‘Myterna’ om euron

Dagens Nyheters ledarredaktion gör vad man kan för att försvara euron. Dagens tappra försök av Peter Wolodarski, i Sex myter om euron, är intressant eftersom det visar att euroförespråkarna fortfarande inte begriper att en valutaunion inte kan införas utan en politisk union, dvs att Sverige överlåter avgörande politisk makt till Bryssel.
Wolodarski tar upp perifera retoriska angrepp som ska ha riktats mot euron:
1) Eurokrisen beror inte alls på statligt budgetslarv, utan på lägre skatteintäkter sedan krisen slagit till. Men är det en ny upptäkt att kunjunktursvängningar påverkar statens skatteintäkter? Visste ingen inom eurozonen att lågkunjunkturer innebär lägre skatteintäkter? Kom det som en överraskning 2008? Nej, naturligtvis inte. Alltså är det oansvarigt slarv att i goda tider skapa stora skatteutgifter som man vet leder till katastrof i dåliga tider. Ett skäl till att Sverige klarat sig bättre är att Alliansen stramade åt bidragen och gjorde det mer lönsamt att jobba genom jobbskatteavdrag. Därmed drabbas den svenska statsbudgeten inte av samma kraftiga underskott vid lågkunjunktur som tidigare. Så visst har budgetslarv med krisländerna att göra!
2) Grekland fortsätter inte alls att spendera. Inte som direkt konsumtion, visst. Men man har tidigare byggt upp så stora underskott att räntorna äter upp besparingarna. Man fortsätter spendera — räntor. Oavsett vad man spenderar ökar det på underskottet.
3) Låg arbetsmoral ligger inte alls bakom problemländernas kris. Här blandar Wolodarski bort korten. Han nämner statistik för ”arbetade timmar per anställd”, men en avgörande faktor är ju hur många som är ute på arbetsmarknaden. Wolodarskis statistik bortser från att pensionsåldern är betydligt lägre i syd än i norr. Detta förväntas vi i norr nu subventionera — genom att jobba upp till 75 år, medan socialisterna i Frankrike tänker sänka pensionsåldern till 60 år. Låg arbetsmoral? Tacka tusan för att de jobbar mindre i syd och räknar med att vi i norr ska jobba åt dem.
4) Skuldkrisen kan inte lösas med nya skulder. Självklart inte, men frågan är hur den skuldsatte ska ta sig ur sin situation. Det är ju om detta stridigheterna mellan eurozonens ledare handlar. Att låta de skötsamma länderna betala de ansvarslösas skulder löser definitivt inte några problem. Tvärtom betyder det grönt ljus för de ansvarslösa att fortsätta slösa och leva på andras bekostnad. Om syd inte, likt Baltikum, vill lösa sina egna problem borde de sättas under tvångsförvaltning och tvingas sälja av de tillgångar man har. Då kan skulderna minska. ”Den som är satt i skuld är inte fri”, sa en tidigare svensk statsminister. Det gäller faktiskt södra Europa i lika hög grad som norra. Problemet är att syd inte vill ta konsekvenserna av sina skulder, utan skjuta över dem på andra. Euron ger legitimitet åt det politiska kravet eftersom de skuldsatta länderna inte kan använda valutadevalvering för att sänka värdet på den egna ekonomin i jämförelse med andra.
5) Intervention från Europeiska centralbanken skapar inte alls inflation. Jag har inte hört någon påstå att inflationsrisk är den viktigaste frågan idag. Detta är en icke-myt.
6) Norra Europa har inte alls gjort tillräckligt för södra. Euroförespråkarna kan naturligvis tycka att norr ska försörja syd, men jag tror inte det är ett gångbart argument för att ansluta Sverige till euron. Då är det ju klokare att istället betala bistånd till södra Europa, eftersom vi då kan behålla vår suveränitet. Att ansluta till euron betyder att biståndstagarna i syd tar makten över den svenska ekonomin och själva talar om hur mycket Sverige ska skicka söderut.
Nej, de sex konstruerade ”myterna” i DN idag förstärker min övertydelse om att euron inte går att försvara.
Det är som Assar Lindbeck skrev om euron i DN härförleden:

När växelkursrisken försvann fick ett antal länder som i utgångsläget hade höga räntor plötsligt ta del av de lägre räntenivåer som rådde i andra länder, framför allt i Tyskland. Resultatet blev en överhettning både av samhällsekonomin som helhet och av fastighetsmarknaden. Detta skulle regeringarna i respektive land ha kunnat motverka genom en mer restriktiv ekonomisk politik, framför allt finanspolitik. Men någon sådan politik bedrev man inte.

Södra Europa hade chansen att ta ansvar och anpassa sin ekonomi till euron när den infördes. Man gjorde inte så. Istället utnyttjade man de ökade kreditmöjligheterna, likt en tonåring som kommit över föräldrarnas bankkort. Denna ansvarslöshet får under inga omständigheter godkännas och understödjas! Krisländerna ska betala för sitt bristande ansvarstagande! De skötsamma i Europa ska ta mig tusan inte stå för konsekvenserna för de lättsinnigas frånvarande moral.
Visst bör vi hjälpa till i akuta krissituationer, men då ska vi ha ordentliga säkerheter som garanterar att de betalar tillbaka. Syd måste pantsätta sina tillgångar. Skuldavskrivning vore bara att ge klartecken för nya vulgära ansvarslösheter. Eurons kris är en moralisk kris i lika hög grad som en finansiell.
Mer i bloggen: Europa måste starta om från ruta ett. (Andra intressanta bloggar om , , , ,)

Rulla till toppen