Den gamle marxistiske idéhistorikern Sven-Eric Liedman hyllar Jonas Sjöstedt (V) — så originellt för DN Kultur! — men dömer ut andra politikers framträdande i Almedalen, När politik blir till skådespel.
Hans sågning av partiledarna är ändå intressant att reflektera över. Varför är de så lite ideologiska och därför kan anklagas för att vara ytliga?
Liedman lyfter fram 1800-talsideologer, typ marxisten Axel Danielsson som blev reformist, marxisten Rosa Luxemburg som fortsatte vara revolutionär, liberalen Adolf Hedin som blev socialliberal, den frisinnade Teodor Holmberg som blev socialkonservativ.
Problemet är att samhället då stod inför helt andra problem än nu. Då var staten ytterst marginell. Att utvidga staten med folkpension och ett antal andra reformer innebar något helt annat än att idag, 2013, förespråka ytterligare statlig makt när staten är gigantisk och lägger beslag på halva ekonomin.
Då var de många människorna outbildade och kunde inte kräva sin rätt. Idag har medborgarna omfattande utbildning och goda möjligheter att göra sina val utan förtryck och tvång (annat än från statens betungande skattetryck).
Framför allt den enorma välståndsutvecklingen har givit människor materiella villkor som är långt bättre än vad någon debattör på 1800-talet kunde drömma om.
Ändå fortsätter alla partiledare att, i likhet med Liedman, se politiken på samma sätt som man gjorde på 1800-talet: som alla goda gåvors givare till de stackars utarmade människorna.
Det nya är ju att människorna nu är betydligt mer förmögna att fatta sina egna beslut än någon gång i historien. Jag tycker det är anmärkningsvärt att den avgörande slutsatsen i den stora maktutredningen från slutet av 1980- och början av 1990-talet (med statsvetaren Olof Pettersson i spetsen) ännu inte sjunkit in i det partipolitiska medvetandet: medborgarnas höjda utbildningsnivån från fåårig folkskola till gymnasium/universitet är den största samhällsförändringen under hela 1900-talet.
En avgörande maktförskjutning har därmed skett från en liten krets i stat och industri till de många människornas möjlighet att göra egna val på marknaden.
Att på 2010-talet vilja flytta tillbaka makten till staten, som Liedman, skulle därför inskränka friheten för medborgarna. Alltså motsatsen till effekten det innebar att under första halvan av 1900-talet flytta makten från ett fåtal till staten.
Historien har passerat den tidsperiod då staten var hjälpredan som befriade de fattiga och outbildade massorna. I framtiden måste statens roll omdefinieras, annars kommer den att i allt större utsträckning uppfattas som frihetsinskränkande och förtryckande.
I ett avseende anser jag att vi har något att lära av 1800-talet, från tiden före industrialismen och välfärdsstatens centralism: hur vi som människor uppfattar vår roll som medborgare och medmänniskor i socialt ansvarstagande. Före den stora staten kanaliserades empati och socialt ansvar genom folkrörelser, föreningar och församlingar. När staten nu måste träda tillbaka behöver vi lära oss detta medmänskliga ansvar på nytt. Hur vi i frivillighet ser till att skapa de mjuka värden som socialiserades i staten under 1900-talet.
Skillnaden mellan Liedmans 1800-tal och vår tid är att vi nu behöver våra värderingar för att på ett ansvarsfullt sätt avveckla statssocialismen, istället för att bygga ut den.
På ett sätt håller jag alltså med Liedman: mer ideologi och samhällsanalys behövs. Men jag tror inte det behöver stå i motsats till att också göra politik mer underhållande. En framgångsrik politiker kan förmedla både ideologiskt djup och lättsamma formuleringar. Men framför allt måste en politiker använda värderingar för att skarpsinnigt tolka nutid och framtiden, inte nervöst blicka bakåt.