? … Nej, därför att den alldeles övervägande delen av väljarna har arbete — svensk ekonomi går hyggligt bra i en krisande omvärld … Jobbfrågan idag är komplex, den kan inte lösas med omskolning. Det handlar om så mycket mer — attityder till utbildning, viljan att foga sig i förändringar… Så, nej, jag tror inte att jobbfrågan kommer att avgöra valet.
Intressant. Men när Hedvall förklarar vad som kommer att vara den avgörande diskussionen i valet hamnar hon i en gammal ideologisk motsättning, den om valfrihet eller inte i välfärden. Hon skriver:
Det kommer att handla om samhällsmodellen, om kundmodellen. Väljer vi en riksdag och regering för att den ska konkurrensutsätta eller för att den ska skapa och underhålla viktiga samhällsfunktioner — skola, järnvägar, energi, sjukvård, domstolar, försvar?
Och Hedvall — som den socialliberal hon är — vänder sig mot valfriheten och vill se mer politisk centralstyrning. Hon använder vänsterns retorik (”svårt att förstå att valfrihet skulle förutsätta vinster på Caymanöarna”) för att tala mot att medborgarna ska få göra egna val. Ja, hon menar att väljarna inte vill göra egna val (politiker har ”en attityd som antyder att vi, medborgare, inte har förstått finessen att vi helt enkelt måste lära os att uppträda som kunder. Vi måste förstå att uppskatta entreprenörerna” skriver hon sarkastiskt).
På vänsterns vis ser hon mer makt till medborgarna som något negativt:
[V]alet borde handla om vilken samhällsmodell vi vill ha: vill vi vara kunder eller medborgare?
Jag tror Hedvall har rätt i att innehållet i välfärden kan bli en viktig valfråga. Och jag kan förstå om S, V och MP kan finna det lockande att politikerna tar makten från medborgarna.
Men det liberala och borgerliga svaret kan ju inte vara att gå tillbaka till 1970-talets galna socialism. Den kritik som Hedvall riktar mot avarter i förnyelsen skjuter förbi målet. Hon blandar ihop upphandling med kundval. Upphandling, så som skedde med Carema, betyder inte kundval, utan bara att politiker bestämmer att lägga ut välfärdsservice på bolag som till förvirring liknar offentlig förvaltning. Mot denna sorts upphandling finns all anledning att rikta kritik. Det är till marknad förklädd planekonomi.
Men kundvalsmodeller är något helt annat. Då stärks medborgarnas ställning på marknaden eftersom skattemedel genom pengsystem följer medborgarnas egna val.
Det går alltså utmärkt att vara både kund och medborgare. Ja, jag skulle vilja hävda att kombinationen medborgare och kund stärker de många människornas makt över sin egen vardag. Att se funktionerna som motsatser är inget annat än socialism.