”Borgargrabben”, som han med glimten i ögat kallade sig själv på tisdagens seminarium till hans ära, fyller 50 år. PJ Anders Linder är en av de tyngsta borgerliga opinionsbildarna i Sverige och hyllas som sådan i vänboken Den borgerlige optimisten.
Ett av kapitlen är skrivet av centerledaren och näringsministern Annie Lööf, som skriver:
Tasigförsamhet. Smaka på det ordet. Att ta sig för saker. Inte ta för sig och roffa åt sig. Utan ta sig för. Vara företagsam. Entreprenöriell. Göra själv. Kunna själv. Ta sig för.
Ofta när jag reser i landet kommer de nyfikna och intressanta frågorna. Om Gnosjöandan, som de säger, men de kunde lika gärna ha sagt Värnamoandan. Det är därifrån vi kommer, PJ Anders Linder och jag. Det är detta område som präglat oss, både när det gäller det som är lätt att upptäcka för andra – till exempel den småländska dialekten – och sådant som är svårare att beskriva. Vi tillhör olika generationer, men genom Värnamo knyts vi ändå samman. För det är det Värnamoandan handlar om: gemenskap, samarbete – och tasigförsamhet.
Smålandstemat kommer igen när debattören och idéhistorikern Johan Norberg citerar Vilhelm Moberg om utvandrarna som flydde från en kvävande nationalstat:
Och så var det denna förnimmelse av frihet som stegrade [Karl Oskars] krafter så att han själv häpnade när han om kvällen såg allt han hunnit uträtta sedan morgonen, på en enda dag: Han hade aldrig gjort sådana dagsverken i Sverige!
Janerik Larsson återger Michael Novak vid American Enterprise Insitute, som var ett samtalsämne under Larssons första möte med PJ Anders Linder 1987 i Washington:
Novak var övertygad om att bidragspolitiken innebar att man låste in fattiga människor i livslångt armod … Detta skapade sociala miljöer där ingen någonsin arbetade – åtminstone inte inom lagens råmärken.
Denna tanke är central som förklaring till varför jag som ”arbetargrabb” blev borgerlig. Jag såg hur bidrag urholkade meningen med livet hos människor som berövades möjligheten att genom egen insats bevisa främst för sig själva att de duger något till, att de betyder något för omgivningen.
Visst är höga skatter obehagliga för höginkomsttagare, men de klarar sig ändå. Den riktigt stora skadan åstadkommer höga skatter och regleringar på de lågutbildade som berövas möjligheten att få jobb och försörja sig själv. För dem undergräver staten den egna identiteten som fullvärdig medborgare. Höga skatter och bidrag tar ifrån människor deras värdighet och förvandlar dem till välfärdsstatens slavar.
Jag träffade PJ Anders Linder på tu man hand första gången 1995 när jag (som då tillhörde Stockholmscenterns ledning och var redaktör för högskoleförbundets tidning) aktivt gick emot centerledare Olof Johanssons samarbete med S-regeringen. Han var då ledarskribent på Svenska Dagbladet och frågade om vi inte kunde ses för att diskutera läget och mina skäl till opposition. Jag noterade den genuina nyfikenheten och viljan att förstå hur man kan resonera och varför. Senare kom både han och jag att jobba på Timbro, och jag fick utveckla mina lite originella ingångar till liberala och konservativa värderingar, vilket resulterade i ibland annat skriften Svaghetens moral (som blev en tio-i-topp bästsäljare för Timbro de följande åren).
Om man ska svara på vad borgerliga – och egentligen svenska – värderingar faktiskt är, kan man återge ett citat av PJ Anders Linder som finns i boken:
Ett bra samhälle är en väv vanor, värderingar, institutioner och traditioner, som inte har uppstått vid någon politisk big bang utan som har tagit form över tid. Där finns en medvetenhet om varifrån man kommer och olika idéer om vart man är på väg. Ibland kan väven tyckas orimligt slumpmässigt, omständigt eller orättvist hopkommen, och lusten blir övermäktig att riva upp och i ett slag göra nytt. Någon gång är sådana ingrepp nödvändiga. Ibland kan de rentav bli bra. Men alltför ofta skapar de större problem än de löser och lämnar stora sår efter sig. Hur förnuftigt allting än må te sig i stunden tål de stora planerna mötet med vardagen illa.
