Statsminister Fredrik Reinfeldt har besökt Stockholms universitet och svarat på studenternas frågor. Han går till hårt angrepp på Sverigedemokraterna, rapporterar Svenska Dagbladet. Inget nytt i det. Men när han gör analys om varför deras opinionsstöd växer säger han något väsentligt:
— Att få en arbetsmarknad som ger alla en möjlighet att komma in är den allt överskuggande och svåraste uppgiften.
Detta är den brutala sanningen (i denna blogg framförd i tio år). Men det märkliga är att Reinfeldt samtidigt vägrar vidta de åtgärder som krävs för att ge alla en möjlighet att komma in på arbetsmarknaden.
Reinfeldt och Alliansen vägrar använda alla till buds stående medel för att lösa denna svåra uppgift. Internationell forskning visar att det är genom liberaliserad arbetsmarknad, det vill säga sänkta ingångslöner och färre arbetsmarknadsregleringar, som fler jobb kan skapas för dem som inte har tillräckliga kvalifikationer eller yrkeserfarenhet.
Arbetslinjen är faktiskt bara till hälften genomförd. På bidrags- och skattesidan har incitament skapats för arbete. Men för dem som står längst ifrån arbetsmarknaden krävs betydligt mer långtgående åtgärder. Arbetslinjen kräver liberaliserad arbetsrätt för att bli fullt ut genomförd.
Genom att vägra vidta de åtgärder som krävs för att sätta nyanlända i arbete uppstår just de brister som leder till ökat stöd för Sverigedemokraterna. De kan peka på den andra vägen att reducera antalet människor i utanförskap — minska invandringen.
Varför är Reinfeldt beredd att betala detta höga pris? Varför är liberal arbetsmarknad värre än ökad opinion mot invandring?
Reinfeldt talar hårdare mot SD än om V och S. Logiskt sett borde han därmed ha mindre emot att riskera ökad vänsteropinion efter liberalare arbetsrätt än att genom oreformerad arbetsrätt riskera hög arbetslöshet som gynnar SD-opinionen.
Sambanden är för mig fullständigt tydliga och självklara. Men så fort svensk politik kommer i närheten av invandring och integration upphör all logik för att ersättas med skrikigt och hysteriskt känslosvall utan varje kontakt med verklighetens villkor. Beteendet har alla kännetecken av att utgöra ett psykologiskt trauma. Men varför? Jag har inte en aning. Ingen annan heller, tycks det.