I en gemensam kommission har vänstertankesmedjan Arena Idé och näringslivets tankesmedja Timbro studerat hur välfärden långsiktigt kan finansieras. Idag lägger de fram sin rapporten i Almedalen. På DN-Debatt skriver ledamöterna, från S-statssekreteraren Per Borg och fackbasen Eva Fernvall till M-tungviktaren Lars Tobisson, Viktigt att snabbt ta itu med välfärdens finansieringsgap.
Kommissionen konstaterar att det behövs mer pengar till vår äldreomsorg eftersom vi lever allt längre. Här har ett finansieringsgap uppstått. Hur ska det åtgärdas? Man skissar på fyra vägar:
Den första vägen innebär ökade skatteinkomster. Utgångspunkten kan naturligtvis inte vara att dagens skatteuttag för alltid är givet, men att döma av den aktuella politiska debatten måste i första hand andra vägar än höjda skattesatser sökas.
En sådan är att arbeta mera. Det finns uppenbara möjligheter att tidigarelägga inträdet på arbetsmarknaden och senarelägga utträdet. Vi skissar en långsiktig politik när det gäller att få äldre att arbeta längre. […]
Alla medborgare skulle kunna åläggas att spara en viss andel av inkomsten från exempelvis 50 års ålder. Ett sådant ålderdomssparande skulle ha likhet med en skatt på grund av obligatoriet. Men sparandet kan betraktas som enskild egendom med den enda inskränkningen att det inte får disponeras förrän vid exempelvis 75 års ålder eller när behov av äldreomsorg uppstår. […]
En andra väg att sluta finansieringsgapet är ökad effektivitet. Vi har funnit stora möjligheter och god kunskap om hur en sådan kan uppnås. Ett nationellt effektiviseringsprogram som stöder kommunernas och landstingens ansträngningar bör utarbetas.
Jag tror mest på den sista vägen, att effektivisera. Idag är omsorgen splittrad och kaotiskt oorganiserad. När jag skrev en rapport om äldreomsorg för många år sedan träffade jag en entreprenör som ville prova en ny lösning. Företaget ville bygga ett nytt bokomplex med lägenheter (med hög handikappvänlighet). Här skulle man kunna bo även som fullt frisk äldre. I bottenplan skulle finnas restaurang och andra tjänster som var öppen för alla, också för kunder som kom in ”från gatan”.
När äldre inte orkar laga mat själva, kan de gå ned till restaurangen. När de inte kan gå ut själva, kan de få maten uppsänd — färsk och lokalt tillagad. Här skulle naturligtvis vård- och omsorgspersonal finnas tillgänglig.
Att på detta sätt skapa en glidande skala för ökat tjänstebehov tror jag mycket på. Genom att samtidigt vara öppen för ”vanliga” kunder gör att kostanderna skulle bli betydligt lägre. Samtidigt som kvaliteten skulle vara lika bra som för yngre.
Jag begriper inte varför det offentliga inte kan se vinsterna med att SLUTA förvandla äldre till sjuka och hjälplösa kollin som ska äta inplastade och uppvärmde veckogamla portioner som ingenting smakar. Kommuner och landsting har visat att de är totalt inkompetenta att visa äldre respekt. Offentlig sektor är oduglig på att ge individuell och högkvalitativ service till människor.
Därför är effektiviseringspotentialen för äldreservice enorm i detta socialistiska land.
Åldrandet är en naturlig process. Den bör kunna ske i normala miljöer och till begränsade kostnader, bara omgivningen organiseras rätt. Jag tror bara privata vårdföretag klarar av att vara så flexibla, lyhörda och innovativa att effektiv äldreservice kan erbjudas.
(Andra intressanta bloggar om politik, omsorg, vård och omsorg, äldreomsorg, Maria Larsson, vårdval, vård, valfrihet)