Företagaren och skribenten Thomas Gür summerar i sitt kapitel:
Ytterst handlar det sålunda om att vi alla är medborgare mer än i juridisk bemärkelse. Och våra frivilliga gemenskaper, bortom stat och marknad, är det sätt på vilket vi utövar de oförytterliga fri- och rättigheter som är våra från den stund vi inträder i jordelivet som individer. De är det som gör oss till människor, till sociala varelser som samtidigt är unika och starka individer.
Så enkelt är det. Men vilka partipolitiker för dessa värderingar till torgs? Inga. I alla fall inte så effektivt att de når igenom mediebruset. Visst, som det sades på seminariet – borgerliga värden är mycket större än partipolitiken. Men om dessa värden inte företräds också i det officiella, får de en svagare ställning. Det är jobbigt när även regeringspartiets företrädare förklarar arbetslinjen med att man behöver jobba och betala skatt så att man kan få bidrag när man inte kan eller vill arbeta.
De borgerliga värderingarna är höjda i dunkel för väldigt många. Det är ett skäl till att Sverige ”lutar åt vänster” i partipolitiken. Många som röstar på rödgröna vet inte att de röstar emot sin egen övertygelse. Ingen har genom mediebruset kunnat nå fram och fått dem att tänka om.
Jag menar att man måste röra om för att kunna förändra och rätta till det som blivit fel.
Idéhistorikern Mauricio Rojas konstaterar i sitt kapitel att PJ lyfter fram ett icke-doktrinärt ställningstagande till livet och politiken, om att den borgerliga ”visionen” är djupt antiutopisk, ”den tror att samhället kan bli lite bättre, men aldrig perfekt”.
Snyggt formulerat och en hörnsten i skillnaden mellan borgerligt perspektiv och vänsterns.
Men sedan tar Rojas upp hur Nya Moderaterna (Reinfeldt, Littorin och Borg) har åstadkommit en ”kulturrevolution inom borgerligheten” och neutraliserat Socialdemokraterna som fortfarande befinner sig i ett förvirrat tillstånd. De borgerliga fick makten, även om ”det gjorde ont i den borgerliga själen”. För Rojas har Moderaterna därmed blivit mer ”lagom” på PJ Anders Linders manér.
Hm. Jag är inte säker på att PJ Anders Linder ser lika positivt till Nya Moderaterna som Rojas.
Pragmatism är inte detsamma som opportunism, var det någon som sa på seminariet där boken presenterades. Det är skillnad på att gå varligt fram utefter den kompass som värderingar innebär, och att vara pragmatisk i syfte att inte stöta sig med någon för att behålla makten.
Jag tror PJ Anders Linder tillhör den första sortens pragmatiker, medan Nya Moderaterna tillhör den andra.
Själv intar jag en tredje ståndpunkt: eftersom Sverige är allt annat än lagom i internationella jämförelser, behövs stora förändringar. När politiken tagit befälet över en så stor del av samhället genom lagar och skatter, är det nödvändigt att med omfattande politiska beslut avveckla experimentet. Då krävs stridslystnad och konfrontation a la Thatcher. Om ingen håller ut i tangentens riktning flyttar sig hela skalan åt vänster. Det som en gång räknades som pragmatisk borgerlighet kan senare stämplas som konfrontatorisk. Jag menar att pragmatism bara kan fungera om andra aktörer håller fanan högt för mer renlodlade ståndpunkter, annars kommer pragmatikern snart att anklagas för att vara dogmatiker – om han inte kapitulerar för motståndarnas linje (det borgerligheten gjorde större delen av 1900-talet).
Men nu är vi inne på partitaktik snarare än värdegrund. När det gäller den senare är det svårt att nu finna någon som har mer helgjutna analyser än den firade 50-åringen.
(Andra intressanta bloggar om politik, borgerlighet, samhälle, Alliansen)