Den som vill ha annat än identitetslös, endimensionell och feg humor kan söka utomlands. Jag råkade ikväll se thrillerkomedin The Guard (2011) med Brandan Gleeson och Don Cheadle. Här är humorn rå och brutal på ett sätt som ingen svensk stå-upp-komiker vågar komma i närheten av. Men den har samtidigt stort hjärta. Humor måste ha många bottnar på samma gång för att bli riktigt bra.
Regissören och manusförfattaren John Michael McDonagh backar inte ens för rasistiska skämt. Han minns kanske vad Mel Brooks sa när hans film Det våras för Hitler blev utskälld för att vara vulgär: ”Jag tror att man kan fälla totalitära regimer snabbare genom humor än med glåpord”. Samma sak med rasism. Den finns där och då är det bättre att lyfta fram den, och framför allt: visa att det är skillnad på skämt och jargong, och de värderingar man faktiskt står för i handling. Livet är inte endimensionellt. God humor utmanar och leker med den insikten.
Brandan Gleeson spelar en irländsk landsortspolis med ”konfrontativ och krass personlighet och subversiv humor”, som det heter i presentationen. Han är på ytan cynisk och går sin egen väg medan hans motspelare Don Cheadle är en prydlig FBI-agent från amerikansk storstad på jakt efter internationella narkotikasmugglare och följer regelboken till punkt och pricka.
Kulturkrocken är uppenbar, men FBI-agenten märker efterhand att bakom den kalla ytan döljer sig något annat: en principfasthet som står pall mot mutor och som inte tvekar att försvara rättvisan även om risken att dö i eldstrid blir överhängande.
Humor är som bäst när den speglar människans många motsägelsefulla sidor med brutal ärlighet — utan att tappa hoppet. Trailern här nedan ger en fingervisning om tonen i The Guard, som jag ger högsta betyg. Man skrattar högt — och sätter det ibland i halsen.