SOMMARSERIE om STATSMINISTERBOXEN (VII): Den svagaste statsministern i svensk historia är Louis De Geer d.y. En bidragande orsak är tragiskt nog, att hans far Louis De Geer är den bäste landet någonsin haft. Fadern står förebild för själva ämbetet och var dess första innehavare.
DN-medarbetaren Johannes Åman har gjort en intressant kortbiografi om Louis De Geer (1854-1935) i bokboxen Sveriges statsministrar under 100 år (Bonniers).
Att växa upp i skuggan av en gigant till far kan inte varit enkelt, även om man får silversked i mun. Tidigt får han uppleva att fadern finns i politikens hetluft: nio år gammal skickas han och syskonen till rummen mot gården i bostaden på Nybrogatan 9 i Stockholm city. Utanför statsministerns bostad förekommer arga demonstrationer 1864 mot att De Geer d.ä. förhindrat kungen från att gå i krig för Danmark mot Pruessen. Stenar kastas mot fönstren och en tegelsten hamnar i salongen.
Den unge De Geer går i faderns fotspår och studerar juridik i Uppsala. Men ganska snart flyttar han och frun till Hanaskog i Skåne och ägnar sig åt jordbruk. Han väljs in i riksdagens första kammare och blir landshövding i Kristianstad.
Tre gånger ber kungen honom bilda regering. Första gången 1911, då kungen vill slippa Karl Staaff. Så som moderat liberal och försvarsvän anser kungen att De Geer borde duga. Försöket misslyckas. Det gör också andra gången De Geer får kungens uppdrag att bilda regering, efter borggårdskrisen 1914. Då anses hans agerande illojalt av liberala samlingspartiet och han utesluts. Han lämnar också riksdagen. Tredje gången gillt, 1920 lyckas han samla en regering. Eller rättare sagt, blir puttad fram till taburetterna.
Åman ger en inträngande bild av hur det politiska intrigspelet gick till förr. De Geer hade två ”barnmorskor” — högertalmannen Hamilton och S-statsrådet Palmstierna. Varken sittande S-regering, högern eller liberalerna ville regera hösten 1920. Val väntades nästa höst, liksom lågkonjunktur. Perfekt med en svag statsminister som kan styras utifrån, och tvingas ta skulden för problemen i tiden. Att han tackar ja kan bero på att han vill försöka att leva upp till faderns gärningar.
Det går åt skogen. Och övriga statsråd, som är respekterade ämbetsmän på sina områden, kräver att få en mer handlingskraftig chef. Annars avgår de alla. Rena myteriet. Kungen tvingas be De Geer avgå efter bara 120 dagar.
Till De Geers försvar kan man, som Åman, summera: ”Han framstår mindre som konspiratör än som redskap för konspiratörer.”
Köp boxen: Bokia.
(Andra intressanta bloggar om politik, val, statsminister, partiledare, Sverige, historia, böcker, litteratur, recension, liberalism, Karl Staaff, opposition, regering)