När Håkan Juholt avgick 21 januari 2012, bara 303 dagar efter han valts till partiledare, sa han:
— Jag är född socialdemokrat. Och jag kommer att dö som socialdemokrat.
Trots denna lojalitet till döds blev han gruvligt bedragen av partiets etablissemang. I boken Håkan Juholt – Utmanaren (ETC, 2012) av reportern Fredrik Loberg på Östran i Oskarshamn berättar Juholt öppenhjärtigt om hur han tänkte och om vad som gick fel.
Dessa inblickar i Socialdemokratins inre liv kompletterar ”Tobleroneaffären”, boken där Mikael Romero ger Mona Sahlins perspektiv på drevet som fick henne på fall. En intressant iakttagelse är att Mona Sahlin, med sin bittra erfarenhet från 1995 inte tvekar att spela lika svekfullt mot Juholt som andra ”partivänner” gjorde mot henne när det begav sig.
Mona Sahlin får hösten 2011 frågan om hon trodde att Juholt skulle sitta kvar till valet 2014 och väljer att offentligt låta bli att ge sin efterträdare stöd: ”Den frågan passar jag”. Snacka om dolkstöt i ryggen. Från den S-politiker som mer än någon annan vet vad sådan svekfullhet betyder.
En rad andra ledande S-politiker bedrev också krypskytte: Wanja Lundby-Wedin, Sven-Eric Österberg, Thomas Östros, Ylva Johansson, Ibrahim Baylan, m fl som ansåg sig förbigångna av Juholt. Han upptäcker också att partiets anställda agerar illojalt mot honom genom att mata journalister med skvaller och felaktiga uppgifter i syfte att skada partiledaren. Till författaren säger Håkan Juholt några månader efter avgången:
— Visst var det en långt utdragen avrättning!
Hur kunde det gå så illa? Författaren summerar:
Håkan Juholt är själv övertygad om att en orsak till hans tidiga fall som partiledare är att han hållit sig utanför det han kallar ”klägget i Stockholm”. Med det menar han informella nätverk där partitjänstemän och politiker umgås privat och sätter egna dagordningar för Socialdemokraterna. [Det] gällde att positionera sig själv inför framtiden.
Trots att han varit riksdagsledamot i 17 år och biträdande partisekreterare var han en outsider. Juholt verkar dock inte bitter i samtalen med författaren:
— Det var en för mig okänd äldre kvinna som häromdagen kom fram till mig på stan, klappade mig på kinden och sa: ”Jag har alltid varit socialdemokrat och den glöd som jag kände när jag lyssnade till dig har jag inte känt sedan Palmes dagar, men jag tror att du var för snäll”.
— Jag har tänkt på det där.
— Jag kanske var för snäll.
Eller naiv. Jag blir förvånad över att han inte är mer mentalt förberedd på hur tufft det blåser på toppen. Det pågår alltid i alla partier stenhård maktkamp om varje litet revir. Partipolitik är ett nollsummespel: det den ene vinner måste den andre förlora, vilket exempelvis den unge M-riksdagsledamoten Anton Abele konstaterade i sitt sommarprogram i radions P1 häromdagen. Man slåss internt så att stickor och strån flyger, hela tiden. Den som inte vill klösa ögonen ur andra har inte i partierna att göra. Att Juholt inte begripit det är besynnerligt.
Men på en nivå, när det gäller synen på sakpolitik och idédebatt, håller jag med honom. Han säger:
— I dagens politiska liv är det viktigaste inte att göra rätt, utan att undvika att göra fel. Det leder till en räddhågsenhet, en uttunning till olika nyanser av grått.
— Det är möjligt att vi är i ett läge nu att politiken ska vara stillastående, passiv, anonym, tillbakalutad, konturlös, grå, grå och grå. Kommunalgrå. Byråkratiskt grå.
Att skylla på medielogiken är dock för enkelt. Det är väljarna som i en demokrati avgör. Väljarna har nu ganska länge belönat slätstrukenhet och frånvaro. Jag har i denna blogg uttryckt besvikelse över att opinionssiffrorna alltid tycks belöna den som säger minst, just nu Stefan Löfven för hans tystnad i alla viktiga frågor.
Juholt ville med sin naiva ärlighet och öppenhet tala om vad socialdemokratisk politik går ut på. Han förnekade inte att bensinskatten och alla andra skatter skulle komma att höjas om S vinner val. Han sa att politiken skulle återta makten över hela samhället och inte låta medborgarna bestämma själva.
— Jag ville ju att demokratin skulle breddas, att politiken skulle in i fler områden. Det är klart att det var en väldig kontrast till det politiska landskap vi haft en stund nu.
Juholt utmanade öppet den liberala våg vi haft sedan 1980-talet. Det har inte andra socialdemokrater vågat. Man har sagt nej till varje nytt jobbskatteavdrag men när det väl införts har man accepterat det och lovat att inte riva upp det.
Det är där S står: ska man driva traditionell vänsterpolitik eller förändra partiet i grunden och bli ett nästintill borgerligt parti?
Mona ville det senare, och blev därför motarbetad internt. Håkan ville det förra, och blev därför motarbetad internt. De inre motsättningarna inom S är enorma och tycks bara speglas i medierna när den ena falangen angriper den andra falangens partiledare.
Hur Stefan Löfven ska förhålla sig som partiledare är ännu höjt i dunkel. Hittills passar han. Det kan knappast hålla i en valrörelse som den nästa år.