Socialt entreprenörskap fast i förlegad moral

Vi är säkert många som undrar varför inte frivilliga sociala initiativ är mer omfattande än de är. De omfattande folkrörelserna vid 1900-talets början ströps sakta av en växande välfärdsstat som gjorde de sociala aspekterna till rättigheter snarare än de insatser i ömsesidig gemenskap mellan medmänniskor som solidaritet i grunden är.
Men denna socialistiska omöjlighet har avslöjats? Till del. I teorin. Men inte i praktiken.
Det är fortfarande öken när det gäller föräldrakooperativa daghem och alla de där andra mjuka verksamheter som moderna människor borde kunna engagera sig i.
Ett skäl till detta blottlade den amerikanske sociale entreprenören Dan Palloetta vid ett föredrag som jag refererar i min gästkolumn i Världen idag, Räkna välgörenhet i kronor – inte procent:

”Det är helt okej att tjäna pengar på att inte hjälpa medmänniskor. Vill du tjäna 50 miljoner genom att sälja våldsamma videospel till unga, kör hårt, vi sätter dig på omslaget till prestigefulla magasin. Men vill du tjäna en halv miljon för att utrota malaria anses du vara en parasit.”

Han menar att vi på ett moraliskt plan håller isär viljan att tjäna pengar och viljan att ställa upp på andra. I den sistnämnda ska allt gå till ändamålet. Ingen får tjäna pengar på gåvogivarna. Men det gör det omöjligt att bygga upp socialt entreprenörskap. Varför ska de som arbetar för en god sak arbeta i det närmaste gratis?
Tänk på den frågan en stund.
Eller se Dan Palloettas föredrag i video: The way we think about charity is dead wrong.

Rulla till toppen