En riktig doldis inom Socialdemokratin fyller 70 år.
Anne-Marie Lindgren har en stor plats i mitt hjärta. Hon är en självständig tänkare som i decennier har resonerat, skrivit och lågmält debatterat frågor om hur dagens verklighet kan förstås och om hur socialdemokratin bör förhålla sig till de nya verkligheterna.
Så skriver redaktören Widar Andersson (S) i Folkbladet med anledning av den vänbok som publicerats till födelsedagsbarnets ära, På toppen av tidens våg (Tiden, juni 2013).
Men snarare än att lyfta idédebatten blir skriften ett bevis på hur djup identitetskrisen är inom det förut statsbärande partiet. Andersson skriver i Socialdemokrati med framtidsbekymmer:
Men på det stora hela taget tycker jag inte att boken fångar in Anne-Marie Lindgrens prövande förhållningssätt på ett rättvisande sätt. (…) Det grundläggande problemet med anslaget ”toppen av tidens våg” är att begreppet drar tankarna bakåt till den tid då många politiker ännu trodde att de var kapabla att i förväg bestämma sam- och framtidens dominerande krafter. (…)
I ett inlägg pläderas för att vi befinner oss i ett avgörande ”Big Shift” i världens produktionsordning. I ett annat talas om att S ”bör utjämna kapitalismens resultat innan de händer” på ett mer konfrontativt sätt. I ett smått obehagligt inlägg hävdas dessutom att oäkta socialdemokrater – ”trojanska hästar” – smugit sig i kretsen av riktiga socialdemokrater.
Ja, antologins författare öser galla över konsumtionssamhället. Klas Gustavsson bannar rådande ”konsumtionsestetik” och Kajsa Borgnäs skriver: ”Socialdemokratins har hittills undvikit att befatta sig med konsumtions- och livsstilssidan av ekonomin; vad människor ’privat’ gör med sina pengar har liksom inte ansetts som politiskt.”
Ett exempel på denna förskräckliga marknadsinriktning är RUT-avdraget. De borgerliga har inte bara sänkt skatterna utan förändrar samhällets konsumtionsmönster. Katrine Kielos skriver om RUT: ”På sikt leder det till den typ av strukturella förändringar som gör mer för att öka klyftorna än någon avskaffad förmögenhetsskatt.” Hennes slutsats blir:
Vad socialdemokrater idag måste förstå är att det inte räcker med att omfördela tillväxt efter att den har skapats, utan politiken måste in i ett mycket tidigare skede.
Ett annat exempel på skadliga marknadslösningar tar Kjell Rautio upp: ”Idag har ungefär en halv miljon personer i Sverige en privat sjukvårdsförsäkring. Det är en ökning med 60 procent jämfört med 2007… Det finns en uppenbar risk att den privatfinansierade vården börjar dränera den offentliga vården”
För skribenterna är det alltså ett problem att det frivilligt satsas mer resurser på vård i Sverige.
Hur staten ska kunna styra hårdare är en genomgående röd tråd. Man vänder sig mot en ”religiös” tilltro på framtida teknik, vilket ger en ”reaktionär” miljöpolitik. Istället borde politiken styra hårdare. På skolans område skriver Erik Nilsson: ”Politiken måste skaffa sig kontroll över etableringen och planeringen av skolor … Likaså måste samhället kunna styra volymer av utbildningsplatser och inriktningen på dessa, så att en likvärdig kvalitet garanteras.”
För mig låter detta som tongångar från Vänsterpartiet snarare än toner överensstämmande med den socialdemokratiska traditionen att pragmatiskt söka vägar som inte minskar friheterna mer än vad den allmänna opinionen kan acceptera.
Jag stärks i min prognos om att S står inför samma sorts vägval man gjorde 1917 då de som ville revolution med våld tvingades ur arbetarpartiet och bildade kommunistiska partier. Majoriteten ville reformera med demokratin som maktverktyg. Strategin blev att inte tvinga fram socialism av produktionsmedlen, utan att beskatta den tillväxt som ett fritt näringsliv producerade.
Problemet är att höger-vänsterskalan flyttats högerut i takt med att välstånd och utbildningsnivå hos svenska folket höjts. När människor har större kunskaper själva och mer pengar att röra sig med tenderar de att vilja bestämma själva, snarare än att vara överförmyndade av politiker som säger sig veta bäst.
Globaliseringen innebär också att det är svårt för ett enskilt land att införa politiska regleringar som inte finns i grannländerna. Människor och tillgångar kan lätt flytta över gränserna om politiken upplevs som repressiv och skadlig. Kostnaderna för en hårdför vänsterpolitisk regleringsiver kommer att bli mycket höga.
Den pragmatiska linjen som Hjalmar Branting inledde och Per Albin fulländade, leder alltså S till att bli ett borgerligt parti, vilket naturligtvis resulterar till en djup identitetskris. Den radikala linjen, som företräds i vänboken, betyder att S tar strid för de knallröda idéerna. Det skulle säkert kunna skapa ökat självförtroende, men ofrånkomligen betyda att man tappar stora delar av sina väljare och för lång tid kommer att stå utanför regeringsmakten.
Inget enkelt vägval.