Nya numret av Axess innehåller som vanligt många intressanta artiklar. Jag fastnar mest för artikel av amerikanske journalisten Stephen Castle om Tyskland.
Min erfarenhet sedan många år är att amerikaner skriver bättre om Europasamarbetet än européer, dels därför att de har sina Förenta stater att utgå ifrån och därmed har en djupt rotad förståelse av vad kontinentövergripande politiskt samarbete betyder — det är något helt annat än kommunalpolitik i delstaterna, en insikt som europeiska politiker och journalister mentalt ännu inte tagit in — dels därför att de studerar Europa utifrån.
I artikeln Den lågmälda jätten skriver han om Tysklands nya och svåra roll som otvivelaktig ledarnation i Europa:
Den europeiska maktbalansens förskjutning mot Berlin förklarar till stor del förloppet i eurozonens kris. Åtgärder för att lösa krisen kom först vid en tid när det passade den tyska politiken. Tysklands väljare, med betalningen för Tysklands återförening i färskt minne, var särskilt motvilliga att ta på sig bördan att rädda Grekland. Det förklarar Merkels tuffa hållning, hennes beslutsamhet att påtvinga de sydeuropeiska länderna reformer, insisterande på strikta villkor för eventuella räddningspaket och beredskap till eftergifter först i sista minuten, när händelseutvecklingen såg ut att kunna gå överstyr.
För en stor del av Europa framstod detta kanske som handlingsförlamning. Men från Berlins horisont var det en form av ledarskap.
Och det visade sig populärt bland de tyska väljarna. I efterspelet till en finanskris som har gjort det nästan omöjligt för europeiska ledare att bli omvalda, har Merkel behållit höga siffror i opinionsmätningarna.
I det tysta har hon omdefinierat Tysklands roll i Europas mitt genom att komplettera det fransk-tyska samförståndet med en skiftande serie allianser [med Polen och Storbritannien]. Detta lågmälda men effektiva manövrerande är ett signum för Merkels politiska stil.
Ja, ska EU räddas så måste Frankrike marginaliseras och norra Europa sätta spelreglerna, dvs skapa ordning och reda i ekonomin, inga oansvariga och känslostyrda utsvävningar. Det finns ingen anledning att den groteska ansvarslöshet som kännetecknat Grekland och övriga Medelhavsländer ska belönas genom att norra Europa ska betala notan för deras festande på krita. Den som är satt i skuld är inte fri, sa en tidigare svensk statsminister. Det är också dagens sanning.