När det gäller domarna mot Thomas Quick har jag, som gammal nämndeman, lagt skulden för skandalen på Quicks advokat Claes Borgström. Det blir alltid fel när försvarsadvokaten går i åklagarens ledband. Då är det inte längre någon som framför den misstänktes intresse. Nu var den misstänkte så drogad av psyket på Säter att han lät sig övertalas att erkänna allt mellan himmel och jord. Konstigt att han inte åtalades också för mordet på Palme.
Men i DN idag tar Maciej Zaremba upp ett viktigt och nedtystat systemfel i domstolarnas praktik, Domarna abdikerade från sin uppgift. Nämndemän får lära sig att man bara ska döma efter det som sägs och åberopas under huvudförhandling. Det är åklagare mot försvarsadvokat. Inget annat. Om försvarsadvokaten instämmer i allt åklagaren säger, blir domen automatiskt fällande.
På detta sätt har rättegångar reducerats till en pingismatch, och det är därför Quick dömdes. Domstolarna gjorde ingen självständig prövning.
Zaremba visar att svenskt rättsväsende inte ska fungera så:
Vi har inte den rättsordning vi tror oss ha. Den vi tror oss ha står och huttrar övergiven i rättegångsbalken: ”Rätten skall också se till att målet blir utrett efter vad dess beskaffenhet kräver…”
Här måste domstolarna bli så självständiga som de ska vara enligt grundlag och andra lagar. I Quickfallet borde domstolarna, när de sett att försvarsadvokaten håller med åklagaren, anat ugglor i mossen. Man borde vägrat att fälla den misstänkte.
Detta innbär en otrolig kulturkrock med hur det går till idag. Det handlar inte om att ändra lagar, utan om att börja följa lagarna. Det handlar om en kraftig mental förändring i hur yrkesdomarna och nämndemännen ser på sin roll. De måste bli mer som brittiska och amerikanska domare. Ställa frågor själva. Vi hade sådana, äldre rådmän när jag började som nämndeman i Stockholms tingsrätt på 1980-talet. De riktade kritiska frågor både till åklagare och advokater. Men numera verkar det inte alls att ske. De har blivit teknokrater, eller som Zaremba skriver:
De uppfattar sig snarare som juridikens ingenjörer: om det går tekniskt korrekt till blir det också rättssäkert. Därför gör många domar ett så verklighetsfrämmande intryck.
Zaremba hänvisar till rapporten Felaktigt dömda (2006) av nuvarande JK Hans-Gunnar Axberger, där domstolens roll klargörs:
”Domstolens första roll är att från rättssäkerhetssynpunkt kvalitetssäkra brottsutredningen. När så inte skett är det alltså domstolen som bär ansvaret för denna brist.” Vilket betyder att domstolen inte kan skylla ifrån sig på manipulerande åklagare eller oskickliga poliser, eftersom det är domstolen som har ”ett slutligt ansvar för att brottsutredningen är fullständig och således även det som omfattas av åklagarens ansvar”.
När Sveriges domstolar inte tar denna självständiga roll undergräver de trovärdigheten i vår rättsstat. Det är just det Quickfallet är ett så tydligt exempel på.
Även om den misstänkte har ett dåligt biträde måste domstolen ta ansvar för rättssäkerheten. Allt annat luktar bananrepublik.
(Andra intressanta bloggar om politik, rättigheter, rättvisa, rättsstat, juridik, domstolar, Quick)