En PR-konsulter från vardera sida om blockgränsen har i debattartikel lyft fram de svårigheter som uppstår om Sverigedemokraterna blir ett tioprocentsparti efter riksdagsvalet 2014. Idag krävs att alla fyra opositionspartier röstar emot regeringen för att regeringsförslag ska falla. Om SD blir större räcker det att tre partier går emot, och det skulle innebära många fler situationer där regeringens förslag röstas ned.
Detta är en betydligt viktigare aspekt än att några partier ligger nära fyraprocentsspärren i opinionsmätningar. Dessa mätningar innehåller ett strukturellt fel. Många tillfrågade är osäkra — men osäkra på om de ska rösta på KD, C eller annat alliansparti. Istället för att en osäker väljare tillkommer någon av partierna, hamnar den som är osäker i mätningen bland de som inte kan bestämma sig. Därmed tillfaller inte rösten något av partierna. Det är förklaringen till att dessa partier alltid får högre valresultat än opinionsmätningarna visat under året före valet.
Att kommentatorer inte tar med denna avgörande aspekt visar antingen på enorm okunnighet eller medveten vilja att skapa dramatik genom att vilseleda nyhetskonsumenter.
Debattartikelns fokus på ökad svårighet att bilda majoritetsregering är däremot ett mer sannolikt scenario.
Nu skriver inte artikelförförfattarna att Alliansen borde upplösas, men det brukar vara det vanliga svaret i mainsterammedier som gärna tillmötesgår Socialdemokratins intressen. En upplöst Allians skulle innebära att Socialdemokratin slipper sin främste motståndare — en enad borgerlighet. S vill naturligtvis gärna återta positionen där de med 30-procentigt stöd i väljarkåren kan agera som dominerande aktör genom att splittra motståndarna.
Självklart ska inte Alliansen lämna walk over. Alliansen är fortsatt det bästa svaret på hur det svenska opinionslandskapet ser ut. Alliansen förlorar inte sin mening bara därför att man inte förmår uppnå majoritet, lika lite som Socialdemokraterna förlorat sitt existensberättigande när de tappade förmågan att bilda minoritetsregeringar.
Krav på Alliansens upplösning är lika obegåvade som att ställa kravet på att Socialdemokraterna borde splittras i flera partier utefter fraktioner som traditionalister, förnyare etc.
Även om ingen aktör uppnår majoritet i riksdagen, finns inga skäl till att de borgerliga inte skulle håller ihop inför det maktspel som uppstår om SD får en tung vågmästarroll. Den aktör som kan bilda den största kärnan har bäst möjligheter att bilda regering. Så länge Alliansen håller ihop har de borgerliga detta övertag. Om de splittras övergår rollen till Socialdemokraterna, som hade denna roll från demokratins genombrott 1921 fram till Alliansen bildades 2004.
Att överge denna utomordentligt viktiga maktpolitiska fördel vore rena dårskapen.
Däremot måste Alliansen i ett sådant parlamentariskt läge efter valdagen öppna för nya samarbetspartner. Läs: Miljöpartiet. Med detta femte parti uppnås majoritet. Detta vore egentligen inget nytt. När Socialdemokraterna utgjorde den största minoriteten sökte man alltid stöd i något annat parti än Vänsterpartiet. Även i regeringsställning (se 1950-talets regeringskoalition med C). Alliansen kan göra detsamma.
Det är viktigt att avslöja dem som talar om ”samarbete över blockgränsen”. De är inte ute efter samarbete, utan vill återföra Socialdemokratin till sin, enligt dem, ”rättmätiga” roll som dominerande aktör i maktspelet.