Det har senaste året pågått en kampanj i medierna mot vinst i välfärden. Enskilda fall lyfts fram på ett fullständigt osakligt sätt. Bakom Koppargården, exemeplvis, finns en sörja av konflikter som används i en ideologisk kampanj mot alternativ och val i välfärden.
Samtidigt tonar medierna ner fall där offentligt drivna vårdenheter grovt missköter patienterna och till och med misshandlar och stjäl från dem.
Sanningen är att enstaka fall av misslyckanden och skandaler kommer alltid att finnas. Men enstaka fall, även om de naturligtvis är allvarliga, borde inte sätta bilden.
När vi avgör inriktning måste vi se till effektiviteten i systemet som helhet. Och då finns det ingen som helst tvekan i att marknadslösningar där kunderna har avgörandet i sin hand alltid har högre effektivitet än planekonomiska lösningar.
Det var marknadstänkandet som lyfte oss ur medeltidens missär. Och de som vill förbjuda vinster vill inget annat än gå tillbaka till medeltidens merkantilism och utgångspunkt i att allt är ett nollsummespel, där det som en vinner måste någon annan förlora.
Kommunsim och socialism bär på just den sortens tänkande. Och se hur bra det gick i Sovjetunionen.
Skälet till att tänkandet ständigt kommer tillbaka, trots att det genom historien alltid fullständigt misslyckats, är att det finns något förföriskt över den. Man vill tro att vi i förväg kan veta allt och ta hänsyn till allt — att vi kan planera framtiden.
Det ligger en maktberusning, eller rättare sagt storhetsvansinne, i detta sätt att tänka som lockar väldigt många. Man vill tro att vi kan leva i en helt trygg och förutsägbar värld.
Men denna utopi är livsfarlig. Varhelst den tagits på allvar har människor dött i svält och förtryck.
Mångfald där utförare konkurrerar om kunderna leder till att alla skärper sig och utvecklar nya lösningar. Det är så mänskligheten kunde lämna medeltidens träldom och skapat ett aldrig tidigare skådat välstånd för de många människorna.
Det betyder inte att dagens system är perfekt eller ens bra, men det är bättre än ett alternativ där byråkrater i planekonomi tror sig kunna bestämma hur vård och omsorg ska utföras. Och det går att göra mycket, mycket bättre!
Jag avskyr ordet ”upphandling” inom den sociala tjänstesektorn, eftersom det inte alls leder till den konkurrens mellan olika aktörer som behövs i en så komplicerad verksamhet som handlar om att leverera sociala tjänster till människor med väldigt olika och högst individuella behov. Upphandling är bara en annan form av planekonomi, som visserligen ger utrymme för vinst, men knappast den utveckling som måste ske för att vinst ska vara befogad. Med upphandling är vinst ofta resultatet enbart av besparing. Det handlar om en kvasimarknad där byråkrater och politiker fortfarande styr ovanifrån.
Riktig valfrihet för medborgarna uppstår först när de själva som kunder kan köpa de social tjänster som de har behov av. Först när konsumenterna får makten och styr vilka utförare som får betalt, uppstår en riktig marknad. Först då blir vinst resultatet av kundtillfredsställelse, effektivisering och utveckling.
Här har Alliansen en bra bit kvar. Men det finns goda exempel lokalt som man borde dra lärdom av. Om man inte lämnar kvasilösningarna är risken stor att opinionen tror att planlösningar är bättre. Då är Sverige riktigt illa ute.
Se mer: dagens ledare Vinst gör nytta i G-P och Förföriskt förbud i DN. (Andra bloggar om ekonomi, politik, Alliansen, marknadsekonomi, reformer, valfrihet, välfärden, vinst, i)