Stockholm City (foto: Dick Erixon)

När amerikaner började säga nej till större stat

måndag 9 juli 2012 · 14:03

Det är knappast förvånande att svenska skribenter radar upp amerikanska vänsterns floskler som sanningar, men när det sker “Under strecket” i SvD Kultur blir det så smärtsamt uppenbart (eftersom texten är lång och därmed blottar begränsningarna extra tydligt).

Under rubriken När kompromiss blev ett skällsord för republikaner anmäler Anders Carlsson en ny bok som sägs analysera republikanska partets “fall”. Bara perspektivet borde innebära att alla förstår att det är en partsinlaga från vänster. (Vänstern, inte minst den intellektuella delen, älskar att hata och kritisera motståndare mer än att presentera egna konstruktiva lösningar.)

Men i SvD presenteras verket som närmast en vetenskaplig analys. Komiskt.

Hela perspektivet är förvridet eftersom ord som moderation, pragmatism och kompromissvilja blir meningslösa om de inte sätts in i ett sammanhang med flera aktörer. Sammanhang saknas dock helt i Carlssons anmälan av boken om republikanernas “fall”. Det handlar bara om påstådd radikalisering av republikanerna, som inleddes 1964 “trots alla varningar om” risken för att innebära katastrof för partiet.

Fakta talar ett annat språk. Av presidentvalen efter 1964 har republikanerna vunnit 7 och demokraterna 4. Om man kallar det katastrof att vinna nära dubbelt så många val som motståndarpartiet, ja, då har nog katastof fått en ny innebörd. Och vad ska man i så fall kalla demokratiska partiets utveckling?

Därtill har republikanerna, med början 1964, vridit hela samhällsdebatten ur händerna på vänstern. Det är detta som den anmälda boken kallar “extremism”. Opartiskt, eller hur?

Skälet till att republikanerna, till slut, tog strid på 1960-talet var ju att demokraterna under Franklin D Roosevelts “New Deal” och Lyndon B Johnsons “Great Society” kraftigt utökade den federala statens makt på medborgarnas och delstaternas bekostnad.

Om något var extremt och kompromisslöst ur amerikanskt historiskt perspektiv, så var det dessa presidenters maktkoncentration till Washington DC. Att republikanerna tog strid mot denna centralistiska politik var knappast märkligt, snarare är det förvånande att det tog så lång tid innan man formerade motståndet på ett effektivt sätt.

Det var Barry Goldwater som gjorde detta 1964, och därför utmålas han i SvD som “ökänd” rasist och extremist. Sanningen är att Goldwater var emot att lösa medborgarrättsrörelsens berättigade krav på federal nivå. Han förespråkade delstaternas självständighet. Och i sin delstat gav Goldwater sitt stöd till medborgarrättsrörelsen och han medverkade till att avsegregera Arizona National Guard. Men det är ju inget nytt att vänstern falskt anklagar sina meningsmotståndare för rasism.

Under strecket förmedlar alltså en djupt ohederlig och falsk propagandabild av Goldwater. (se mer om honom i bloggen: här och här.)

Riktigt komiskt blir det när Richard Nixon utmålas som förebild för moderata republikanska politiker.

Det är motståndare som honom som vänstern i USA (och deras handgångna svenska skribenter) önskar sig.

Ur ett mindre vänsterpräglat perspektiv, och sett till fakta om federala nivåns utbredning, är det alltså inte republikanerna som gått åt höger, utan demokraterna som sedan 1930-talet drivit allt längre ut på vänsterkanten. Länge följde republikanska politiker med i strömmen. Med Barry Goldwater och sedan Ronald Reagan bröt man med detta medlöperi. Konservativa satte ner foten och sa nej till vänsterns framfart. Än har man inte lyckats rulla tillbaka den federala staten till rimligare proportioner, bara ifrågasätta den.

Ändå anklagas republikanerna för extrem polarisering. Det budskapet borde istället riktas mot demokraterna och Barack Obama som gör allt för att ytterligare låta den federala statens makt växa på medborgarnas bekostnad.

(Andra intressanta bloggar om , , , )

Tema: Amerika